Anders G Johansson
Kategori. frihet

Inte bara fråga om buller

Frågan om böneupprop i Växjö förvånar och provocerar. Mig också. I den sekulära nationen Sverige ska inte människor med tidsbestämd regelbundenhet påtvingas oönskade, högljudda religiösa budskap. Varken i det offentliga rummet eller i sitt hem.

Däremot menar jag att de som nu aggressivt kritiserar Polismyndigheten för sitt tillståndsbeslut är fel ute. Myndigheten agerar och beslutar efter de lagar som gäller. I det här fallet Ordningslagen. Polisens beslut lär överklagas och prövas rättsligt.

Skulle det då visa sig att lagen verkligen medger dessa utrop, menar jag att lagen måste justeras. Eller snarare kompletteras med en ny lag som hanterar andra aspekter än dem som rör ordning och bullernivåer.  Som jag ser det handlar det primärt om att den sekulära staten ska garantera invånaren rätten att ej påtvingas några religiösa uppfattningar och budskap. Den friheten måste i sin tur balanseras på ett sätt som säkerställer såväl religions- som yttrandefriheten. Det kan inte vara så svårt.

Det är alltså inte primärt en lokal fråga om buller, vilket statsminister Löfvén marginaliserar den till för att kunna skjuta den ifrån sig. Det handlar om värnet av individens frihet och om Sverige som sekulär nation. Det är stora och viktiga saker.

LÄNKAR:

Polisen i Växjö tillåter böneutrop med högtalare – Aftonbladet 08 maj 2018

Friheten inte självklar

Denna höst är det 25 år sedan Estland, Lettland och Litauen vann sin frihet när det kollapsande Sovjetunionens ockupation av Baltikum äntligen upphörde.

I Sverige fanns ett starkt borgerligt stöd för de baltiska frihetssträvandena. Det manifesterades bl a i Måndagsrörelsens veckovisa möten på Norrmalmstorg i Stockholm. Även i Skövde visade vi moderater vår sympati och vårt stöd för ett fritt Baltikum. Vid ett sådant möte talade jag. Skövde Nyheter skrev om vår aktivitet (nedan)

Det är 25 år sedan. Jorden har snurrat många varv sedan dess och världen har förändrats. Sovjetunionen finns förvisso inte längre, men Europa är saknar sannerligen inte utmaningar. Det är krig i Ukraina och ett revanschistiskt Ryssland kastar åter sina mörka skuggor över de baltiska staterna.

Freden och friheten är inte självklar. Inte här och inte någon annanstans. De måste försvaras.

Måndagsmöte

Krigshetsare?

Sture Grönblad, Miljöpartiets verklige veteran i Skövdepolitiken, hade i tisdagens SLA en märklig dräpa publicerad. Oblygt och oförskämt kallade han Hergus Palmquist för ”krigshetsare”, då denne i en artikel i samma blad med väl underbyggd argumentation förordat ett svenskt medlemskap i Nato.

Med Grönblads svängda logik är vi många svenska krigshetsare. Det är ungefär 40 % av valmanskåren som ser ett medlemskap i försvarsalliansen som det bästa sättet för Sverige att garantera sin säkerhet.

Grönblad vill i den sann miljöpartistisk anda inte ha något militärt försvar överhuvudtaget. Och gentemot Ryssland ska man uppträda hovsamt och underdånigt för att inte väcka den starke björnens onda blod, menar han.

Nyligen angrep Ryssland en självständig nation och ockuperade illegalt delar av dess territorium. Ukraina var inte medlem i Nato, men en majoritet av befolkningen eftersträvade ett politiskt närmande till EU. Menar Gröndblad cyniskt att Ukraina har sig självt att skylla, som inte passivt accepterade att vara en nedtryckt del av den ryska intressesfären? Och hur ser han på hotet mot de baltiska staterna, vilka frigjort sig från ockupationens bojor och anslutit sig till såväl EU och Nato? Bör världen lämna dessa demokratier åt sitt öde för att blidka Putins Ryssland?

Tror slutligen Sture Grönblad att Finland hade överlevt som självständig nation, om det finska folket inte lyft vapen och heroiskt och framgångsrikt försvarat sig mot Sovjetunionens massiva och ursinniga angrepp på landet 1939?

Sverige ska självt välja sina säkerhetslösningar. Inte kröka rygg och falla undan för den ryska stormaktens påtryckningar. Det kräver att Sverige upprätthåller ett försvar som i samverkan med andra kan bidra till trygghet och stabilitet i vår del av världen.

Romaren Vegetius skrev ”Om du önskar fred, rusta för krig”. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle syfta till att att värna freden, tryggheten och friheten. Det vore ansvarsfullt och klokt. Ingenting annat.

LÄNKAR:

Så talar en krigshetsare – SLA 28 juli 2015
Nato gör de svaga starkare – SLA 25 juli 2015

Verkligheten bortom idyllen

Jag stod längst ut på badbryggan i bohuslänska Saltkällan. Barnen for upp och ned ur vattnet och gjorde mer eller mindre akrobatiska hopp från bryggans tvåmeterstorn. Förtjusta skratt, glada rop och ljudet av raska tramp från ivriga barnfötter bildade matchande ljudkuliss till den bedårande synen av klarblå himmel, glittrande vågor och sommarsvensk grönska i bakgrunden.

Mitt enda lilla bekymmer där och då var om jag skulle våga vara lika modig som barnen och kasta mig i vattnet. Även om det var lockande indikerade barnens blånande läppar att havsbad idag inte var en enkom behaglig upplevelse.

Brevid mig stod en utländsk, äldre man som sökte och fick min uppmärksamhet. Han pratade inte ett ord svenska och tycktes endast kunna några enstaka räkneord på engelska. Med gestikulerande lyckades vi reda ut att det nog var kallt i vattnet, att det nog var två till tre meter djupt och att jag hade för avsikt att bada.

Han skrattade och log vänligt och lyckades få mig att förstå att han undrade var jag bodde. Svaret blev Munkedal, som är kärlekens hemkommun och därmed min sommarbas.

– Munkedal! utbrast min nye bekant och lät mig förstå att där bodde han också.

Därefter förstod jag snabbt att han var flykting från Syrien. Och att han hade upplevt krigets fasor. Han fick fram en mobiltelefon och visade en bild på tre människor. Det var svårt att se bilden i det starka ljuset från solen. Mannen gestikulerade och försökte berätta. Berättelsen handlade om våld, krig och olycka. Mannen förmedlade med gester och ljud bilden av granatexplosioner. Dessa hade gjort honom döv på ena örat, uppfattade jag av hans distinkta teckenspråk. Sedan visade han mig ärren på hans kropp. Ärr som ilsket rusande granatsplitter lämnat efter sig.

Han fortsatte att berätta. Jag lyssnade, nickade och flikade emellanåt in bekräftande hummanden. Det kändes viktigt att lyssna. Det kändes viktigt att försöka förstå, även om jag omöjligen kunde uppfatta och tillgodogöra mig allt det som han på sitt eget språk berättade om. Till sist frågade han mig vad jag hette. Vi presenterade oss och skakade hand och vi skrattade åt att våra namn var tämligen lika. Ahmed och Anders.

Han vinkade farväl och vandrade längs bryggan in mot stranden. Jag stod kvar med en färsk påminnelse om att det inte så långt bortom den svenska sommaridyllen finns en annan, avsevärt dystrare verklighet. En vardag av våld, skräck, lidande, otrygghet och förföljelse.

Det syriska kriget är inne på sitt femte år. En kvarts miljon människor beräknas ha dött i stridigheterna. Många är civila. Flyktingströmmarna är gigantiska. Över sex miljoner är internflyktingar och tre miljoner är på flykt i annat land, företrädesvis i Libanon, Jordanien och Turkiet. Siffrorna kan möjligen vara inaktuella och nu större och mer fasansfulla än så. Världssamfundet står blockerat och handfallet. Det känns vanmäktigt.

Jag är utomordentligt tacksam över att jag och mina barn får leva i en trygg och ordnad tillvaro i vårt fina land. Men friheten och tryggheten är inte given och aldrig självklar. Inte ens i det sommaridylliska Bohuslän.


Bloggat på sla.se.
Desktop