Anders G Johansson
Kategori. Skaraborg

Tack för visat förtroende

Då är till sist riksdagsvalets personröster räknade. Det står nu även formellt oantastligt klart att jag inte heller efter detta mitt andra försök har lyckats att bli vald till ledamot av Sveriges riksdag.

Jag vill framföra mitt varmaste tack för det förtroende som 1298 skaraborgare har visat mig genom att sätta sitt kryss vid mitt namn på valsedeln. Det motsvarar 3,99 % av partiets personröster i valkretsen. Varje kryss gör mig oerhört stolt och tacksam! Jämfört med valet 2014, då Moderaterna ju vann fler röster, har jag ökat antalet personkryss med 200. Det är väldigt många riksdagsledamöter som i nästa vecka sätter sig tillrätta i bänkarna med ett avsevärt lägre personligt förtroende än det som har visats mig. Tack!    

Det är Sten Bergheden och Cecilia Widegren som återigen besätter Moderaternas båda stolar på Skaraborgsbänken i riksdagen. Detta för fjärde respektive femte gången i ordningen. Jag önskar dem båda lycka till med sina viktiga och fina uppdrag och jag uppmanar dem att ha öra för medlemmar och väljare här i Skaraborg.

Sten Bergheden har av väljarna utsetts till Moderaternas nummer 1 i valkretsen. Sten ökar, jämfört med 2014, med 556 kryss och vinner 7,96 % av personrösterna. Det tycker jag är mycket välförtjänt. Cecilia Widegren, som tidigare har prenumererat toppositionen, har sedan förra valet förlorat 1348 personröster och får numera spela andrafiolen.  

Själv får jag under ytterligare fyra år titulera mig förste riksdagsersättare. Det kommer sannolikt vara till intet förpliktigande. Enda möjligheten till förändring skulle vara att någon av de båda ordinarie ledamöterna skulle få uppdrag i något departement i händelse av regeringsbildning. Jag bedömer dock att oddsen för detta är höga.

När jag i november 2017 av Skaraborgsmoderaternas nomineringsstämma fick förtroendet att stå på riksdagsvalsedelns andraplats var jag hoppfull, stolt och tacksam. Den lokala partiorganisationen röstade för förnyelse. Jag såg fram mot att få förvalta detta förtroende på bästa sätt i riksdagen.

Men väljarna ville annorlunda och det är ju de som bestämmer. Möjligen uppfattade de inte i tillräcklig grad ens vem jag är och vad jag står för. Jag har under de gångna fyra åren saknat politisk plattform och min personvalskampanj var tämligen måttlig. Det är svårt att bli vald när man inte redan är vald. Som kandidat åtnjuter man relevans endast under ett fåtal månader eller veckor inför valet. Den redan valde gör det under en mandatperiod (eller flera).

Som s k toppkandidat har jag sett det som min angenäma plikt att vara ett draglok i partiets kampanj i Skaraborg. Detta har varit min prioritering och i denna kampanj har jag investerat min tid i form av semesterledighet från jobbet. Belöningen har varit intressanta och utmanande samtal med människor och roliga möten med partivänner i huvuddelen av Skaraborgs kommuner.

De allra flesta toppkandidaterna i Skaraborg har gjort det samma. Vi har haft kontakt och dialog sinsemellan under valrörelsen. Vi har sett till att samordna oss för att stödja de olika lokala aktiviteterna med hjälp av ett skönt gäng entusiastiska muf:are som har varit anställda över valet. Jag uppskattar den goda stämningen oss emellan. De allra flesta av oss satte laget före jaget och på så vis lyckades vi försvara valkretsens mandat såväl i riksdagen som i regionen.

För min personliga del är utgången av valet en mycket stor besvikelse. Det tänker jag inte hymla om.  Jag har under många år jobbat hårt och mycket för att få chansen att ta mig in i parlamentet och för att äntligen skarpt få arbeta med de frågor som jag verkligen brinner för och vill påverka. Jag misslyckades. Samtidigt är jag realistisk och inser att jag på intet vis är oumbärlig. Riksdagen är sannolikt viktigare för mig än vad jag skulle vara för riksdagen. Jag har nu gjort två ärliga försök att ta mig in i parlamentet. Jag har svårt att se att jag skulle göra ett tredje, men det vore naturligtvis dumt att redan nu utesluta det.

Mitt eget misslyckande vägs dessbättre upp av min kärlek Ann-Sofies framgång. Hon är nu riksdagsledamot för Västra Götalands läns norra valkrets och jag kan – varken subjektivt eller objektivt – tänka mig en person som är bättre lämpad för denna ansvarsfulla uppgift.

Jag vill avslutningsvis rikta ett varmt tack och en hjärtlig kram till var och en som har visat mig sitt stöd, som på olika vis har hjälpt mig i min kampanj, som har givit mig sitt kryss och inte minst har hört av sig med uppryckande tillrop efter att det visade sig ha gått åt skogen. Tack alla 1298 och några till.

LÄNK:

Valmyndigheten – personröster i Västra Götalands läns östra valkrets 2018

Tack för visat förtroende

Då är till sist riksdagsvalets personröster räknade. Det står nu även formellt oantastligt klart att jag inte heller efter detta mitt andra försök har lyckats att bli vald till ledamot av Sveriges riksdag.

Jag vill framföra mitt varmaste tack för det förtroende som 1298 skaraborgare har visat mig genom att sätta sitt kryss vid mitt namn på valsedeln. Det motsvarar 3,99 % av partiets personröster i valkretsen. Varje kryss gör mig oerhört stolt och tacksam! Jämfört med valet 2014, då Moderaterna ju vann fler röster, har jag ökat antalet personkryss med 200. Det är väldigt många riksdagsledamöter som i nästa vecka sätter sig tillrätta i bänkarna med ett avsevärt lägre personligt förtroende än det som har visats mig. Tack!    

Det är Sten Bergheden och Cecilia Widegren som återigen besätter Moderaternas båda stolar på Skaraborgsbänken i riksdagen. Detta för fjärde respektive femte gången i ordningen. Jag önskar dem båda lycka till med sina viktiga och fina uppdrag och jag uppmanar dem att ha öra för medlemmar och väljare här i Skaraborg.

Sten Bergheden har av väljarna utsetts till Moderaternas nummer 1 i valkretsen. Sten ökar, jämfört med 2014, med 556 kryss och vinner 7,96 % av personrösterna. Det tycker jag är mycket välförtjänt. Cecilia Widegren, som tidigare har prenumererat toppositionen, har sedan förra valet förlorat 1348 personröster och får numera spela andrafiolen.  

Själv får jag under ytterligare fyra år titulera mig förste riksdagsersättare. Det kommer sannolikt vara till intet förpliktigande. Enda möjligheten till förändring skulle vara att någon av de båda ordinarie ledamöterna skulle få uppdrag i något departement i händelse av regeringsbildning. Jag bedömer dock att oddsen för detta är höga.

När jag i november 2017 av Skaraborgsmoderaternas nomineringsstämma fick förtroendet att stå på riksdagsvalsedelns andraplats var jag hoppfull, stolt och tacksam. Den lokala partiorganisationen röstade för förnyelse. Jag såg fram mot att få förvalta detta förtroende på bästa sätt i riksdagen.

Men väljarna ville annorlunda och det är ju de som bestämmer. Möjligen uppfattade de inte i tillräcklig grad ens vem jag är och vad jag står för. Jag har under de gångna fyra åren saknat politisk plattform och min personvalskampanj var tämligen måttlig. Det är svårt att bli vald när man inte redan är vald. Som kandidat åtnjuter man relevans endast under ett fåtal månader eller veckor inför valet. Den redan valde gör det under en mandatperiod (eller flera).

Som s k toppkandidat har jag sett det som min angenäma plikt att vara ett draglok i partiets kampanj i Skaraborg. Detta har varit min prioritering och i denna kampanj har jag investerat min tid i form av semesterledighet från jobbet. Belöningen har varit intressanta och utmanande samtal med människor och roliga möten med partivänner i huvuddelen av Skaraborgs kommuner.

De allra flesta toppkandidaterna i Skaraborg har gjort det samma. Vi har haft kontakt och dialog sinsemellan under valrörelsen. Vi har sett till att samordna oss för att stödja de olika lokala aktiviteterna med hjälp av ett skönt gäng entusiastiska muf:are som har varit anställda över valet. Jag uppskattar den goda stämningen oss emellan. De allra flesta av oss satte laget före jaget och på så vis lyckades vi försvara valkretsens mandat såväl i riksdagen som i regionen.

För min personliga del är utgången av valet en mycket stor besvikelse. Det tänker jag inte hymla om.  Jag har under många år jobbat hårt och mycket för att få chansen att ta mig in i parlamentet och för att äntligen skarpt få arbeta med de frågor som jag verkligen brinner för och vill påverka. Jag misslyckades. Samtidigt är jag realistisk och inser att jag på intet vis är oumbärlig. Riksdagen är sannolikt viktigare för mig än vad jag skulle vara för riksdagen. Jag har nu gjort två ärliga försök att ta mig in i parlamentet. Jag har svårt att se att jag skulle göra ett tredje, men det vore naturligtvis dumt att redan nu utesluta det.

Mitt eget misslyckande vägs dessbättre upp av min kärlek Ann-Sofies framgång. Hon är nu riksdagsledamot för Västra Götalands läns norra valkrets och jag kan – varken subjektivt eller objektivt – tänka mig en person som är bättre lämpad för denna ansvarsfulla uppgift.

Jag vill avslutningsvis rikta ett varmt tack och en hjärtlig kram till var och en som har visat mig sitt stöd, som på olika vis har hjälpt mig i min kampanj, som har givit mig sitt kryss och inte minst har hört av sig med uppryckande tillrop efter att det visade sig ha gått åt skogen. Tack alla 1298 och några till.

LÄNK:

Valmyndigheten – personröster i Västra Götalands läns östra valkrets 2018

Jag ber om ditt förtroende

Jag avslutade lördagens kampanjarbete med att lappa brevlådor i min barndoms kvarter i Skultorp. Det blev den sista riktiga ansträngningen i den här valrörelsen. Det har varit roliga men arbetsamma veckor med besök i Skaraborgs många kommuner. Jag har knackat dörr, jag har stått i valstuga, träffat väljare på torgen, lappat lådor, skrivit artiklar och blogginlägg samt svarat på ett otal frågor, synpunkter och ifrågasättanden i sociala medier. Jag har gjort vad jag har kunnat för att Sverige ska få Ulf Kristersson som statsminister.

I morgon är det valsöndag. Då kommer jag ägna dagen åt att dela ut valsedlar utanför vallokalen i Skövde stadshus. På kvällen, ca kl 20.00, deltar jag i Skövde Nyheters valvaka för att kommentera den tidiga vallokalsundersökningen.

I morgon ska jag också själv lägga min röst för en ny moderatledd regering. Jag är uppriktigt glad för att fyra år av hårdför socialistisk politik förhoppningsvis nu är till ända. Likaså att fyra förlorade år för svensk borgerlighet nu är slut. Ulf Kristersson har rätt när han säger att vi aldrig mer får ha en sådan mandatperiod som den som vi snart avslutar. Moderaterna ska i varje ögonblick göra det yttersta för att få genomslag för sin politik. Det är det som jag ser som den självklara uppgiften som riksdagsledamot, om jag får det förtroendet.

Jag har fullt förtroende för Ulf Kristersson som ledare för Moderaterna och jag har stora förhoppningar om vad han kan åstadkomma som statsminister. Jag är övertygad om att Moderaterna har en politik som behövs för att möta och vända landets problem. Jag hävdar att en röst på Moderaterna är den främsta garanten för ett maktskifte och en bättre politik för Sverige.

Jag är trött på politisk triangulering och taktisering. Jag är ivrig att utifrån trygga liberalkonservativa värderingar och välgrundad politik ta mig an Sveriges problem. Att bli vald när man inte redan är vald är inte lätt. Därför ber jag om ditt förtroende, din röst och ditt kryss för att få företräda dig och Skaraborg i Sveriges riksdag.

Jag står upp för försvaret

Det är en i många avseenden märklig valrörelse. Debatt om sakfrågor förekommer blott i blygsam omfattning. De stora och viktiga frågorna lyser mest med sin frånvaro. Istället är det pseudohändelser, sossarnas återkommande lögner och diverse spelteorier om regeringsfrågan som dominerar mediabilden. Det är trist och det är fattigt. En valrörelse borde vara bättre och mer innehållsrik än så.

En fråga som inte diskuteras alls är den om Sveriges säkerhet. Det finns de som rentav menar att det är lönlöst att tala om säkerhets- och försvarsfrågor i valrörelsen, eftersom dessa traditionellt inte brukar väga tungt för väljarna när de bestämmer sig för hur de ska rösta. Det må så vara. Jag menar att man i en valrörelse behöver samtala om vad man vill rörande sådant som är stort, viktigt och avgörande för framtiden.

Detta är särskilt viktigt i tider då ytterlighetspartier vinner framgång i opinionen. Partier som vill riva ner och rasera de arrangemang och samarbeten som utgör grunden för Sveriges säkerhet och välstånd. Partier som spelar Putinregimen i händerna i dess ambition att destabilisera Europa och bryta upp den transatlantiska länken. Detta är en allvarlig utveckling. Ensam är inte stark. Sverige är starkare tillsammans med andra. Om betydelsen av ett Nato-medlemskap skrev jag i veckan tillsammans med Anna Maria Corazza Bildt.

Jag kommer i den sista valveckan ägna mer möda åt att samtala och informera om dessa viktiga frågor. Försvarsfrågan har alltid varit viktig för mig. När försvaret för flera år sedan sattes på undantag, prioriterades ned och av vissa betraktade som särintresse, protesterade jag och hävdade motsatsen. Jag har alltid stått upp för försvaret och det tänker jag fortsätta att göra. Numera har jag glädjen att göra det i harmoni och samklang med mitt parti, vilket har utvecklat en förnuftig, långsiktig och långtgående försvarspolitik. 

Jag kommer under den avslutande veckan att köra minikampanjen “Anders G står upp för försvaret“. Det är en uppdaterad repris från valrörelsen 2014. Den som tycker att försvaret är viktigt ska rösta på ett försvarsvänligt parti och en försvarsvänlig kandidat i valet till Sveriges riksdag.

LÄNKAR:

Folder: Anders G står upp för försvaret (pdf).

Blogg: Anders G står upp för försvaret (2014)

Nato-medlemskap förutsättning för fred och frihet – Skövde Nyheter 30 augusti 2018

Förtidsröstningen börjar

Idag börjar förtidsröstningen. Om du ska rösta i förtid behöver du ha ditt röstkort och fotolegitimation och bege dig till en förtidsröstningslokal.

Jag ber ödmjukt om ditt förtroende, din röst och ditt kryss.

Aktivera civilplikten

Dagens moderata besökare på brandsstationen i Lidköping: Rasmus Möller, Per Gunnar Lindahl, Anders G Johansson och Christian Poucette.

Idag har jag tillsammans med moderater från Lidköping besökt stadens brandsstation. Det var mitt andra besök på en brandstation denna sommar. I juli deltog jag i ett besök på stationen i Skara. Båda besöken var mycket informativa och givande. Det märks att räddningstjänstens chefer och medarbetare är vana vid att fokusera på väsentligheter. Informationen är rak, tydlig och befriad från ovidkommande bisaker.

Räddningstjänst och brandsläckning har ju en stark aktualitet i och med sommarens alla förfärliga skogsbränder. Eller möjligen hade, för uthållighet och minne är dessvärre kort i den politiska debatten. När bränderna nu väl är släkta förefaller det inte längre vara så hett att prata om räddningstjänst och civilförsvar.

Men jag gör det ändå. Sommarens diskussion handlade mycket om brandflygplan, men också om behovet av brandbekämpande personal på marken. Vi minns nog alla bilderna på hur de polska räddningsfordonen marscherade norrut och överallt hälsades av jublande människor. Vi minns också hur personal ur Hemvärnet gjorde storartade insatser för att stödja brandkårerna ute i den oländiga terrängen.

Hittills är det stora olyckor och katastrofer som har varit dimensionerande för den svenska krisberedskapen. Nu är det ju emellertid så att Sverige något yrvaket har börjat ta sig an förberedelserna för en annan möjlig verklighet; kriget. Om det värsta skulle hända och Sverige skulle dras in i en väpnad konflikt, kommer med största sannolikhet såväl polacker som hemvärnspersonal att vara sysselsatta med andra åtaganden. Det samma gäller för övrigt även för de militära helikopterbesättningar som var så omtalade när bränderna rasade som värst. Då måste någon annan bekämpa de bränder som med säkerhet kommer att uppstå. Då behövs ett civilt försvar för att förstärka de i fredstid befintliga räddningstjänsterna.

I vintras skrev jag en motion om civilförsvaret till Skövdemoderaternas årsmöte. Den antogs av årsmötet och sedan även av Moderaterna i Västra Götalands förbundsstämma. Den handlade om att skyndsamt aktivera civilplikten och så fort det är praktiskt möjligt börja utbilda personal för civilförsvarets behov. Av någon anledning, som jag inte begriper, förordade Försvarsberedningen i sin delrapport att en sådan utbildning ska inledas först 2023. Jag och Moderaterna i Västra Götaland menar att det vore fem förlorade år, helt i onödan.

Besöken på räddningsstjänsterna och samtalen med de sakkunniga har stärkt mig i den övertygelsen. Därför säger jag igen: Aktivera civilplikten och inled utbildningen så snart det är praktiskt möjligt. Civilförsvaret behöver rustas upp och bemannas.

LÄNK:

M vill ha räddningsskola i Skövde – 23 februari 2018

Spela Anders G-quiz

Lite på kul. Lite på allvar. Vad vet du om mig? Spela Anders G-quizen!

Loading Anders G-quiz

Vi bryr oss om försvaret

Idag publicerar SLA, efter lång väntan, äntligen min replikt till vänsterdebattören Bengt Sjökvist. Om någon har glömt vad det hela var frågan om, var det försvaret som var föremål för diskussion (även om Bengt Sjökvist stilenligt svävade ut och i sitt senaste inlägg passade på att, liksom i förbifarten, anklaga Moderaterna även för både det ena och det andra). Med detta sätter jag punkt i en debatt vars utgångspunkt har varit Bengt Sjökvists mycket slarviga beslrivning av historien.

Bengt Sjökvist framhärdar med tesen att försvaret avskaffades med den borgerliga regeringen som ensam gärningsman. Vi som bryr oss om försvaret vet att det förhåller sig annorlunda. Vi vet att invasionsförsvaret avvecklades i och med försvarsbesluten 1997, 2000 och 2004, vilka samfällt innebar den största förbandsslakten sedan 1925 års beryktade försvarsbeslut.

Vi som bryr oss om försvaret menar att Alliansregeringens största misstag var att inte inleda återtagande och styrketillväxt 2008, när Ryssland med sin krigföring i Georgien visade att landet både har förmåga och ambition att använda vapenmakt för att uppnå sina politiska syften. Att Socialdemokraterna samtidigt förordade ännu lägre försvarsanslag är på intet vis någon tröst för oss.

Vi som bryr oss om försvaret är besvikna över att detta, trots S-MP-regeringens skattehöjningar om enorma 60 miljarder, alltjämt är underfinansierat. Vi uppskattar att Moderaterna för de närmaste tre åren vill tillföra de extra 18 miljarder som Försvarsmakten har begärt. Vi upprörs över att inte regeringen är villig att göra det samma.

Vi som bryr oss om försvaret inser att det försämrade säkerhetsläget kräver en medveten upprustning. Därför välkomnar vi att såväl Moderaterna som Alliansen är överens om både fördubblade försvarsanslag och en anslutning till försvarssamarbetet Nato.

Om Bengt Sjökvist verkligen hade brytt sig om försvaret, skulle han ha noterat att det råder en skarp politisk skiljelinje mellan Moderaterna och vänstern i synen på det framtida försvaret. De borgerliga partierna vill öka medan vänsterpartierna vill hålla igen eller rentav minska. Om Bengt Sjökvist verkligen hade brytt skulle han ifrågasätta varför Socialdemokareterna och de övriga vänsterpartierna inte vill satsa på försvaret av Sverige.

Anders G Johansson (M),
riksdagskandidat

LÄNKAR:

Vi bryr oss om försvaret – SLA 31 juli 2018
Moderaterna är ansvariga för försämringen – SLA 20 juli 2018
Sjökvist friserar historien – Skövde Nyheter 17 juli 2018
Satsa på försvaret, moderater – Skövde nyheter 17 juli 2018

Tryggheten behöver återvinnas

Adam Johansson, Moderaternas kommunalrådskandidat i Falköping, och jag skriver i Falköpings Tidning:

I Sverige utsätts fler människor än tidigare för brott mot person och ännu fler känner oro för att drabbas. Otryggheten breder ut sig och det även i Falköping.

Situationen förvärras av att den paras med en eskalerande poliskris. Antalet poliser som lämnar yrket av andra skäl än pension ökar snabbt. Inte sedan 2009 har Sverige haft så få poliser som nu. Konsekvensen märks i form av att färre poliser arbetar brottsförebyggande och patrullerar våra gator. När Polismyndigheten tvingas till prioriteringar är det utredning av inbrott, stölder, misshandel, skadegörelse och andra s k mängdbrott som får stryka på foten.

Vi moderater är starkt kritiska till den oförsvarliga passivitet med vilken S-MP-regeringen hanterar den galopperande poliskrisen. Det krävs nu resoluta åtgärder. För att poliserna ska bli fler måste de först upphöra att bli färre. Därför har vi moderater föreslagit ett lönelyft på i genomsnitt 3000 kr/månad. Vi har budgeterat för att öka antalet polisanställda med 10 000 till år 2024 och för att polisyrkets attraktivitet vill vi att utbildningen ånyo görs kostnadsfri.

Men mer behöver göras för att häva den olyckliga utvecklingen. Vi moderater föreslår straffskärpningar för flera brott och att straffrabatten för unga förbrytare över 18 år slopas. Likaså vill vi ta bort rabatten för dem som begått flera brott och att flera förseelser än idag ske leda till utvisning av utländska medborgare.

När staten genom S-MP-regeringen sviker sitt mest grundläggande åtagande måste andra ta vid. Flera moderatledda kommuner har därför tagit initiativ till ökad kamerabevakning för att förbättra tryggheten för invånarna. Det vill vi göra även här i Falköping. Moderaterna vill att kommunen ska låta bevaka sådana platser som återkommer i brottsrapporteringen och/eller som av medborgarna upplevs som otrygga.

Under hösten träder en ny kamerabevakningslag i kraft. Den ger vår kommun något bättre möjlighet att använda kameror i det brottsförebyggande arbetet. Men vi beklagar att även den nya lagstiftningen reser onödiga hinder för det trygghetsfrämjande arbetet. Ett sådant är att Polismyndigheten även framledes ska tvingas ansöka om tillstånd för att genomföra kamerabevakning. Det vill vi ändra på. Vi menar att ingen annan är bättre skickad än Polisen att bedöma behovet av bevakningsinsatser.

Vi anser att det ökande trygghetsunderskottet är mycket allvarligt. Vi behöver därför en ny regering som med kraftfulla åtgärder tvingar tillbaka brottsligheten och återvinner tryggheten. I Falköping och i Sverige.

Anders G Johansson (M),
riksdagskandidat, Skaraborg

Adam Johansson (M),
kommunalrådskandidat, Falköping

Föraktet är hatets förryttare


I Skövde Nyheter berättar jag om hur jag ser på säkerheten i valrörelsen. Det är i grunden mycket sorgligt att resonemang om säkerhet och risker är något som behöver ta allt större plats. Det är oacceptabelt att människor väljer bort ett samhällsengagemang eller ser sig nödgade att avsluta det för att de inte vill möta eller orkar uthärda hoten och hatet.

Jag har för egen del aldrig känt mig hotad och jag är inte orolig eller rädd. Jag ser valrörelsen som en fin möjlighet att få föra samtal med människor om läget i Sverige och vägen framåt för vårt svenska samhälle. Men på sociala medier får jag min beskärda del av politikerföraktet i form av förklenande tillmälen om min person.

På sociala medier tycker jag att tonen med tiden har förråats. I trådarna läser jag frekvent nedlåtande och i värsta fall hatiska uttryck riktade mot förtroendevalda, debattörer och andra offentliga personer. Uttryck som bara kan syfta till att såra och skrämma.

Föraktet och respektlösheten är hatets förryttare. Med hatet och hoten kvävs demokratin. Därför har vi alla ett ansvar för att hålla en anständig ton nu och i den valrörelse som om några veckoreskalerar. Jag lovar att anstränga mig för att ta min del av det ansvaret.

LÄNK:

Riksdagskandidaterna om säkerheten under valrörelsen – Skövde Nyheter 22 juli 2018


Bloggat på sla.se.
Desktop