Anders G Johansson
Kategori. regeringen

Prioritera befintlig järnväg

Vi 01-tiden inatt spårade ett arbetsfordon ur från rälsen vid Väring. Ännu nio timmar senare är Västra stambanan stängd och tågen ställs in. Några bussar ersätter dem inte. Jag var en av många resenärer som vid upprepade tillfällen trängdes på Resecentrum i Skövde ihopp om att komma iväg. Till sist gav jag upp.

Det är andra gången på ett drygt åt som en urspårning på samma plats slår ut hela stambanan. Monica Green (S), riksdagsledamot från Skövde, brukade tidigare regelmässigt anklaga den dåvarande Alliansregeringen för tågstrul när sådana inträffade under dess åtta år vid makten. För det gjorde det ju. Då liksom nu. Numera är hon tyst.

Det har hon anledning att vara. Punkligheten, uttryckt i “sammanvägt tillförlitlighetsmått”, har ökat med någon blygsam decimal på fyra år. Men det har å andra sidan också den genomsnittliga tågförseningstiden. Överlag är läget oförändrat. Detta enligt statistik från Myndigheten för Trafikanalys.

Det behövs således fortsatta satsningar på underhåll av den befintliga infrastrukturen. Och det behövs rejäla kapacitetsförstärkningar. Flera banor, bland annat Västra stambanan, är underdimensionerad för den trafik som idag trafikerar spåren.

Men S-MP-regeringen väljer istället att satsa på höghastighetståg och detta till enorma summor. Omkring 300 miljarder kronor (ingen vet säkert) ska kalaset kosta. De kommer dock inte till närmelsevis ge någon motsvarande samhällsnytta. Så länge S-MP-regeringen framhärdar med denna tokiga idé kommer underhåll och kapacitetshöjande investeringar i befintlig infrastruktur att trängas undan. Utrymmet för detta blir för litet när regeringen prioriterar fel.

Ulf Kristersson (M) och Jessica Rosencrantz (M) skrev i Dagens Industri (05 oktober 2016): “Moderaterna vill prioritera den järnväg vi redan har. Kraftiga underhållsinsatser ska kombineras med investeringar i kostnadseffektiva kapacitetshöjande åtgärder i hela landet. Det regionala pendlandet och industrins behov av pålitliga godstransporter ska stå i centrum. Fokus bör ligga på de sträckor där kapacitetsbristerna är som störst”.

Det är så sant som det står skrivet.

LÄNKAR:

Blogginlägg om infrastruktur.

M vill ha räddningsskola i Skövde

Skövde Nyheter publicerar idag en artikel om ett förslag som jag la till Moderaterna i Skövdes årsmöte i veckan. Det handlar om civilförsvaret och om att det hastar med att återinföra civilplikten. Detta för att tillgodose civilförsvarets behov av personal och kompetens nog för att bemästra situationer som kan följa av ett väpnat angrepp. Ett sådant kan ju, som Försvarsberedningen påpekar, inte uteslutas.

Ett civilförsvar som är utbyggt och anpassat för krigets krav kommer att vara större och mer omfattande än dagens organisation, som är anpassad för krissituationer men inte krig. Det ökade personalbehovet kan och lär ställa krav på fler utbildningsplatser. Då bör Skövde ligga bra till, menar jag och Skövdemoderaterna.

I Skövde fanns det en räddningsskola fram till 2008. Den fick stryka på foten då totalförsvaret monterades ned utifrån den felaktiga föreställningen att den eviga freden var vunnen. Men övningsfältet på Hasslum finns dess bättre kvar. Det ägs av kommunen och används för träning av räddningstjänsten. Med tillgång till denna övningansläggning samt närhet till militära förband, en högskola och ett relativt stort sjukhus bör det finnas förutsättning för värdefulla synergier.

Den dag staten behöver expandera civilförsvarsutbildningen ska Skövde kommun stå först i kön utanför Försvarsdepartementets dörr. Redo med ett starkt och slagkraftigt helhetskoncept. Det har Moderaterna bestämt.

LÄNK:

M vill ha räddningsskola till Skövde – Skövde Nyheter 23 februari 2018
Motion om civilplikt 2018

Släpp hörnstolpen – spela matchen

Jag har medvetet avstått från att delta i de diskussioner som förts av främst moderater om Moderaternas partiledare inför öppen ridå. Jag tycker att den publika torpederingen av Anna Kinberg Batra har varit både ojuste och mycket smaklös. Det har varit sorgligt och tragiskt att bevittna detta mycket ovärdiga skådespel.

Det är därför trots allt befriande att Anna nu väljer att kliva av, för det här var en strid som inte gick att vinna. Jag insåg att upprorsmakarna lyckats göra det omöjligt för Anna att sitta kvar på sin post, när jag på nätet följde presskonferensen om det fördubblade försvarsanslaget. Den kom istället att nästan uteslutande handla om förtroendet för partiledaren. Det politiska budskapet hamnade i skymundan. Så kan man inte ha det. En partiledare kan inte så att säga ”stå i vägen” för sina egna politiska budskap.

Det finns, menar jag, ändå skäl till att vara kritisk till hur Moderaterna har agerat sedan valnederlaget 2014. Jag menar att mycket gick fel innan Anna Kinberg Batra ens hade hunnit väljas till ordförande. Vägen mot dagens kaos (jag väljer att kalla en spade för en spade) anträddes direkt efter valnederlaget 2014. Någon eftervalsdebatt i Moderaterna förekom inte. Än mindre en diskussion om vad Moderaterna skulle vara och åt vilket håll partiet skulle navigera i det förändrade politiska landskapet. Partiet försatte möjligheten att under ordnade omständigheter ta ut en politisk kompassriktning och att utifrån den utse den ledare som behövdes.

Den dåvarande partiledaren Fredrik Reinfeldt lämnade snabbt scenen, men såg ändå till att peka ut successionen. Den 15 november 2014 skrev jag på min bloggJag känner inte Anna Kinberg Batra. Jag utgår från att hon är en kompetent och duktig människa och jag hoppas att hon kommer att bli en bra och framgångsrik ledare för partiet. Men jag tänker inte hålla inne med att jag är besviken på processen för drottningmakeriet. Den är en förvisso välregisserad, men dessvärre mest enkelspårig och förutsägbar. Efter ett val där partiet förlorat 6,7 % av väljarstödet borde det vara tid för eftertanke, reflektion och diskussion. Vilket parti ska Moderaterna vara? Vilka värden, idéer och prioriteringar ska ligga till grund för politiken? Och vilket ledarskap kräver detta?”.

Det politiska förnyelsearbetet i Moderaterna kom därmed, upplever jag, att inledningsvis präglas av vilsenhet och avsaknad av en tydlig riktning och vilja. Politisk förflyttning föreföll stundom ske med blicken mer fästad vid opinionssiffrorna än på själva samhällsproblemen. Partiet lät sig också länge bakbindas av den förfärliga Decemberöverenskommelsen (jag dömde ut den från början), vilken ledde till att väljare ifrågasatte om partiet alls var villigt att söka regeringsmakten. Väljarna straffade Moderaterna hårdast för allianspartiernas ovilja att utmana regeringen Löfvén i riksdagen.

Med ett år kvar till ska partiet nu alltså starta om på nytt och det i brant uppförsbacke. En ny partledare ska utses. Men i oktober ska partistämman också slå fast den politik som partiet ska bära i valrörelsen och som ska utgöra lösningarna på vår tids olika problem. Samhällsproblemen är stora och svåra. Vi har ett framväxande utanförskap där utlandsfödda i hög grad står utanför arbetsmarknaden. Bostadsbristen är omfattande och det byggs i en alldeles för låg takt. Otryggheten breder ut sig och poliserna blir färre när de borde bli fler. Försvaret är tandlöst och tanigt, medan säkerhetsläget försämrar sig i vår omgivning. För att nämna några.

Dessa problem har S-MP-regeringen inte ens försökt hantera. Det är problem som inte heller låter sig lösas med någon gammaldags, socialistisk skattehöjarpolitik. Det är problem som istället måste angripas från höger och med tydliga, moderata värderingar som utgångspunkt. Hinder och begränsningar måste rivas på såväl arbets- som bostadsmarknaden. Arbetslinjen måste ersätta bidragslinjen. Lag, ordning samt inre och yttre säkerhet måste sättas i främsta rummet.

Jag är ännu ovetande om huvuddelen av de nya politiska förslagen och deras innehåll. Men presentationen av det första – det som handlar om att fördubbla försvarsanslagen – gav mig starka förhoppningar om fortsättningen. Sverige behöver moderna, moderata idéer mer än någonsin. Vi behöver övertyga väljarna om det. Då duger det inte att moderater ägnar sig åt att prata illa om varandra. Vi måste samtala med väljarna om våra idéer för att lösa Sveriges olika problem. Vi ska ge Stefan Löfvén en match om regeringsmakten. Därför behöver alla i det blå laget släppa hörnflaggan och börja spela den matchen.

Handlingskraft krävs i kampen mot kriminaliteten

Till sist ansåg sig då statsminister Löfvén (S) nödgad att göra något åt poliskrisen i landet. Idag lovade han ytterligare dryga 7 miljarder kronor till Polismyndigheten under de kommande tre åren. 2 av dessa ska falla ut under nästa år. Tidigare har S-MP-regeringen levt i förnekelse. Löfvén och förre inrikesministern Ygeman har skjutit åtgärder och kostnader på framtiden. De har nonchalerat de många larmsignalerna om poliser som väljer att säga upp sig. De har struntat i att antalet poliser blir färre – inte fler – i ett land som redan har EU:s tredje lägsta polistäthet.

Det går inte längre att blunda. Det går inte att förneka att läget är allvarligt och att Polisen är rejält tyngd av ständiga ingripanden mot en tung och organiserade brottslighet. I den nu avslutade helgen sköts i Sverige hela nio (!) människor. Skjutningar med eldhandvapen är inte längre något som endast drabbar storstäderna med sina förorter. Ett av helgens illdåd inträffade i lilla Herrljunga längs Västra stambanan. Samtidigt kastar den internationella terrorismen sina mörka skuggor över oss. Under det senaste veckoslutet drabbade den vansinniga terrorn Barcelona och Åbo. Otryggheten breder ut sig. Det är hög tid – övertid – att vidta åtgärder för att återinföra lag, ordning och trygghet i vårt land.

Självfallet välkomnar jag därför att även regeringen nu är beredd att skjuta till ytterligare medel för att stärka Polisen. Jag beklagar dock att det har tagit så lång tid för att komma dithän. Varje år av den hittillsvarande förnekelsepolitiken har varit ett förlorat år. Fler poliser har sagt upp sig på grund av dåliga löner och undermåliga arbetsförhållanden. Färre nya har utexaminerats. Det kommer att dröja länge innan Polisen är på fötter igen.

Men allt handlar inte heller om pengar. Jag menar att det är angeläget också att se till att rättsstaten ges lagrum och möjlighet att hålla undan tungt kriminella från gatorna under längre tid. Men vi har för klena lagar i det här landet, som spelar de kriminella i händerna. Låt mig avgränsa mig till att här ta tre enkla och, tycker jag, mycket stötande exempel:

  • Alla brottslingar under 21 år medges  systematiskt strafflindring med hänsyn till deras låga ålder, även om de är yrkeskriminella och redan brottsligt belastade.
  • Den som begår många brott ställs bara till svars för de med högst straffvärde. De i sammanhanget mindre allvarliga brotten leder inte till åtal och än mindre dom.
  • Den som är återfallsförbrytare och som gång efter annan begår upprepade brott, får ingen straffskärpning. Efter att ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, är vederbörande fri att begå nya brott igen.

Vi måste skärpa lagarna, så att rättsstaten har makt och möjlighet att bättre skydda medborgarna från buset. Det hastar på. På flera håll i landet har myndigheterna mer eller mindre kapitulerat och låtit de kriminella gängen ta över. Detta är ovärdigt Sverige! Kampen mot kriminaliteten kräver en handlingskraftig regering. Det saknar vi dessvärre, dagens besked till trots.

LÄNKAR:

Löfvén: 7,1 miljarder till Polisen – SVT 20 augusti 2017
Nio personer skjutna på samma helg – SVT 20 augusti 2017

Otillräcklig överenskommelse

Idag har ännu en försvarsuppgörelse presenterats. Bakom den står S-MP-regeringen, Moderaterna och Centerpartiet. I all korthet innebär den att försvarsanslaget ökar med 2,7 miljarder kr 2018. Perioden 2018-2020 ska anslagen sedan öka med sammanlagt 8,1 miljarder kr, varav 6,8 miljarder är avsedda för det militära försvaret.

Är detta pengar nu som väsentligt förbättrar svensk försvarsförmåga? Nej, det är det inte. ÖB har begärt 6,5 miljarder kr till 2020 för att Försvarsmakten ska kunna leva upp till det inriktningsbeslut som riksdagen fattade 2015. Det beslutet grundades i sin tur inte på någon hög ambition alls. I grund och botten filar Sverige vidare på den taniga insatsorganisation, vilken 2009 designades för något annat än att försvara landet. Då var det mindre insatser i andra delar av världen som var den dimensionerande uppgiften. För att kunna utveckla förmågan och anpassa den till det försämrade omvärldsläget, begärde ÖB i våras ytterligare ett hemligt antal miljarder (uppgifter i media gör gällande ca 20 miljarder kr). Det är pengar som han alltså inte ens är i närheten av att få. De anslag som aviserades idag är otillräckliga.

Sammanfattningsvis är det så att den svenska försvarsförmågan möjligen kan höjas något litet med dagens besked. Det är så klart välkommet och angeläget, men den kommer ändå att ligga kvar på en oacceptabelt låg nivå. Jag är inte nöjd. Men jag inser att anslagen hade blivit ännu lägre, om även M och C hade ställt sig utanför. Då hade försvarsförmågan istället fortsatt att urholkas. Regeringens utgångsbud i förhandlingarna sägs ha kretsat kring en ökning om sammanlagt 6 miljarder kr för treårsperioden. M och C lyckades i så fall alltså pressa upp anslagen med dryga 2 miljarder kr.

Det är olyckligt att Alliansen inte förmår att hålla ihop i försvarsfrågan. Framförallt tycker jag att L:s förhållningssätt är direkt obegripligt. Å ena sidan har partiet ställt sig utanför försvarssamtalen, för att de menar att de handlar om för lite pengar. Men å andra sidan vägrar de att formera ett gemensamt, borgerligt budgetalternativ att utmana regeringen med. I försvarsfrågan ropar därför L från en politisk offside-position där de inte kan alls röra bollen.

Men mer intressant och mer viktigt än det politiska spelet är ju onekligen hur verkligheten ter sig. Sant är att decennier av politiskt ointresse och ständiga reduktioner har tvingat ned svensk försvarsförmåga till en mycket låg nivå. Faktiskt till en kritisk låg nivå. De politiker i olika partier, som efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps trodde att den eviga freden var vunnen, hade fel. Likaså de som för bara några år sedan aningslöst hävdade att Europa är säkrare än på länge. Världen är nu istället en instabil, osäker och svårförutsägbar plats. Och det är till denna bistra och oroliga verklighet som vårt försvar måste anpassas. Det kräver andra insatser och andra åtgärder än dem vi fick se idag. Det ställer i sin tur krav på prioriteringar och politiskt ansvarstagande.

Jag är positiv till att Moderaterna har bidragit till en höjning av försvarsanslagen för det kommande året. Jag uppskattar också att partiet inte har låst och begränsat sig till de överenskomna utgiftsnivåerna för åren 2019 och 2020. Jag tycker vidare att det vore bra om försvarsfrågan skulle komma att diskuteras och värderas i valrörelsen. Den har allt för länge legat utanför den politiska dagordningen och debatten. Men för Moderaterna gäller det nu att formulera en mycket tydligare idé och sätta en avsevärt högre ambition för försvarspolitiken än vad som idag är fallet.

Det finns, givet det oroliga läget i omvärlden, starka skäl för Moderaterna (liksom för andra partier) att göra en radikal omprövning av sin försvarspolitik. För just Moderaterna sammanfaller dessa skäl dessutom  med ett uppenbart intresse för partiet att tydligt distansera sig från den styvmoderliga hållning till försvarsfrågan, vilken var rådande under framförallt regeringsårens avslutande period. Partiet förbrukade och förlorade då sitt tidigare höga förtroendekapital i frågan. Det måste vi bygga upp på nytt. Av liknande skäl behöver de borgerliga partierna formulera en robust och trovärdig linje, som Alliansen kan bära gemensamt. Att, som nu, spreta och falla isär i frågor om försvar och säkerhet signalerar inte borgerlig regeringsduglighet.

Moderaterna i Västra Götaland har, efter initiativ från partiföreningarna i Skövde och Göteborg, slagit fast att Sveriges försvarsutgifter behöver komma upp i nivå kring de 2 procent av BNP, som är Natos rekommendation. I dagens läge når Sverige endast ca 1 procent. En fördubbling är inte någon utopi eller omöjlighet. Under det tidiga 90-talet, då regeringen Bildt ledde landet, motsvarade försvarskostnaderna ca 2,4 procent av BNP.

I oktober håller Moderaterna sin partistämma och lägger då fast den politik, som partiet sedan ska söka väljarnas förtroende med. Då prövas även det västsvenska förslaget om markant höjda försvarsambitioner. Det är min innerliga förhoppning att vi når framgång med det och att det upphöjs till nationell politik för partiet. Sverige behöver ett parti som tar säkerhets- och försvarsfrågorna på det stora allvar som de förtjänar. Jag vill att det ska vara mitt parti som gör det.

LÄNK:

Regeringen ger försvaret 8,1 miljarder extra – SVT 16 augusti 2017

Ryggradslös regeringschef

Förmiddagen av denna semesterdag tillbringade jag, som så många andra, framför TV:n och statsministerns presskonferens i Rosenbad. Sammanfattningsvis tvingar Alliansen Stefan Löfvén att vidta åtgärder med anledning av de exempellösa händelserna på Transportstyrelsen och regeringens obefintliga agerande i denna. Det som alltså statsministern själv – med rätta – benämnt som ”ett haveri”. Infrastrukturminister Anna Johansson får sparken och får också bära hundhuvudet för att varken regeringen eller regeringschefen informerades om den lagvidriga och samhällsfarliga verksamheten på den myndighet som hon ansvarar för. Inrikesminister Anders Ygeman omplaceras till gruppledare för sossarnas riksdagsgrupp. Överraskningen idag var att statsministern trotsar misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist. Han får sitta kvar, trots att en majoritet av den folkvalda riksdagen har uttalat att förtroendet för honom är förbrukat.

Statsministern visade inget prov på ånger. Han berörde knappt alls de allvarliga händelserna på Transportstyrelsen, vilka var orsaken till såväl regeringsombildning och presskonferens. Istället påstod han sig nu ta ansvar för landet, genom att sitta kvar och ombilda regeringen. Och han ansträngde sig (så mycket att han framstod som rent aggressiv) för att istället utmåla de borgerliga partierna som ”ansvarslösa”. Enligt statsministern är det Alliansen som brister i omdöme för att den misstror ministrar som inte skött sitt jobb och gjort allvarliga misstag. Inte ministrarna som har klantat sig. Inte han själv, som är ytterst ansvarig för regeringsarbetet och statsråden.

Dagens snackis tycks vara huruvida det är rätt eller fel av Alliansen att framhärda i sin misstro mot försvarsministern. Jag utgår från att de fyra partierna nogsamt värderade den information de fick tillgång till efter att bland annat hört ministrarna i olika riksdagsutskott. Jag utgår från att kritiken är välgrundad. Jag har därför svårt att se att bedömningen av försvarsministerns agerande (eller ickeagerande) och förtroendet för honom skulle kunna förändra sig från en dag till en annan. Det enda som har tillkommit idag är ju att statsministern uttryckt frustration och felaktigt försökt föra över ansvaret på de borgerliga partierna. Det kan inte vara skäl för Alliansen att ändra uppfattning.

Mest besvärande tycker jag det är att Stefan Löfvén själv undviker och tillåts undvika ansvar. Det är han som är regeringschef och ansvarar för regeringsarbetet. Det är han som har utsett de statsråd som han nu tvingas sparka. Han har ett stort ansvar för utnämningen av den generaldirektör för Transportstyrelsen, som med berått mod bröt mot svenska lagar och därmed äventyrade mängder av känslig information. Han har ett ansvar för den tidigare sparkade statssekreterare, som nu återanvänds som syndabock. Han är ytterst ansvarig, men uppträder som ett offer för omständigheterna, undviker ansvarstagande och skyller på andra. Det är ryggradslöst.

Nödvändig misstroendeförklaring

Monica Green, S-märkt riksdagsledamot från Skövde, säger i SLA att ”Alliansen försätter Sverige i en allvarlig situation som kan leda till extraval”.

Låt oss först konstatera att det är Stefan Löfvén själv som är den ende som kan ta initiativ till ett extraval. Det är i så fall hans beslut.

Sedan menar jag att det är Löfvén som är den som har drivit fram hela situationen. Det är hans regering som visat sig vara dysfunktionell, tappat kontrollen över viktiga säkerhetsfrågor och passivt åsett händelser leda fram till vad statsministern själv benämner som ”haveri”. För detta haveri utkräver han dock inget ansvar. Han säger sig ha fullt förtroende för sina ministrar, trots att de, enligt honom, har avstått från att dela kritisk information med regeringschefen och regeringen.

I det läget måste faktiskt oppositionen träda in. Det är riksdagens roll att granska regeringen. Om oppositionen skulle blunda för regeringens allvarliga tillkortakommanden och låta den fortsätta som ingenting hade hänt, skulle det allvarligt rubba medborgarnas företroende för riksdagen och regeringen som institutioner och funktioner.

Till sist: Vi tillämpar parlamentarism i vårt land. Om regeringen eller enskilda statsråd inte åtnjuter den folkvalda riksdagens förtroende, kan de inte sitta kvar. Det är inget konstigt. Det är en god och anständig ordning.

Det finns dem som fruktar konsekvenserna av ett regeringskaos. Själv är jag övertygad om att en kaosregering som denna är mer skadlig för Sverige.

Nödvändig misstroendeförklaring

Monica Green, S-märkt riksdagsledamot från Skövde, säger i SLA att ”Alliansen försätter Sverige i en allvarlig situation som kan leda till extraval”.

Låt oss först konstatera att det är Stefan Löfvén själv som är den ende som kan ta initiativ till ett extraval. Det är i så fall hans beslut.

Sedan menar jag att det är Löfvén som är den som har drivit fram hela situationen. Det är hans regering som visat sig vara dysfunktionell, tappat kontrollen över viktiga säkerhetsfrågor och passivt åsett händelser leda fram till vad statsministern själv benämner som ”haveri”. För detta haveri utkräver han dock inget ansvar. Han säger sig ha fullt förtroende för sina ministrar, trots att de, enligt honom, har avstått från att dela kritisk information med regeringschefen och regeringen.

I det läget måste faktiskt oppositionen träda in. Det är riksdagens roll att granska regeringen. Om oppositionen skulle blunda för regeringens allvarliga tillkortakommanden och låta den fortsätta som ingenting hade hänt, skulle det allvarligt rubba medborgarnas företroende för riksdagen och regeringen som institutioner och funktioner.

Till sist: Vi tillämpar parlamentarism i vårt land. Om regeringen eller enskilda statsråd inte åtnjuter den folkvalda riksdagens förtroende, kan de inte sitta kvar. Det är inget konstigt. Det är en god och anständig ordning.

Det finns dem som fruktar konsekvenserna av ett regeringskaos. Själv är jag övertygad om att en kaosregering som denna är mer skadlig för Sverige.

Skandal

Det är högsommar. Normalt brukar politiken under ett mellanvalsår gå på lågvarv och det brukar märkas i form av redaktionell nyhetstorka. Men inte sommaren 2017. Sverige skakas av en gigantisk skandal.

Den statliga myndigheten Transportstyrelsen har hanterat sekretessbelagda och mycket känsliga registeruppgifter minst sagt ländvindigt. Hela körkortsregistret har, enligt uppgifter från media, lagts i händerna på icke säkerhetsklassade medborgare i Tjeckien och Serbien. I detta register finns skyddsvärda uppgifter om svenska medborgare. Nyligen har det framkommit att även Försvarsmaktens fordonsregister har lämnats ut på samma lagvidriga vis. Därmed är risken uppenbar att främmande makt kan kartlägga Sveriges begränsade militära förmåga. Det är alltså en illgärning värdig spionerna och landsförrädarna Bergling och Wennström.

Ännu tycks vi bara ana konturerna av denna våldsamma skandal. Nya, upprörande och omskakande uppgifter tillkommer efter hand genom media. För regeringen och statsråden tiger. Trots att det är uppenbart att ministrar och därmed regeringen har känt till hur besinningslöst Transportstyrelsens generaldirektör har agerat. Det var förvisso därför som regeringen sparkade henne från sin post, men utan att uppge egentlig orsak. Men omfattningen och vådan av myndighetens läckage har regeringen underlåtit att göra känd för folket genom Sveriges riksdag. Mörkläggning.

Statsminsiter Stefan Löfvén (S) tiger. Inrikesminister Anders Ygeman (S) tiger. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) hänvisar till en pågående utredning. Infrastrukturminister Anna Johansson (S), under vars departement Transportstyureksen lyder, skyller på sina underhuggare. Det är ett klassiskt sätt att försöka undkomma kritik och klander. Men, vilket alla som gjort värnplikten väl känner till; uppgifter kan delegeras, men ansvar kan det inte.

Omfattningen av detta myndighets- och regeringshaveri måste nu klarläggas och ansvar måste utkrävas. Det är en förutsättning för att vi medborgare ska kunna återupprätta förtroendet för landets  styrelseskick och för våra svenska myndigheter.

Jag anar också att denna skandal kan komma att kasta nytt ljus på regeringsfrågan. Hittills har Liberalerna och framförallt Centerpartiet avvisat tanken på att fälla S-MP-regeringen, för att de vill ”undvika kaos”. Är det inte kaos när en regering inte förmår styra sina myndigheter? Är det inte kaos när uppgifter av betydelse för rikets säkerhet är på drift och regeringen inte agerar, eller ens informerar?

Jo, det är kaos. Denna ansvarslösa och samhällsfarliga regering måste snarast avskiljas från allt vad ansvar heter.

Dags för övervakningskameror i Skövde

Idag publicerar Skaraborgs Allehanda min och kommunalrådet Katarina Jonssons (M) artikel om Alliansens införande av övervakningskameror i Skövde. Och vi frågar oppositionsrådet Marie Ekman (S), som röstade mot, vad hennes och sossarnas idé är för att öka tryggheten? Artikeln i sin helhet:

Otryggheten breder ut sig i Sverige. Brottsförebyggande rådet har visat att var tredje kvinna känner sig otrygg vid vistelse utanför hemmet under kvällstid, även i sitt eget bostadsområde. För att vända utvecklingen behöver Sverige öka antalet poliser. Men istället blir de färre, när flera poliser väljer att i vanmakt hänga av sig kopplet och säga upp sig. Vi moderater är mycket kritiska till att regeringen inte tar frågan om grundläggande trygghet på allvar, utan istället avvaktar passivt och skjuter såväl nödvändiga åtgärder som kostnader på framtiden.

När staten sviker sin mest grundläggande uppgift måste istället andra träda in för att ge medborgarna skydd och upprätthålla trygghet, lag och ordning. Det gäller även i Skövde, som trots allt är en trygg stad. Alliansen föreslog därför för ett drygt år sedan att kameraövervaka otrygga och brottsutsatta platser i kommunen. I slutet av juni i år beslutade Kommunstyrelsens arbetsutskott att gå vidare med en plan för övervakning av Hertig Johans torg, kroggatan S:t Sigfridsgatan och delar av Långgatan. Det är i dessa delar av centrala Skövde som de flesta våldsbrotten förekommer under företrädesvis sena helgnätter. Vidare beslutades om kameraövervakning av Ryds centrum, där flera incidenter med våld och skadegörelse har förekommit under det första halvåret i år. Kamerorna kommer överallt att vara operatörsövervakade, vilket ger förutsättningar för att tidigt upptäcka och ingripa mot pågående våldsbrott.

Nu ska Länsstyrelsen, som är tillståndsgivande myndighet för övervakningskameror säga sitt. Utgången är inte given. Kameraövervakningslagen är omodern och otillräcklig och myndigheten tillämpar därför hög restriktivitet vid utfärdande av tillstånd. Men om tillstånd beviljas, vilket vi hoppas och tror, ska verksamheten i Skövde genomföras under en treårig försöksperiod för att därefter utvärderas. Kommunens kostnad för dessa tre år är sammanlagt en halv miljon kronor. Om försöket faller väl ut och kamerorna visar sig bidra till att öka tryggheten samt minska brottsligheten, kan det möjligen bli aktuellt att överväga att övervaka även andra platser i kommunen.

De båda socialdemokraterna i arbetsutskottet röstade dock för att avslå förslaget. Efteråt förkunnade oppositionsrådet Marie Ekman (S) att hon ”hellre hade sett andra satsningar för att öka tryggheten”. Vilka dessa satsningar är har vi inte fått veta. Nu är det dags för Ekman att ta bladet från munnen. Vad gör Socialdemokraterna i Skövde för att kompensera för S-MP-regeringens nationella tillkortakommanden i trygghetsfrågan?

Anders G Johansson (M),
gruppledare, Moderaterna i Skövde

Katarina Jonsson (M),
Kommunstyrelsens ordförande, Skövde

LÄNK:

Dags för övervakningskameror i Skövde – SLA 17 juli 2017


Bloggat på sla.se.
Desktop