Anders G Johansson

Bottennapp av S i Skövde

Socialdemokraterna i Skövde och dess oppositionsråd Marie Ekman (S) har idag nått presterat ett ordentligt bottennapp i och med sitt tarvliga ifrågasättande av Skövdebostäders ordförande Johan Fogelberg (M).

Det allmännyttiga bostadsbolaget Skövdebostäder ägs till 100 % av Skövde kommun. Bolaget styrs av sin ägare genom i kommunfullmäktige beslutade direktiv. Politiken ligger inte i bolaget. Styrelsen har att utveckla strategier och leda bolaget på ett sätt som motsvarar ägarens mål, syften och ambitioner. När Moderaterna nominerade Johan Fogelberg till ordförande i Skövdebostäder AB var det just för att tillvarata hans djupa och breda kunskaper om fastighetsmarknaden i bolaget. Genom Johan tillförde vi något mer och annat än en traditionell politiker, nämligen kompetens och branscherfarenhet. Vi tyckte – och det gör vi alltjämt – att vi därmed gav ett redan urstarkt bolag ytterligare något bättre förutsättningar. Det är bra för bolaget och därmed i förlängningen bra för ägarna i form av kommuninvånarna.

Johans hjärta klappar varmt för sin hemstad Skövdes väl och ve. Han är en omdömesgill person som är väl medveten om att hålla sig på rätt sida om gränserna. Att han är meriterad från och engagerad i näringslivet är ingen belastning, utan tvärtom en fördel och styrka. Det finns för få sådana i politiken, såväl i Skövde som i allmänhet.

Jag menar att Ekmans och Socialdemokraternas fula personangrepp på Johan är beklämmande. Inte bara för att det misstänkliggör en hederlig och ansvarskännande person. Utan också för att det hotar och försvagar den lokala politikens och demokratins funktion. Vilka företagare vill i framtiden ta samhällsansvar genom ett politiskt engagemang, om man med detta riskerar både anseende och yrkesliv? Jag befarar att de är få och det tycker jag är allvarligt. För det är sådana människor och kompetenser som verkligen behövs i politiken. Särskilt i de kommunägda bolagen.

LÄNK:

S kritiserar AB Skövdebostäders ordförande – SLA 18 januari 2017

Höj försvarsanslagen

swedenDå är det dags igen. Snart går Moderaterna in i skedet med årsmöten och stämmor. Det är då partiets medlemmar kan komma med förslag och rösta om hur de tycker att politiken ska utvecklas. Jag brukar ta tillfället i akt. Flera gånger tidigare har jag motionerat i försvarsfrågor. Det gör jag även i år då jag föreslår att Moderaterna ska verka för att nå avsevärt högre anslag till försvaret än idag. Jag menar att detta är mycket angeläget, eftersom vår värld ter sig mycket oviss och osäker, samt att Sverige sedan slutet av 1990-talet (eller rentav tidigare) oklokt nog avvecklat stora delar av sitt totalförsvar.

Således förordar jag att partiet tar sikte och korn på de två procent av BNP som är Natos målsättning för sina medlemsnationer. Om detta har jag motionerat tidigare. 2015 lade jag ett liknande förslag på Skaraborgsmoderaternas förbundsstämma, men som sedan inte nådde framgång på partistämman. Skam den som ger sig! Min förhoppning är att det försämrade säkerhetsläget ska få fler att inse det nödvändiga i att Sverige ser om sitt hus och är beredd att betala notan för den trygghet som ett robust försvar innebär.

Vidare föreslår jag att landet omgående tar itu med de investeringar i materiel, som skjutits på framtiden eller slopats helt under den tid som de politiska partierna hoppats och trott att den eviga tidens era inträtt. Jag menar att det är viktigt att detta kan ske skyndsamt och utan på bekostnad av viktig förbandsverksamhet så som övningar, skjutningar och flygtimmar. Därför bör staten låna upp medel för att beta av den underlåtenhetsskuld som uppstått efter försvarsbesluten på 2000-talet. Förslaget har jag lånat från Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M), som lanserade idén på DN Debatt. Besvärliga tider kräver särskilda lösningar.

Min ambition och min förhoppning är att vi vid Moderaternas många årsmöten och stämmor på olika håll tar en rejäl diskussion om Sveriges säkerhet och försvarspolitiken. Därför ser jag gärna att min motion, eller liknande, dyker upp på andra håll i landet. Bra idéer vinner ju på att delas.

LÄNKAR:

Motion: En ansvarsfull försvarspolitik – 2017
Vill låna för ett starkare försvar – Skövde Nyheter 11 januari 2017

Mina tidigare motioner om försvarspolitiken:

En ansvarsfull försvarspolitik – 31 maj 2015
Ett väl förberett försvar – 19 februari 2013
Motionerar för tillväxt – 20 februari 2011
Motion om militära museer – 30 januari 2011

Dyrt vänsterexperiment med små vinster

I dagens SLA skriver jag och partivännen Theres Sahlström, ordförande i Vård- och omsorgsnämnden i Skövde, om V:s och MP:s förslag om att förkorta arbetstiden. Ett vårdslöst dyrt förslag för skattebetalarna, som inte ger några vinster. Varken i bättre omvårdnad eller i minskade sjukskrivningar. Här är artikeln:

Vid årsskiftet avslutades det uppmärksammade försöket med arbetstidsförkortning för ett urval anställda vid ett äldreboende i Göteborg. Resultatet av Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets politiskt initierade experiment resulterade där i ett präktigt fiasko. Till priset av att öka lönekostnaderna med dryga 25 procent förmådde man minska sjukfrånvaron med ynkliga 0,6 procent.

Detta dyra misslyckande borde inte vara något att inspireras av och ta efter, tycker vi. Men i Skövde tycker Vänsterpartiet och Miljöpartiet annorlunda. I en motion till kommunfullmäktige föreslår de att kommunen ”inför sextimmars arbetsdag alternativt trettiotimmarsvecka med bibehållen lön inom hela eller delar av sektor vård och omsorg”.

Motionärerna Carlos Bobadilla (V), Peter Sögaard (MP) och Elisabeth Gustafsson (MP)har inte bemödat sig med att redovisa en idé för hur detta mycket kostsamma förslag ska finansieras. De verka faktiskt inte ens ha undersökt vilka kostnaderna för Skövdes skattebetalare skulle bli. Men det har vi. En arbetstidsreform omfattande hela sektorn skulle rendera i en merkostnad om dryga 100 000 000 kr per år. Det motsvarar ungefär halva årskostnaden för kommunens äldreboendeplatser, eller två tredjedelar av kostnaden för hela hemtjänsten under samma tid. Det motsvarar också en krona i kommunalskatt. Samtidigt skulle kostnaderna för sjukfrånvaro minska med blygsamma 100 000 kr, enligt erfarenheterna från Göteborg.

Det förtjänas att i sammanhanget påpeka att fackförbundet Kommunal, vilket organiserar huvuddelen av de anställda medarbetarna i vård- och omsorgssektorn, inte driver kravet på förkortad arbetstid. Bland annat befarar man att arbetsdagarna skulle bli stressigare, när arbetstiden minskar. Det är svårt att se hur våra äldre och personer med funktionsnedsättning skulle gynnas av detta. Men deras välfärd är heller inte utgångspunkten för förslaget och är således inte någon aspekt som motionärerna ägnar någon möda åt att utveckla i sin text.

Vi vill avslutningsvis ställa några frågor till V och MP i Skövde. Hur tänker ni finansiera ert förslag? Är ni redo att höja kommunalskatten med en krona, eller prioritera bort annan verksamhet motsvarande 100 miljoner kronor? Vilket resultat och vilka vinster tror ni att man skulle kunna göra i Skövde, som man inte lyckades med vid försöket i Göteborg?

Anders G Johansson (M),
gruppledare, Skövde

Theres Sahlström (M),
ordförande i Vård- och omsorgsnämnden, Skövde

LÄNK:

Dyrt vänsterexperiment med små vinster – SLA 14 januari 2017

Tuffare tag mot unga ligister

De skamliga händelserna i Ryd i Skövde under nyårshelgen diskuteras i staden.

Jag blir upprörd varje gång som någon förklarar förekommande huliganism med att ungdomar tycker sig ”ha för lite att göra”. Och jag blir förvånad när det hävdas att det är kommunens uppgift att sysselsätta dem med något konstruktivt och trevligt.

Min utgångspunkt är att våldsverkare och vandaler aldrig är ursäktade. Det finns aldrig något som rättfärdigar våld eller skadegörelse. Det är alltid lika förkastligt.

Vidare förhåller det sig så att vi skattebetalare redan lägger omfattande resurser för att ge unga människor i olika åldrar möjlighet att göra vettiga saker på sin fritid. Flera kommunalt avlönade och många ideellt arbetande människor gör storartade insatser inom olika verksamheter för att engagera och utveckla unga människor. Det som saknas idag är knappast möjligheter. Det som saknas är förväntningar på människor och krav från samhället. Samt tidiga och tydliga sanktioner mot dem som tar sig den sjuka friheten att kränka andra och deras egendom.

Det är således inte kommunens fel att ett knippe unga huliganer skjuter en frisörsalong sönder och samman i Ryd. De som ska klandras är snarare de föräldrar som uppenbarligen totalt har misslyckats med att inpränta hut, hyfs och anständiga värderingar i sina ättelägg.

Det som behövs nu är knappast mer av kommunala fritidsjippon. Det behövs däremot en tydligt uttryckt förväntan om att de som är föräldrar faktiskt ska uppträda som sådana. Det behövs vidare mer av poliser som kan upprätthålla lag, ordning och trygghet. Och det behövs strängare straff och tydligare sanktioner, även mot yngre förbrytare.

Samhället måste stå upp, vara starkt och markera anständiga gränser. Samt vara resolut sträng mot dem som inte förmår sig att hålla sig inom dem.

2017 – året för Alliansens pånyttfödelse?

Vi skriver nu 2017. God Nytt År!

Det år som nu är i sin linda kommer, som jag ser det, bli ett mycket betydelsefullt år i den svenska politiken. Året utgör uppmarsch för valrörelsen och valet den 9 september 2018. Om Alliansen ska komma i slagläge och kunna utmana Socialdemokraterna och Miljöpartiet om regeringsmakten, måste den manövrera sig till avsevärt bättre positioner än vad som nu är fallet. Därför menar jag att Alliansen till hösten detta år måste ta sig samman och prestera samt fullfölja ett samordnat, borgerligt budgetförslag i Sveriges riksdag.

Läget i opinionen är avsevärt sämre än det borde vara. Detta trots att vi är i mitten av mandatperioden, då oppositionen traditionellt sett brukar ha en starkare ställning i opinionen. Och detta trots att vi har en minst sagt lågpresterande regering som för en destruktiv och påfrestande politik. Men ändå lyckas inte de borgerliga partierna skrapa ihop mer än 39,3 % av partisympatierna (enligt Dagens Samhälles poll of polls, dvs ett vägt genomsnitt av flera olika opinionsmätningar). Det innebär att det i princip är jämnt skägg mellan de traditionella blocken, alltså M-L-C-KD respektive S-V-MP. Det innebär också att den samlade borgerligheten sammantaget står på samma nivå som den gjorde vid det förlorade valet 2014. Dessutom skulle Kristdemokraterna inte klara riksdagens fyraprocentsspärr, utan sannolikt få lämna parlamentet om det vore val idag. Detta duger inte.

Det är tre partier som kan slå sig för bröstet för att ha vunnit väljarsympatier sedan 2014 års val; SD, V och C. Två av dessa, V och SD, kan utropa sig som de stora vinnarna av den dystra Decemberöverenskommelsen från den 27 december 2014.  Även om denna överenskommelse formellt upphävdes under hösten 2015, präglar dess anda i högsta grad alltjämt rikspolitiken. Således avstår de borgerliga partierna från att utmana regeringen Löfvén, som i sin tur förutsätts luta sig mot Vänsterpartiet i den ekonomiska politiken. Så påtvingas det svenska folket en hårdför vänsterpolitik, som det faktiskt saknas stöd för riksdagen. Och den besynnerliga konstruktionen göder alltså uppenbarligen ytterlighetspartierna i riksdagen. När den borgerliga oppositionen på detta sätt marginaliserar sig själv, riskerar den också att bidra till att politiken på sikt polariseras och radikaliseras. Det är olyckligt och det är oklokt.

Det räckte inte att riva pappret som DÖ en gång skrevs på. Det gäller också att fånga in den DÖ-inspirerade ande, som alltjämt svävar över svensk politik, och en gång för alla stänga in den i flaskan. Den ”politikutvecklingsfas” som de borgerliga partierna var för sig har uppehållit sig i sedan valet måste därför under det nya året övergå till att med förenade krafter och beslutsamhet formera en ny, regeringsduglig politik som ska landa ned i en gemensam budgetmotion i riksdagen. De borgerliga partierna behöver öka sin relevans. Alliansen behöver mer aktivt, mer modigt och mer målmedvetet söka påverka politiken i den riktning som alla dess väljare förväntar sig och längtar efter.

Därmed skulle borgerligheten sätta en efterlängtad press på regeringschefen Stefan Löfvén och tvinga honom till förhandlingar om politikens innehåll för att kunna lotsa sin budget genom riksdagen. Detta skulle sätta stopp för huvudlöst tvära vänstergirar i politiken. Och om statsministern inte skulle visa sig förmögen att klara av detta, skulle han sannolikt förlora budgetomröstningen i parlamentet, så som skedde hösten 2014.

Det finns dock, som jag ser det, en nöt som Alliansen behöver knäcka innan detta låter sig göras. Den nöten stavas migrationspolitiken och de skilda uppfattningar som i nuläget råder mellan å ena sidan M, L och KD och å andra sidan C. Där de förra manar till restriktivitet för att ge landet en möjlighet att hantera de omfattande samhällspåfrestningar som flyktingkrisen fört med sig, agiterar alltjämt C för en öppenhet, som i alla fall för mig ter sig svårbegriplig och inte särdeles realistisk. Självfallet måste en konstellation, för att med trovärdighet kunna göra anspråk på regeringsmakten, ha en gemensam och fungerande idé för hur den ska hantera en av vår tids allra största politiska utmaningar.

Men jag hyser förhoppningar om Centerpartiet och jag tänker gott om Alliansen.  Jag är övertygad om att partierna kan hitta lösningar och överenskommelser även i denna fråga, på samma sätt som man tidigare knäckt mycket svårare och hårdare nötter. Således hoppas jag på 2017 som året för Alliansens pånyttfödelse. God fortsättning, önskar jag alla borgerliga anhängare!

Rusta för fred

swedenI dagens SLA svarar jag på Sture Grönblads insändare (15 december), i vilken han förfäktar att ryska staten genom Gazprom ska få fri lejd till Slite hamn på det militärstrategiskt viktiga Gotland. Dessutom menar han, som vanligt, att försvaret ska läggas ned. Jag tycker, som vanligt, precis tvärtom. Med detta har jag nog, i Grönblads förunderliga värld, kvalificerat mig som ”krigshetsare”. Jag ser mig dock som en fredsälskande realist.

Rusta för fred

Det har gått Sture Grönblad, Miljöpartiets nestor i Skövde, förbi att läget i omvärlden har förändrats och försämrats. Han har missat att Ryssland 2008 förde krig mot Georgien och därefter har fortsatt att medvetet verka för att destabilisera länder i sin omgivning. Han har inte noterat att Ryssland med vapenmakt våldfört sig på och tilltvingat sig områden från den suveräna staten Ukraina. Han har inte förstått att även andra nationer i den ryska intressesfären, bland annat tre baltiska staterna, är hotade och satta under tryck. Han blundar för det faktum att Ryssland rustar upp sin militära förmåga och förstärker sin närvaro i Östersjöområdet. Han har inte sett rapporterna om ryska påverkansoperationer mot länder i regionen, däribland Sverige.

Blind för verkligheten förordar han frejdigt att Ryssland ska ges tillträde till hamn på Gotland. Det är en uppfattning som han dessvärre också delar med öns socialdemokrater. Den mer klarsynte och förnuftigt lagde inser dock det både okloka och orimliga i att ge en aggressiv nation tillgång till väsentlig infrastruktur i ett av Östersjöområdets mest strategiskt viktiga områden. Så har också överbefälhavaren starkt avrått från ett sådant tilltag.

Det försämrade säkerhetsläget motiverar inte alls ytterligare reduktioner av den svenska försvarsförmågan, vilka Grönblad förfäktar. Med det nuvarande, redan ytterst begränsade försvaret, åstadkommer Sverige en farlig instabilitet i Östersjöregionen. Det behövs nu, mer än på länge, att Sverige istället verkar krigsavhållande och bidrar till stabilitet och säkerhet. För detta måste en rimlig tröskelförmåga utvecklas. Vårt land måste, i samverkan med andra, utveckla en sådan försvarskapacitet att en potentiell angripare bedömer det som sammantaget allt för kostsamt och riskabelt att våga ett angrepp.

Den som vill ha fred ska rusta för krig. Jag vill ha fred. Därför menar jag att försvarsanslagen måste höjas, försvaret förstärkas och att Sverige ska ansluta sig till Nato.

 

Anders G Johansson,
moderat, Skövde

LÄNKAR:

Rusta för fred – SLA 19 december 2016
Gasledningen kommer att byggas ändå – SLA 15 december 2016

Lokala beslut får ej hota rikets säkerhet

swedenSverige är emellanåt besvärande besynnerligt och påminner stundom om uppochnervända världen. Idag har tydligen tekniska nämnden i Region Gotland efter mycket om och men beslutat att avslå förslaget om att hyra ut Slite hamn till det statliga ryska bolaget Gazprom. Detta energibolag som är en vital del i president Putins säkerhetspolitiska verktygslåda och som nu är i färd att projektera ännu en gasledning i Östersjön.

Det var förvisso väl att de gotländska lokalpolitikerna kom till sans och insikt i elfte timmen. För länge såg ju öns lokala socialdemokrater upplåtandet av hamnen för ryska intressen som rena rama tillväxtraketen.

Vän av ordning undrar hur det ens är möjligt att det ytterst kan vara upp till några kommunpolitiker i en lokal nämnd att till främmande makt överlämna väsentlig infrastruktur i ett område av högt säkerhetspolitiskt intresse för nationen? Över sådana ska givetvis staten ha ett starkt inflytande. Besluten hör därför hemma på regeringsnivå.

Än mer besynnerligt blir det när man betänker hur vingklippta och hårt styrda kommunerna är av staten i de flesta andra avseenden. Inte minst gäller detta på plan- och byggområdet. En kommun kan inte ge tillstånd till att uppföra en bostad med en vattenspegel inom synhåll, utan att staten, genom Länsstyrelsen, lägger sig i, bromsar och hindrar.

I Skövde blev detta synnerligen smärtsamt tydligt när Länsstyrelsen valde att lägga sig i och jävlas med den planerade bostadsbyggnationen i anslutning till Knistad. Anledningen? Något hus hade hamnat för nära en konstgjord damm på en golfbana. Hårdföra byråkrater ansåg att detta var att betrakta som strandnära boenden och valde att köra myndighetskäppar i hjulet.

Men när kommunpolitiker till synes aningslöst springer Putins ärenden och godtyckligt havererar nationell försvarsplanering, då står staten uppenbarligen makt- och tandlös. Statsråden fick kalla till informella samtal för att vädjande övertyga öns rödgröna kommunpolitiker om det okloka i att etablera ett ryskt landstigningsområde i ett av Östersjöregionens mest militärstrategiskt betydelsefulla områden.

Denna ordning är huvudlös! Lagstiftningen måste självklart ses över. Vitala säkerhetspolitiska intressen ska inte kunna hanteras godtyckligt. Regeringen måste ges utrymme och möjlighet att ingripa och häva lokala beslut som hotar rikets säkerhet. Detta vore en både rimlig och vettig avgränsning av det så kallade kommunala självstyret.

Kan vi gå vidare?

“Det hade sett snyggare ut om man helt enkelt bara låtit press och åhörare sitta kvar och lyssna”. Det skriver SLA:s chefredaktör Peter Henriksson i en av bladets sällsynta lokalproducerade ledare idag. Och det handlar om det lilla debaclet i anslutning till informationen om Billingeprojektet före kommunfullmäktiges sammanträde i måndags.

I detta har han helt rätt. Förfarandet att visa ut redan bänkade åhörare väckte onödig irritation. Jag förstår inte vad som rättfärdigade att man alls gav sig i kast med det i sig komplicerade företaget att i en stor lokal med många människor närvarande, vaska ut dem som ansågs vara behöriga från dem som inte skulle vara det. Informationen hade ju inget som helst skyddsvärde och var inte det minsta känslig. Det hela var onödigt och blev klumpigt.

Jag förmodar att någon hade den godhjärtade ambitionen att låta förtroendevalda från alla partier få del av informationen och få likvärdiga förutsättningar före det att den blev publik. Det var inte rätt tänkt. Inte minst förbisågs de praktiska svårigheterna med att utvisa deltagare från vad dessa, på goda grunder, uppfattade som ett öppet och offentligt möte.

För detta bad kommunfullmäktiges ordförande, Conny Brännberg (KD), oreserverat och förbehållslöst om ursäkt. Han beklagade också misstag i utformningen av kallelsen, vilken inte tydligt angav att kommunen inte tänkt sig att informationen skulle vara öppen för allmänheten.

Ett misstag har begåtts. En ursäkt har formulerats. Inget är mörkat eller hemligt (vilket understryks av att såväl anhängare som motståndare till Billingenprojektet samfällt mottog informationen). Ingen kan anses ha lidit men, möjligen med undantag för något kantstött ego (bland annat Sture Grönbladhs) hos någon av de mycket få utvisade åhörarna.

Så mycket mer borde det inte finnas att säga om den saken. Kan vi kanske gå vidare?

Mörkt Luciaminne

t1-medaljIdag är det Lucia-dagen. Traditionen förefaller, i alla fall enligt en del medianotiser, riskera att dö ut på grund av minskande intresse bland unga människor. Och vänsterinfluerade människor gör sitt till genom att hävda att inslag av skönhetstävling, tävling överhuvudtaget samt ursvenska traditioner alla är förkastliga och har hör till en svunnen tid. Jag håller inte med dem alls. Jag tycker att det är en vacker tradition och jag är glad för att vi i Skövde ännu har uppslutning kring firandet och årligen kan kröna en Lucia i staden.

Nåväl. Luciadagen innebär för mig inte bara ljus och sång. Det är också årsdagen av riksdagens försvarsbeslut 1996, FB 96. Detta beslut för idag 20 år sedan innebar, enligt mig, början på Försvarsmaktens nedgång och förfall.

Jag gjorde min värnplikt 1991 och inledde därefter min utbildning till och yrkesverksamhet som officer. Begynnelsen av 1990-talet innebar ett kort och positivt skede för det svenska försvaret. Den borgerliga Bildt-regeringen med försvarsminister Anders Björck (M) i spetsen såg till att genomföra en målmedveten modernisering och upprustning av förbanden. Under devisen ”smalare men vassare” minskades antalet armébrigader från 21 till 16. Men dessa vässades betydligt genom att ny materiel tillfördes.

Bland annat anskaffades den moderna tyska Leopard-stridsvagnen för att lösa av de gamla trotjänarna Centurion (den mest moderna varianten, strv 104, fick dock rulla vidare på Gotland) och stridsvagn 103 (”S”), den besynnerliga vagnen utan torn. En omfattande mekanisering av infanteriet inleddes, genom att Sverige kom över stora partier av de ryska stridsfordonen MT-LB och BMP-1. Dessa hade stått välvårdade och insatsberedda i förråd i det då tämligen nyligen kollapsade Östtyskland. Det svenska infanteriet kunde nu framrycka i splitterskydd av pansarplåt istället för i terrängbilar och bandvagnar i plast.

Men 1994 inleddes nedgången. Borgerligheten förlorade valet. Göran Persson (S) bildade sin första regering och i denna utnämnde han Thage G. Peterson till försvarsminister. Det stod snart klart att 1996 års försvarsbeslut skulle domineras av ytterligare förbandsnedläggningar. Som vanligt förekom en rad spekulationer och rykten om vilka förband som skulle stryka på foten. Dessa omfattade även Linköpings garnison och mitt förband, Svea trängkår (T 1).

På festen på Livgrenadjärmässen efter en personalfriluftsdag, ”Skidans dag” i Kisa (jag tror att det var i februari 1996), kunde kårchefen stolt meddela oss anställda ett riktigt glädjebesked; T 1 skulle vara kvar! Det var inte officiellt ännu, förklarade han, men arméchefen hade meddelat honom att så skulle det bli och att han kunde meddela officerarna detta. Vi blev förstås jätteglada! Framtiden tedde sig bekymmerslös när vi yngre officerare firade beskedet och högg in på utbudet i baren.

Men lyckoruset blev kortvarigt och baksmällan kom fort. Och riktigt hårt. Redan dagen därpå kunde Östgöta Correspondenten i krigsrubriker berätta: ”Linköpings garnison läggs ned”. Det var minst sagt en obehaglig överraskning och en dramatisk förändring av den bild vi fått bara några timmar tidigare. På jobbet rådde det förvirring och förstämning. Efterhand stod det klart att försvarsmaktsledningen inte hade lyckats spara tillräckligt med kulor med sitt dittillsvarande förslag. Utgifterna behövde således bantas ytterligare. I ett sent skede beslutades därför att rikets vid tiden näst största garnison skulle föreslås för slakt. Så fixades biffen och så uppnåddes balans mellan intäkter och utgifter.

Därefter tog den politiska processen vid. Sossarna och Thage G. hade allierat sig med Centerpartiet. En riksdagsledamot vid namn Anders Svärd (från Kumla vill jag minnas) upphöjdes till ”försvarsexpert” och reste land och rike runt för att besöka förbanden. Han besökte även Linköping. Det spekulerades vilt kring olika förslag för avveckling. Ena dagen var en garnison utpekad. Nästa dag en annan. Ena dagen skulle ett förband flyttas. Nästa dag ett annat.

Till sist stod det klart att det var glesbygdsförbanden som denna gång skulle räddas. Av ”arbetsmarknadspolitiska skäl”, hette det. Sanningen var nog snarare den att det inte fanns så många centerväljare att stöta sig med i de större kommunerna. När propositionen lades på bordet stod det klart att Linköping, Borås, Umeå, Ystad och Södertälje skulle släckas helt. Även på andra orter föreslogs reduktioner av förband. Det restes så klart protester, fast dessa talade till den arrogante försvarsministerns döva öron. Sossarna och Centern var ju överens och de hade bestämt sig.

Så fattade riksdagen sitt beslut på otursdagen fredagen den 13 december 1996. Vid den tiden var jag kadett på Karlberg. Alla Sveaträngare kallades hem till Linköping för att tillsammans möta och uthärda den dystra dagen. Det var bittert att tvingas inse att Sveriges näst största garnison skulle stänga igen. Att de väl samordnade förbanden I 4, A 1 och T 1 snart skulle lämna den anrika dubbelkasernen. Att vi kamrater snart skulle skingras.

Så betraktade jag skeendet genom mina säkert naiva och oinitierade fänriksögon. Det var min första förbandsnedläggning. Jag skulle få uppleva ännu en, försvarsbeslutet 2000, innan jag kroknade, gav upp och lämnade banan som yrkesofficer. Gemensamt för besluten var att de urholkade försvarsförmågan. Försvaret reducerades för att pengarna skulle användas till något annat i samhällsapparaten. Så har det fortsatt ända fram till 2015 års försvarsbeslut, vilket förvisso innebar ett trendbrott. Men dessvärre alldeles otillräckligt.

LÄNKAR:

Svea Trängregementes minnessida på Facebook
Tidigare blogginlägg om försvaret

När ska Löfvén rycka skygglapparna?

Tidningen SLA rapporterar att en man i fredags blev rånad och misshandlad av tre maskerade män, utrustade med järnrör. Samma tidning rapporterar att det i lördags ånyo var tre män som misshandlade en man. I det senare fallet blev grep dessbättre Polisen de misstänkta förövarna. Men fredagsnattens gärningsmän förefaller ännu vara på fri fot.

Uppgifterna om det första brottet är knapphändiga, men det verkar som om ett grovt brott har begåtts i vår stad. Sverige brutaliseras och Skövde är dessvärre inget undantag. Nya tider kräver nya lösningar. En sådan är Allianspartiernas i Skövde förslag, som jag skrev fram, om att öka antalet övervakande kameror i kommunen. Fler kameror skulle förhoppningsvis verka brottsavhållande och dessutom bidra med bevismaterial så att polis och åklagare kan lagföra buset. Dessvärre befarar jag att det kommer bli svårt att få myndigheternas tillstånd att slutligen uppföra det antalet kameror som vore önskvärt. Lagstiftningen på området är dessvärre obegripligt otidsenlig och otillräcklig.

Men det är inte heller med kameror som sådana här brott kan stoppas. Den bästa lösningen vore en tillgänglig ordningspolis, som i högre grad kunde visa närvaro och göra ingripanden. Men vårt land har nu det tredje lägsta antalet poliser per invånare i hela EU. Polisen hårt trängd och tvingas till tuffa prioriteringar. Samtidigt svajar myndigheten betänkligt av en omfattande omorganisation samt polisernas allvarliga förtroendebrist för sin högsta ledning. Att därför poliser väljer att lämna in koppel, batong och pistol och lämna yrket gör situationen än värre.

Moderaterna och Alliansen har förslag som skulle innebära ett tillskott om 2000 nya poliser till år 2020 samt bl a en lönesatsning på poliserna, för att motivera dem att stanna kvar i sitt viktiga yrke. Men där borgerligheten vill satsa dryga 1000 miljoner kr år 2017, presterar endast regeringen 100 miljoner, detta genom att myndigheten får använda sitt resultat från föregående år. Regeringen tittar passivt och oförstående på när oordningen och otryggheten breder ut sig i vårt land.

När den rödgröna regeringen blundar övervältras i det tysta ansvar och kostnader på andra. Därför ökar de säkerhetsrelaterade kostnaderna för enskilda, företag och kommuner. Medan de statliga poliserna blir färre, blir ordningsvakterna och väktarna fler. Dessa gör ett viktigt och betydelsefullt arbete, men de saknar viktiga befogenheter som endast tillkommer en polis. Även om civilsamhället och allt fler kommuner avlönar allt fler ordningsvakter, kan de ändå inte kompensera för polisbristen.

När ska regeringen Löfvén förstå att läget är allvarligt? När ska regeringen ta bort skygglapparna från ögonen och agera?

 

Bloggat på sla.se.
Desktop