Anders G Johansson
Kategori. migration

(S) abdikerar från ansvarstagande

Idag publicerar SLA min artikel om den mycket märkliga överenskommelsen mellan S och MP om amnesti för en stor grupp människor som inte har beviljats asyl i Sverige. Artikeln följer nedan.

Statsminister Stefan Löfvén (S) har ingått överenskommelse med Miljöpartiet om att bevilja amnesti för ensamkommande vuxna, vilka tidigare har fått avslag på sina asylsökningar av Migrationsverket. De, som varken är barn eller bedöms ha skyddsbehov, ska nu beredas möjlighet att stanna kvar i landet. Nu ersätts stabilitet, rättssäkerhet och förutsägbarhet i asylsystemet med kortsiktigt politiskt godtycke och opportunism.

Huvuddelen av de ca 9000 som omfattas av beslutet fick sin ålder uppskriven till över 18 år vid Migrationsverkets prövning. Huvuddelen är vuxna människor, de flesta är män och flera har farit med osanning om sin ålder, hävdat sig vara barn och därmed orättfärdigt tillskansat sig fördelar gentemot andra. Dessa människor ska nu beviljas ytterligare förmåner. Regeringens nya amnestipolitik utgår nämligen från att de unga vuxna ska genomgå gymnasieutbildning.

Därmed skapas starka incitament för dessa många vuxna att skriva in sig i gymnasieskolan. Skolan är redan satt under hårt tryck i Sverige på grund av det hastigt ökade invånartalet parat med den besvärande bristen på lärare. Hur flera tusen nya gymnasieplatser nu snabbt ska trampas fram har inte regeringen kunnat redogöra för. Inte heller för vilka konsekvenser det beräknas få för kvalitén i undervisningen.

Hur finansieringen ska ske är också oklart. Regeringen har ingen uppfattning om vad den nya amnestipolitiken kostar. Det ligger i farans riktning att ytterligare kostnader stjälps över på redan ansatta och prövade kommuner. Sammantaget minskar samhällets förmåga för att ta emot och stödja dem som mest behöver vår hjälp; det vill säga de som har befunnits ha skäl för och rätt till asyl.

Regeringen har inte heller visat på någon hållbar lösning i bostadsfrågan. Det är ingen djärv gissning att den än en gång befaller kommunerna att reda ut konsekvenserna av sin ogenomtänkta politik. Det är ingen enkel uppgift. I huvuddelen av kommunerna råder det bostadsbrist. Regeringen har konsekvent underlåtit att vidta åtgärder för att liberalisera den dysfunktionella svenska ”bostadsmarknaden”. Utbud är inte nära att möta efterfrågan och i avsaknad av smörjmedel har flyttkedjorna rostat fast. Verklighetens Sverige står klent rustat att möta regeringsmaktens nycker.

Samtidigt som S och MP beviljar uppehåll, underhåll och utbildning för dem som varken är barn eller har skyddsbehov, utvisar Sverige människor som har både arbetstillstånd och arbete, försörjer sig, betalar skatt och bidrar till vårt samhälle. Ofta är skälen härtill löjligt triviala. Ett missat semesteruttag eller ett slarvfel i en löneutbetalning kan vara skäl för fällande dom utifrån den rådande, rigida politiken för arbetskraftsinvandring. Det är beklämmande, det är skamligt och det är skadligt för Sverige.

Verklighetsfrånvända MP har i partnerskap med maktfullkomliga S raserat grunden för en rimlig, rättvis och rättssäker immigrationspolitik. Med denna manöver räddar statsministern tillfälligt sin bräckliga regeringskonstellation. Men han abdikerar från ansvarstagandet för Sverige.

Anders G Johansson (M),
Skövde

LÄNK:

(S) kapitulerar från ansvarstagande – SLA 30 november 2017

Sverige behöver en regering som agerar

Det var längesedan jag satte mig ned för att blogga nu. I den nu alldeles överskuggande frågan – flyktingkrisen – rör det sig fort. I förra veckan besutade regeringen om ett antal åtgärder för att begränsa inflödet av flyktingar till Sverige. Orsaken är att systemet börjar bli mättat. Det råder akut brist på bostäder. Migrationsverket har till och med meddelat att det inte längre kan tillhandahålla tak över huvudet till dem som nu kommer som flyktingar till Sverige.

Den svenska politiken förefaller vara händelsestyrd. Den reagerar i ett sent skede istället för att med förtänksamhet agera. Den stora flyktningströmmen är ju ingen överraskning. Flera prognoser har sedan länge vittnat om utvecklingen.

Det är Moderaterna som nu står för initiativet på området genom att presentera olika, nya förslag. Förslag som veckor eller dagar senare, om än motvilligt, blir regeringspolitik. Miljöpartiet slits mellan sin utopiska idealism och kravet på att som regeringsparti ha i alla fall en gnutta markkontakt med verkligheten. Det märkliga resultatet är ett regeringsparti som ena stunden deltar i besluten och “tar ansvar” för att i den andra gå i stenhård opposition mot regeringens politik. Det är knappast trovärdighetshöjande. Varken för partiet, dess företrädare eller för Sverige som nation.

Sverige har förlorat kontrollen. Systemet för mottagande och asylprövning är uttänjt till bristningsgränsen och riskerar att braka samman, om det inte redan har gjort det. Det är en definitionsfråga. Sverige behöver därför en paus. En tillfällig timeout. Rådrum för att kunna konsolidiera mottagandet och bringa ordning i systemen. Tid för att anpassa politiken efter de övriga EU-länderna och därigenom öka pressen på dem att ta ett rimligt ansvar i en historiskt krävande situation.

Om detta handlar den dagsaktuella politiken. Moderaterna presenterar alltså återkommande förslag om reformering av migrationspolitiken och tar därmed bestämda steg bort från den olyckliga överenskommelse, som regeringen Reinfeldt en gång ingick med just Miljöpartiet. Statsminister Löfvén reagerar med förutsägbarhet. Först med skarp kritik och ifrågasättande. Några dagar senare med att adoptera förslagen och göra det till egen politik. Regeringen är svag och handlingsförlamad och låter oppositionen driva den framför sig.

Även om åtgärder på migrationsområdet nu är nödvändiga, är det inte tillräckligt. Vi måste bryta med decennier av misslyckad integrationspolitik och göra annorlunda. Det är nödvändigt. För även om Sverige lyckas få till stånd en paus, kommer flyktingströmmarna i världen inte avta än på länge, eftersom allt för många länder är i förfall, upplösning och plågade av krig och terror. Att fortsätta på den inslagna, misslyckade vägen kommer att leda till en enorm försörjningsbörda på den arbetande delen av befolkningen, utmana grunderna i välfärdssamhället och leda till en oönskad framväxt av utanförskap och parallellsamhällen.

Sverige behöver därför ta fler och medvetna steg bort från omhändertagandeperspektivet och istället förstärka och rusta arbetslinjen. Det behövs fler enkla jobb. Inte färre. RUT-reformen behöver byggas ut. Inte strypas åt. Försörjningskraven på nyanlända måste skärpas betydligt, särskilt vid anhöriginvandring. Vi måste vidare sluta att betrakta nyanlända som ett grått och enhetligt kollektiv och istället medvetet tillvarata de många kompetenser och förmågor som flera individer för med sig och som vårt samhälle kan ha nytta av. Det kräver snabbare handläggning, prioritering av dem som med relativt enkla matchnings- och utbildningsinsatser kan förflyttas från utanförskap till arbete.

En omdanad och liberaliserad arbetsmarknad är den stora nyckeln till att Sverige ska utvecklas till att bli ett hållbart välkomnande och inkluderande land. Den kompakta arbetsmarknadspolitiken med dess höga trösklar och omfattande kostnader klarar inte att möta vår tids krav och förutsättningar. Invanda föreställningar och anammade begränsningar måste nu på goda grunder utmanas och ifrågasättas. Det är synnerligen tveksamt om den svaga S-MP-regeringen har förmågan att göra det. Sannolikt inte. Därmed får åter regeringsfrågan aktualitet. Sverige behöver en regering som agerar och regerar. Inte parerar och reagerar. Det behövs en borgerlig regering och det helst tidigare än 2018.

Bloggat på sla.se.
Desktop