Anders G Johansson
Kategori. infrastruktur

Prioritera befintlig järnväg

Vi 01-tiden inatt spårade ett arbetsfordon ur från rälsen vid Väring. Ännu nio timmar senare är Västra stambanan stängd och tågen ställs in. Några bussar ersätter dem inte. Jag var en av många resenärer som vid upprepade tillfällen trängdes på Resecentrum i Skövde ihopp om att komma iväg. Till sist gav jag upp.

Det är andra gången på ett drygt åt som en urspårning på samma plats slår ut hela stambanan. Monica Green (S), riksdagsledamot från Skövde, brukade tidigare regelmässigt anklaga den dåvarande Alliansregeringen för tågstrul när sådana inträffade under dess åtta år vid makten. För det gjorde det ju. Då liksom nu. Numera är hon tyst.

Det har hon anledning att vara. Punkligheten, uttryckt i “sammanvägt tillförlitlighetsmått”, har ökat med någon blygsam decimal på fyra år. Men det har å andra sidan också den genomsnittliga tågförseningstiden. Överlag är läget oförändrat. Detta enligt statistik från Myndigheten för Trafikanalys.

Det behövs således fortsatta satsningar på underhåll av den befintliga infrastrukturen. Och det behövs rejäla kapacitetsförstärkningar. Flera banor, bland annat Västra stambanan, är underdimensionerad för den trafik som idag trafikerar spåren.

Men S-MP-regeringen väljer istället att satsa på höghastighetståg och detta till enorma summor. Omkring 300 miljarder kronor (ingen vet säkert) ska kalaset kosta. De kommer dock inte till närmelsevis ge någon motsvarande samhällsnytta. Så länge S-MP-regeringen framhärdar med denna tokiga idé kommer underhåll och kapacitetshöjande investeringar i befintlig infrastruktur att trängas undan. Utrymmet för detta blir för litet när regeringen prioriterar fel.

Ulf Kristersson (M) och Jessica Rosencrantz (M) skrev i Dagens Industri (05 oktober 2016): “Moderaterna vill prioritera den järnväg vi redan har. Kraftiga underhållsinsatser ska kombineras med investeringar i kostnadseffektiva kapacitetshöjande åtgärder i hela landet. Det regionala pendlandet och industrins behov av pålitliga godstransporter ska stå i centrum. Fokus bör ligga på de sträckor där kapacitetsbristerna är som störst”.

Det är så sant som det står skrivet.

LÄNKAR:

Blogginlägg om infrastruktur.

Greens sjaskiga charader

Igår höll Skövde kommunfullmäktige sitt sista sammanträde för 2017. Det var även det sista sammanträdet för två av Centerpartiets lokala tungviktare; kommunalrådet Leif Walterum, samt Barn- och utbildningsnämndens ordförande Paula Bäckman. Dessa tackar jag här för gott kamratskap och samarbete i arbetet för Skövdes bästa!

Någon julefrid tycktes inte ha infunnit sig i Monica Greens (S) bröst. Hon anlade tvärtom ett anmärkningsvärt ovänligt tonläge när hon aggressivt matade upprepade tarvliga anklagelser mot Katarina Jonsson (M), kommunstyrelsens ordförande i Skövde. (Det går att se debatten här. Den börjar 1:12.40).

Greens tankefoster gick ut på att Katarina Jonsson ensam bär ansvaret för Västra Götalandsregionens remissvar över Trafikverkets förslag till internationell infrastrukturplan. Felaktigt hävdade Green att detta yttrande endast nämner behoven av kapacitetsförstärkning av Västra stambanan ”med en fotnot”.

I sak är det så att Västra Götalandsregionen och länets 49 kommuner i politisk enighet (inklusive Socialdemokraterna) i sitt yttrande har påtalat behovet och värdet av att bygga ett andra spår på stambanan mellan Göteborg och Alingsås. Denna investering skulle öka trafiken på banan och den förbättrade pendlingen skulle medföra att uppskattningsvis 23 000 bostäder skulle kunna uppföras bara i kommunerna Skövde, Falköping, Herrljunga och Vårgårda.

Men Västra Götalandsregionen lyfter, liksom näringslivet genom Västsvenska handelskammaren, fram tågsträckan Göteborg-Borås som sin främsta prioritering. Rälsen mellan Västsveriges största städer håller nu en alldeles oacceptabelt usel standard. Den stora massan av pendlare färdas istället på väg då det går mycket fortare att transportera sig med bil och buss än med tåg.

Till saken hör att en försvarlig del av sträckan, 25 km mellan Mölnlycke ochBollebygd, var tänkt att börja renoveras redan 2020. Finansieringen var klar och sträckan låg i den infrastrukturplan som antogs under Alliansregeringens tid. Men i det utkast till ny plan, som Trafikverket presenterade under denna höst, var objektet utlyft och skjutet på framtiden. Det är inte orimligt att länet nu agerar för att återföra ett objekt som är planerat, förberett och därmed relativt enkelt att genomföra.

När denna uppfattning dessutom delas av huvuddelen av de övriga västsvenska kommunerna, är det inte uppenbart framgångsrikt för Skaraborgs 15 kommuner att ställa sig på tvären. Det handlar om att ge och att ta och att formulera kompromisser. I den förra planen var det Skaraborg som både tog och fick, när länets 49 kommuner ställde sig bakom en prioritering av E 2o och till och med avsatte kommunala medel för medfinansiering. Det var ett oerhört viktigt beslut. Det var också en stor framgång för Katarina Jonsson, som personligen gjorde betydelsefulla och direkt avgörande insatser för att lotsa beslutet i hamn.

Det som Monica Green (S) låtsats att inte förstå är att det är regeringen och riksdagen som bär ansvaret för investeringar i nationell infrastruktur. Det är därför besvärande att S-MP-regeringen inte prioriterar vidareutveckling och kapacitetsförstärkning i den befintliga infrastrukturen. Det är direkt problematiskt att den istället väljer att sikta på mycket kostsamma höghastighetsbanor. Dessa banor ger ingen effekt som ligger ens i närheten av de extrema kostnaderna. Istället tränger de undan utrymmet för sådana investeringar i vägar och järnvägar som skulle medföra omedelbar och tydlig samhällsnytta genom ökad arbetspendling och tillväxt. Som till exempel ytterligare spår på Västra stambanan.

Detta borde Green engagera sig i. Hon borde också försöka få statsministern och infrastrukturministern att sluta blunda för Västsveriges behov och förmå regeringen att återföra de investeringsmedel som Trafikverket sett till att stryka. Hon borde uppvakta dem som bestämmer i syfte att försöka påverka verkligheten. Men istället väljer hon att skyla över sin regerings tillkortakommanden genom att på hemmaplan aggressivt och felaktigt utmåla ett kommunalråd som Svarte Petter. Greens agerande är simpel teater och sjaskiga charader.

LÄNKAR:

Webbteve kommunfullmäktige 11 december 2017 (den aktuella debatten börjar 1.12:40)
Häftig debatt om stambanan – Skövde nyheter 11 december 2017
“Det grövsta jag blivit anklagad för” – SLA 11 december 2017

Reformera strejkrätten

Igår meddelades det att APM Terminals, som svarar för driften av Göteborgs hamn, varslar 160 anställda i hamnen. Anledningen är att företaget måste minska kostnaderna för att kompensera för det intäktsbortfall som Hamnfyrans ideliga och långvariga strejker och stridsåtgärder har förorsakat bolaget.

Hamnfyrans ledning beklagar sig nu gällt över varslen. Men att fackförbundets mycket destruktiva agerande skulle få ekonomiska konsekvenser för arbetsgivaren, och därmed i förlängningen även för de anställningarna, borde knappast komma som någon överraskning.

Men Hamnfyrans oproportionerliga och ansvarslösa agerande vållar inte bara APM Terminals skada. De ständiga strejkerna och den därmed minskade hanteringskapaciteten i Göteborgs hamn påverkar många andra företag i Sverige. Flera tillverknings- och handelsföretag har, på grund av trasslet i Göteborgs hamn, tvingats välja att styra om sin export och import till andra hamnar. Detta kostar stora värden! Priset riskerar att betalas med konkurser och ytterligare förlorade arbetstillfällen.

Jag tycker att det högst anmärkningsvärt att ett själviskt och ansvarslöst gäng på Hamnfyrans kontor tillåts att blockera samhällsväsentlig infrastruktur och åsamka kostnader och skador för tredje man. Denna samhällsskadliga konflikt (som i grunden faktiskt är en konflikt mellan Transportarbetareförbundet och Hamnfyran) kan inte tillåtas fortgå. Situationen än både allvarlig och akut.

Jag menar att stridsåtgärder måste vara rimliga i förhållande till de kostnader som de förorsakar andra och samhället i sin helhet. Strejkreglerna behöver därför omfattas av en proportionalitetsprincip, vilken saknas idag. Vidare måste respekten för arbetsfreden förstärkas så att det råder fredsplikt när det finns kollektivavtal, vilket det ju gör i Göteborgs hamn (mellan branschorganisationen Svenska hamnar och Transportarbetareförbundet).

Slutligen måste det falla på staten (Medlingsinstitutet eller regeringen) att definiera när en strejk faktiskt är samhällsfarlig. Enligt det gällande regelverket ska detta avgöras av parterna, vilket innebär att även en sådan process kan bli föremål för tidsödande förhandlingar och krumbukter. Jag menar att det för en exportberoende handelsnation är uppenbart samhällsfarligt om dess största hamn blockeras så att logistikflödena störs och stryps.

Regeringen måste ingripa NU och ta initiativ till att förändra reglerna för strejkrätt i Sverige. Att vänta ytterligare är att sätta jobben, företagen och tillväxten på spel. Det är ansvarslöst.

M säger äntligen nej till höghastighetståg

Hemkommen efter ett M-möte med efterföljande trevligheter med partivänner över några pilsner på anrika Billingen i Skövde. Det har varit en bra dag för Moderaterna. Partiet har idag presenterat ett i huvudsak mycket bra budgetförslag (jag är som vanligt inte nöjd med att inte försvaret prioriteras högre) med värdefulla avvägningar, betydelsefulla satsningar och viktiga förslag. Det är värt ett blogginlägg och det kanske jag återkommer till.

Men när jag scannar av kvällsnyheterna hittar jag på Dagens Industri en nyhet som gör mig glad, lättad och fylld av övertygelse: ”Vi moderater säger nej till höghastighetståg i Sverige”.

De kloka partivännerna Ulf Kristersson och Jessica Rosencrantz skriver: ”Moderaterna vill prioritera den järnväg vi redan har. Kraftiga underhållsinsatser ska kombineras med investeringar i kostnadseffektiva kapacitetshöjande åtgärder i hela landet. Det regionala pendlandet och industrins behov av pålitliga godstransporter ska stå i centrum. Fokus bör ligga på de sträckor där kapacitetsbristerna är som störst.”

Precis så tycker jag. Skattepengar ska man vara rädd om. Investeringar ska bära sig och ge avkastning till dem som betalar. I det här fallet skattebetalarna. Därför är svenska snabbtåg i nuläget en fantasifull och kostsam lösning utan verklighetskontakt. Det är klokare mer ekonomiskt att ta hand om och rusta upp de banor som redan finns. Jag är lättad över att mitt parti äntligen landat i och kommit ut i denna kloka och förnuftiga hållning. Worth waiting for.

LÄNKAR:

Vi moderater säger nej till höghastighetståg i Sverige – Dagens Industri 05 oktober 2016

Blogg: Tidigare inlägg om infrastruktur

Prioritera underhåll av järnvägen

tag

I veckan rapporterade media om att Trafikverket av säkerhetsskäl överväger att sänka hastigheten på flera järnvägssträckningar. Anledningen är att räls, broar och växlar helt enkelt är utslitna. Bland sträckorna som övervägs för hastighetssänkning läser jag Laxå-Falköping och Falköping-Alingsås samt Partille-Göteborg. Sammantaget skulle den sänkta farten kunna medföra att en tågresa mellan Stockholm och Göteborg skulle kunna bli ca 20 minuter längre.

Det är synnerligen illa att den grundläggande infrastrukturen i ett land med ett av världens högsta skattetryck håller på att kollapsa. Det är värt att påminna om att järnvägsräls inte heller faller ihop från dag till annan. Det är mångåriga försyndelser som har lett fram till dagens situation. De gamla S-regeringarna använde skrupellöst väg- och järnvägsunderhållet som budgetregulator. Alliansregeringen ärvde således ett skräckinjagande, obearbetat underhållsberg vid sitt tillträde 2006. Den borgerliga regeringen vände dessbättre utvecklingen genom att inleda en återupprustning av järnvägen. Den anslog hela 80 % mer pengar för underhåll än vad S gjorde under den föregående planperioden. Men att åtgärda fel och brister kommer att ta tid. Jag befarar att det faktiskt kan komma att bli värre innan det börjar bli bättre.

Den nuvarande S-MP-regeringens politik medför ytterligare risker och försämringar. Dess oansvariga ekonomiska politik  leder först och främst till ökade utgifter, sjunkande intäkter och därmed ett minskande investeringsutrymme. Om S och MP dessutom skulle fullfölja sin överenskommelse med Vänsterpartiet om att återförstatliga allt järnvägsunderhåll, skulle kostnaderna springa iväg ytterligare. Då skulle staten inte längre upphandla underhållsarbetena och det skulle ofrånkomligen leda till en onödig fördyring. Mindre räls för pengarna är en oklok politik i allmänhet och i synnerhet nu när behovet av upprustning är som störst.

S-MP-regeringen uppvisar tyvärr inte någon handlingskraft i infrastrukturfrågorna. Det är tyst och trevande från departementet. Annat var det i opposition. Monica Green (S), riksdagsledamot från Skövde, drog sig inte för att plocka billiga poäng på problemen med järnvägen. Varenda tågförsening skyllde hon med uppenbar förtjusning på den dåvarande borgerliga regeringen och lovade sturskt enkla quick fix på omfattande problem. Men så här två år efter S-MP-regeringens tillträde dras tågtrafiken ännu med problem och förseningar. Dessa tycks dock inte bekymra ledamoten alls. Den skräniga partimegafonen har lydigt tystnat (men Pokémon spelar hon).

Trafikverket varnar alltså för att en tågresa mellan Stockholm och Göteborg kan komma att ta 20 minuters längre tid. Samtidigt är regeringen och det övriga politiska Sverige ännu sysselsatta med fantiser om att istället kunna minska restiden med lika mycket. Detta genom en snabbspårsjärnväg i ny sträckning (med tåg som knappast alls ska stanna någonstans på vägen). Investeringskostnaden uppskattas vara någonstans mellan 190 och 320 miljarder kronor. Det blir många kronor per minut.

Nu måste det till kloka prioriteringar. Snabbspårsjärnvägen måste avföras från Svergeförhandlingarnas agenda. I första hand måste faktiskt underhåll av befintliga banor prioriteras samt sådana kapacitetsökande investeringar som medför att de befintliga banorna kan trafikeras flitigare. Dessa är i jämförelse relativt billiga och enkla. Nyinvesteringar i banor ska göras för att möta de faktiska behov som finns, såsom att möjliggöra pendling och transporter inom arbetsmarknadsregionerna. Inte för att realisera tekniskt avancerade prestige- och fantasiprojekt med en mycket begränsad samhällsnytta och obegripligt höga kostnader.

LÄNKAR:

Järnvägen raseras – nu sänks hastigheten – SVT 12 september 2016
Blogg: Snabbtåg mot ändstationen – 16 mars 2016

Skövde har inte höga politikerkostnader

I onsdags kunde man i tidningen SLA läsa att föreningen Skattebetalarna med en rapport slår fast att “Skövde lägger orimligt mycket resurser på infrastruktur, kultur och fritid samt det politiska arbetet”.

Först och främst har SLA återgivit en felaktig bild av Skattebetalarnas syn på Skövde politikkostnader. Det har jag påtalat för bladet, men detta föredrar att framhärda med beskrivningen “Skövde lägger orimligt mycket resurser på infrastruktur, kultur och fritid samt det politiska arbetet”. Skattebetalarna hävdar dock själva i sin rapport (s 5) motsatsen. De menar att Skövde “saknar besparingspotential” i kostnaderna för det politiska arbetet. Följdaktligen anges också besparingspotentialen för politiska kostnader som noll (0) i tabellverket. Av det senare kan man också utläsa att Skövde är bland de kommuner som har lägst politikerkostnader per invånare i landet. Rätt ska vara rätt.

I rapporten läser jag att Skövde har större kostnader per invånare än genomsnittet när det handlar om vägar och järnvägar. Detta kan man säkert grotta ned sig i ytterligare. Men utan att ha gjort någon djupdykning i kommunens utgiftsposter, tycker jag inte att det är alldeles  jättemärkligt att Skövde just nu uppvisar högre kostnader för infrastruktur.

Detta för att är Skövde nu är i en mycket expansiv fas. Vi går från att vara småstad till att bli något annat. Något större. Nya bostäder, företag och samhällsfunktioner kommer till i en rasande fart. Under denna ärmed måste och vägar, gång- och cykelvägar, korsningar och parkeringsplatser byggas ut snabbt. Det innebär att kostnaderna också ökar momentant. Alliansen har också under de senare åren, när kommunen uppvisat ett starkt resultat, valt att göra engångsinsatser för underhålla av bl a det lokala vägnätet. Skövde upprätthåller också en kommunalt ägd flygplats. Det är ett medvetet val, då vi menar att denna är betydelsefull för det lokala näringslivet och andra aktörer såsom sjukhuset och Försvarsmakten. Och slutligen har Skövde valt att förskottera medel för utbyggnaden av E20, vilken ju är en statlig väg men där det tarvades kommunala medel för att få den statliga spaden att komma i backen och åtgärda en väg som är något av Skövdes och Skaraborgs aorta.

Så är det. Men viktigast med detta blogginlägg var ändå att upplysa om att Skövdes politikerkostnader inte är höga. 

LÄNKAR:

Om kommunerna prioriterar annorlunda – Skattebetalarnas rapport – juni 2016
”Skövde kan spara 200 miljoner” – SLA 15 juni 2016

Snabbtåg mot ändstationen

I afton har jag suttit ordförande för Brottsofferjourens (BOJ) i östra Skaraborg årsmöte. Jag är glad och hedrad över att kunna få hjälpa till med denna lilla uppgift. För medlemmarna i BOJ, som organiserar och utför stöd till brottsoffer och vittnen, fullgör en mycket viktig och berömvärd insats. Jag ser dem som riktiga vardagshjältar!

Det var andra gången jag fullgjorde detta uppdrag. Märkligt nog så var det också andra gången som jag i anslutning till detta drabbades av rejält tågstrul och andra gången jag ramlade in på årsmötet med andan i halsen, efter att ha klippt sträckan mellan stationen och Bagaren i Skövde med höga knäuppdragningar. Jag avskyr att komma för sent och jag skäms verkligen som en hund när det händer.

Som tågpendlare har jag dock fått vänja mig vid att inte alltid kunna kontrollera min tid. Idag berodde förseningen på ett växel- och signalfel i Floda. Flera av de många förseningarna som numera präglar svensk järnvägstrafik beror på bristande underhåll. De tidigare socialdemokratiska regeringarna sköt regelmässigt ett underhållsberg framför sig. Trots att Alliansregeringen beslutade om en historiskt omfattande satsning på järnvägsunderhållet, släpar underhållet efter. Behoven är mycket omfattande och kapaciteten för att utföra underhållsarbetet är begränsad.

Samtidigt som Sverige plågas av brister och förfall i sin befintliga infrastruktur, pågår någon slags planering för en gigantisk investering i höghastighetsjärnväg mellan de tre storstäderna. Detta inom ramen för den så kallade Sverigeförhandlingen. Kostnaden uppskattas till hissnande 190-320 miljarder. Det är hissnande summor. Osäkerhetsmarginalen är enorm. Den möjliga nyttan i förhållande till investeringskostnaden är minst sagt oklar.

På senare tid har ifrågasättande röster börjat höjas kring höghastighetsjärnvägarna. I förra veckan uttryckte Moderaternas finanspolitiska talesman Ulf Kristersson, ett antal ledande, liberala kommunpolitiker samt den gamle statsministern Göran Persson (S) skepsis till detta gigantiska projekt.

Jag förmodar att luften snart kommer att pysa ur projektet. Det är helt enkelt för stora pengar i förhållande till den förväntade nyttan. Det är uppenbart att det finns mer angelägna investeringar att göra. Som till exempel att reinvestera i och rusta upp och förstärka den befintliga infrastrukturen. Genom att till exempel bygga ut ett blygsamt antal omkörningsspår på Västra stambanan skulle man ju kunna öka flödet och hastigheten ordentligt. Och detta för en spottstyver jämfört med fantasibanan på andra sidan Vättern.

Med detta sagt vill jag understryka att alla delar som nu ligger i Sverigeförhandlingarna inte alls är tokiga och onödiga. Det finns till exempel starka skäl för att i Västsverige binda samman Göteborg och Borås med en vettig järnväg för att möjliggöra vettig pendling mellan länets största städer och däremellan Landvetters flygplats. Och visst finns det också flera andra investeringsobjekt som positivt skulle bidra till utveckling och tillväxt.

Men höghastighetsbanorna tror jag inte på. Planerna för detta projekt närmar sig sannolikt sin slutstation.

LÄNKAR:

M svänger om snabbtåg – 10 mars 2016
Därför vill vi inte ha höghastighetstågen – 09 mars 2016

Viktigt besked om E20

motiv Motorvägsskylt 100x130Skaraborg och Västra Götaland vaknar upp till en glad och viktig nyhet. Regeringen meddelar att E20 genom ska byggas ut till två-plus-två-väg och skjuter till 2,7 miljarder kronor för detta! Den viktiga vägen – Skaraborgs livsnerv – blir nu mötesfri. 27 km blir dessutom motorväg.

Frågan om E20:s status har ältats så länge jag kan minnas. Arbetsgrupper har kommit och gått. Otaliga delegationer har uppvaktat regeringar av olika kulörter. Frågan har också använts som slagträ i debatten mellan valkretsens riksdagsledamöter för att å ena sidan påvisa motståndarens passivitet och oduglighet och å den andra det egna lagets förträfflighet och stolta ambitioner. Men av alla möten, artiklar och flygblad har det inte blivit många meter väg. Men nu händer det. Jag är stolt över att det är min regering som ser till att det sker!

Stolt är jag också över min vän Katarina Jonsson (M), som är kommunstyrelsens ordförande i Skövde och ordförande i Kommunalförbundet Skaraborg. I den senare rollen har hon iklätt sig ledartröjan och målmedvetet och tålmodigt förhandlat med staten, Västra Götalandsregionen och Skaraborgs kommuner. Inte med buller och bång. För vad stort sker sker emellanåt tyst. Det färdigsydda paketet bakom regeringens glädjande besked innebär att kommunerna och regionen är med på medfinansiering. Det är stora pengar som ska på bordet. Det kräver politiskt mod och vilja av var och en som ställt sig bakom förslaget. Skaraborgs kommuner har förenat sig i en gemensam kraftansträngning. Det är i sig också något väldigt viktigt och angeläget.  För oss som minns hur skaraborgska kommuner förr bevakade sina revir och inskränkt såg till sitt kortsiktiga, lokala väl och ve framför regionens långsiktiga utveckling, är detta en tydlig och välkommen kursändring.

En klapp på axeln ska också i rättvisans namn utdelas till Gert-Inge Andersson (S), som är regionstyrelsens ordförande. Denne styr regionen i minoritet och har under perioden i mångt och mycket visat sig göra det från det tillväxt- och utvecklingsfientliga Miljöpartiets knä. Men i frågan om E20 har han och S frigjort sig och stått upp för det som är riktigt och sant. Det är hedervärt.

Idag är Skaraborg vinnare. E20 betyder mycket för förutsättningarna att skapa arbete och tillväxt i vårt område. Men de främsta vinnarna är ändå trafikanterna. Äntligen blir det tryggt och säkert att färdas på Europavägen genom vårt vackra Skaraborg.

LÄNK:

Regeringen lovar att göra E20 säker – GP 02 april 2014

 

El(s)töt i ledarens rygg

På måndagskvällen höll Skövde kommunfullmäktige sitt sista sammanträde för 2013. Aftonen inleddes med gemensam måltid med närvaro av Skövdes skönsjungande lucia och tärnor. Efter denna varma och stämningsfulla uppvärmning samlades fullmäktige för att fatta ett av periodens viktigare beslut; bolagisering av Skövde elnät.

Skövde kommun kan idag ståta med att ha de lägsta nätavgifterna i landet. Men detta är inte till uppenbar glädje för alla invånare, eftersom alla inte omfattas av kommunens nät. Elnät är en monopolverksamhet och beroende på var man bor får man betala olika avgifter till den som äger nätet. En småhusägare, som bor utanför kommunens centrala delar och därmed ej omfattas av kommunens nät, får betala mellan 1500 och 4800 kr mer per år. Märkligt system.

Hur som haver. Skövde är i och står inför en omfattande expansion. Fler bostäder uppförs och än fler planeras att uppföras i staden. Fler bostäder ger fler invånare, vilket ställer krav på bland annat utvecklad infrastruktur, nya förskolor, skolor, äldreboenden och fritidsanläggningar. Detta är kostsamma investeringar, som kommunen på senare tid tagit upp banklån för att finansiera. Banklån är, som de flesta vet, inte gratis. Räntorna ska betalas och det är skattebetalarna som får göra det.

Genom att etablera ett kommunägt aktiebolag och sälja elnätet till detta gör kommunen en realisationsvinst på 160 miljoner kronor. Dessa medel kan användas för att amortera på befintliga lån, alternativt för att finansiera kommande investeringar. Som jämförelse kan sägas att det kostar 130 miljoner kronor att bygga den nya Billingskolan. Det är alltså uppenbart att kommunen behöver de pengar, som en försäljning innebär.

I debatten framstod det emellanåt som att försäljningen skulle ske till ett privat bolag. Det är naturligtvis alldeles felaktigt och endast ett uttryck för vänsterns vulgärargumentation. Kommunen säljer till ett bolag, som den själv äger till 100 % och därmed har full rådighet över och insyn i. Även om nätavgifterna kommer att bli något dyrare, kommer skövdeborna även framgent ha bland de lägsta nätkostnaderna i riket. Värt att notera är också att Skövde är en av de absolut sista kommunerna i Sverige att överföra sitt elnät till ett kommunalt bolag.

Alla var nu inte överens om nyttan med bolagiseringen. Skövdepolitikens mest populistiska krafter, MP och V, var emot och blandade friskt äpplen och päron för att i debatten rättfärdiga sina teser. Det var inget nytt. Så brukar det låta från dessa pyttepartier, vars främsta affärsidé inte är att ta ansvar för Skövde, utan att försöka vinna väljare genom att plocka billiga poäng. Måtte väljarna syna bluffen!

Mer förvånande var Socialdemokraternas uppträdande vid beslutet. Oppositionsrådet Marie Ekman (S) teg sig igenom debatten kring en av mandatperiodens viktigaste beslut, som hon och partivännerna dessutom givit sitt ograverade stöd för i kommunstyrelsen. Istället var det Per-Erik Gustafsson (S), som var den flitigaste sossen i debatten och han var mot förslaget om bolagisering! I den avslutande voteringen stod det klart att han inte var ensam om denna uppfattning i S-gruppen. Huvuddelen av  S-ledamöterna röstade nej och gick därmed emot sin lokala partiledare.

Det måste kännas surt och generande för oppositionsrådet Ekman att ännu en gång företrätt en linje, som saknar stöd i det egna partiet. Måndagskvällens votering var en ordentlig elstöt i hennes rygg, utdelad av de egna och detta inför öppen ridå. Den med intresse för lokal kremlologi funderar på vad som är i görningen i det stora, röda partiet. Vem är tänkt att föras fram som Socialdemokraternas kommunalrådskandidat? Och vem vill ens inneha den posten i ett parti, som behandlar sin ledare så illa?

LÄNKAR:

Splittrat S i elnätsbeslut – SLA 17 december 2013
Klart för bolagisering av elnät – Skövde Nyheter 17 december 2013

Urspårat resonemang

Min blogg är numera granne med Monica Greens (S) på SLA:s webbplats. Därmed har jag fått anledning att emellanåt kika på vad Monica skriver. För någon dag sedan påstod hon att regeringen ”drar ner på järnvägsunderhållet”.

Monica kanske inte alltid är den mest nogräknade när det kommer till fakta och sanning. Jag vill påstå att hon i detta inlägg både skenar och spårar ur. För det hon säger är inte rätt och riktigt.

Ingen svensk regering har satsat mer på järnvägsunderhåll än den nu sittande Alliansregeringen. För den kommande s k planperioden, som omfattar åren 2014-2025, anslår regeringen 86 miljarder kronor för underhåll av landets järnvägar. Det ska jämföras med de 38 miljarder som den dåvarande S-regeringen skrapade ihop för järnvägsunderhåll under perioden 2004-2015. Där har vi problemets rötter. Socialdemokraterna var alldeles för passiva och ointresserade av infrastrukturfrågor. Få och små nyinvesteringar i väg och järnväg gjordes och underhållet tilläts släpa efter. Alliansregeringen ärvde således ett gigantiskt underhållsberg när den tillträdde 2006. Trots historiskt mycket omfattande satsningar tar det dessvärre ta tid att kompensera tidigare S-regeringars försummelser.

Monica Green raljerar över att Alliansen vill ha lägre skatter och ifrågasätter detta. Kritiken är märklig, eftersom Socialdemokraterna själva säger sig inte vilja riva upp det femte jobbskatteavdraget. Samma avdrag, som alltså Green ändå indirekt ifrågasätter på sin blogg. Ett sådant uppträdande är minst sagt inkonsekvent och inget annat än ett tarvligt försök att vilseleda väljarna.

Slutligen är det inte så att regeringen tar pengar ur statskassan för att finansiera skattesänkningar. Pengar är nämligen i grunden inte någon statlig egendom. De tillhör de människor, som genom eget arbete förtjänat dem. Jobbskatteavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta, vilket har lett till att fler människor också arbetar. De sänkta skatterna blir därför en lönsam affär, inte bara för människor och hushåll, utan också för stat och kommuner. Trots – eller snarare tack vare – att skattetrycket sänkts med fyra procent har skatteintäkterna ökat med 40 miljarder! Pengar som kommer till nytta i välfärden och genom offensiva satsningar på väg och järnväg.

Alliansregeringen är på rätt spår. Låt inte S växla bort arbets- och välfärdslinjen efter 2014!

/Anders G J

Bloggat på sla.se.
Desktop