Angelica Wallén
Följ Angelica Walléns handbollsliv

Sverige-äventyret är över för min del

I söndags förlorade vi den femte och avgörande semifinalen mot Sävehof, och precis som tidigare möten på bortaplan blev siffrorna tyvärr alldeles för stora. De var bättre än oss och vi hade inte riktigt någon chans, bara att lyfta på hatten och gratulera dem till ytterligare en SM-final. Det ”roliga” med handboll är att man ständigt upplever och lär sig nya saker och så har det även varit den här semifinal-serien. Jag har aldrig varit med om att det har svingat så mycket från match till match i båda lagens prestationer. Det har vari en mental och fysisk berg-och dalbana. Vi har i princip ställt upp med samma spelare och trots det kan vi förlora en match med -16 och några dagar senare vinna med 7 och så har det inte bara varit mellan två matcher utan mellan samtliga fem. Vi har verkligen fått erfara att det mentala spelar stor roll i kombo med vikten av individuella prestationer som kan lyfta och dra med sig hela laget.

 

Trots riktigt dåliga prestationer på bortaplan så tar vi med oss de två segrarna vi fick med oss på hemmaplan. Det var inte många som hade räknat med att vi skulle slå Sävehof i någon match och så lyckas vi med det, två gånger dessutom. Visst det var final-platsen vi gick efter så det är klart vi är besvikna, men för oss som lag och som klubb betyder det otroligt mycket att vi lyckades med bedriften att slå dem även om det blev en gång för lite. Med tanke på Skurus historik då det gäller att plocka segrar från Sävehof så hoppas jag att vi inspirerar de som ska dra på sig Skuru-tröjan i framtiden, att det inte är omöjligt.

 

När en säsong tar slut så tycker jag alltid att det skapas en tomhet, då slutet oftast kommer ganska hastigt. Mentalt har vi ju haft som mål att säsongen också skulle vara igång den här veckan. För att fylla tomrummet så var vi några i laget som i måndags samlades i Rålambhovsparken för att umgås och som tur va ville solen också hänga med:)

2 1

Igår hade vi en lite mer formell avslutning där alla spelare och ledare samlades för att testa på drejning och avslutade med middag. Det var första gången jag testade på att dreja, tålamod har aldrig varit min bästa vän så ni kan själva räkna ut hur mitt resultat blev. Tror instruktören tyckte så synd om mig för han fixade en mugg till mig som jag kunde sätta mitt namn vid så jag inte behövde gå därifrån tomhänt.

Vi är många, både ledare och spelare som inte kommer vara kvar i klubben nästa säsong och då tycker jag det är extra viktigt att man träffas och får ett avslut som är mer trevligt än vad det var i omklädningsrummet i söndags.

3

Jag kommer som sagt forstätta mitt äventyr fast i Köpenhamn och Danmark, jag börjar träna med min nya klubb i slutet av juli och kommer fram till dess varva träning med ledighet och umgås med familj och vänner på hemmaplan. Det kommer att bli ett riktigt spännande äventyr nästa säsong och ni kommer såklart få hänga med även på den resan!

Bloggat på sla.se.
Desktop