The Gloria Story

Ny musik från Skövde

Jangle Town imponerar på mig! Om det finns någon rättvisa kvar i musikbranschen så hoppas jag att den här videon får vingar och etablerar Jangle Town som ett av dom stora, nya hoppen i popsfären. Och om det inte blir så, så kan vi som fattat grejen i vart fall vara stolta över den där creddiga indiepärlan vi upptäckte före alla andra – vilket ju inte är fel heller.

Kolla in debutvideon här:

https://youtu.be/9T019bojRFs

Farväl, Lill-Babs

Lill-Babs var en gigant och räckte liksom till för att ge en liten, genuin del av sig själv till var och en av oss – det är intrycket jag får idag, när i princip varenda människa tycks ha en fin Lill-Babs-anekdot att dela med sig av och hylla henne genom. Hon gav av sig själv och lever vidare i många, många hjärtan. Ändå är det först nu, då hon inte längre lever, som jag fullt ut inser att hon också var en riktig, dödlig människa av kött och blod och inte en halvt fiktiv karaktär i Se&Hör. Det är svårt att föreställa sig Sverige utan henne. Hon var unik så till vida att hennes publika roll föreföll vara en ärlig förlängning av hennes riktiga, privata personlighet. Det gjorde hennes image osårbar genom decennier av sensationsjournalistik som många gånger var allt annat än snäll. Det gör nog att vi kommer minnas den coola, uttrycksfulla människan som hon var – på riktigt. Det är fint tycker jag. Vila i frid.

Mello

Sämre tittarsiffror? Det här är vad som händer när ett tv-program använder sig av den falska förespeglingen att det är en musiktävling som är i fokus, fast det egentligen handlar om tittarsiffror. Dom senaste 15 åren har det blivit allt mer uppenbart att det handlar om att göra TV, inget annat. Därför har numren blivit allt tårtigare, andelen plojartister (från Samir till Blom) fler… dessvärre kväver det utrymnet för dom artister som ställer upp med gedigna framträdanden och välsnickrade låtar. Det går ju inte neka till att både Zelmerlöv och Loreen gjort bra ifrån sig, liksom. Orsaken till att startfältet inte är fullt av samma kvalité är, återigen, att det inte handlar om musiken – utan bara om att göra TV. I år har det varit allt för uppenbart och tack och lov verkar publiken ha genomskådat det. Jag frågade min 8åriga brorsdotter om vi skulle sätta på Melloskivan när vi satt och ritade. Hon sa: nä, jag tycker inte att det har varit några bra låtar i år. Point made. Vem orkar lyssna på Edward Blom?

Mest skrämmande är att den nya generationens musiker växer upp i ett klimat där Mello eller Idol tycks vara enda vägen till framgång, samtidigt som alla som harvar och går den långa vägen inte har en chans. Min förhoppning är att årets botten-notering är början till en mäktig, positiv förändring!

Liten ordlista för den som diskuterar lokalpolitik på facebook

Här kommer en kort lista med vanligt förekommande uttryck (och vad dessa egentligen betyder) i kommentarsfälten på exempelvis SLA:s facebook i samband med att lokala utvecklingsplaner diskuteras.

• Skövde har storstadskomplex

Betyder egentligen: ”Jag är avundsjuk på utvecklingen i Skövde”, alternativt ”Jag är väldigt traditionsbunden i mina åsikter och tycker att det där med utveckling är lite läskigt”, alternativt ”en sa inte tro en ä nött!”

• Skövdes lokalpolitiker har storhetsvansinne

Betyder egentligen: ”Oj, nu har någon föreslagit något som jag inte riktigt förstår/gillar/har kunskap om. Bäst att uttrycka mig nedsättande istället för att lyssna på sakargumenten”, alternativt ”Vi har ju alltid gjort på ett vis, och nu ska vi plötsligt göra annorlunda? Det var läskigt – fy er!”

• Hugg inte ner pilarna!

Betyder egentligen: ”Jag gillar inte förändring, så jag låter hellre två pilar,som kan blåsa ner när som helst, vara viktigare än att torget är en levande och attraktiv plats som byggs om för hundra år av framtid.

• Gratis parkering!

Betyder egentligen: ”Det vore bra att kunna parkera gratis, men jag har inte riktigt tänkt på att det innebär att alla som arbetar i staden då skulle belamra rutorna, dagen lång”

• Det är vansinne att satsa på turism när vården går på knäna!

Betyder egentligen: ”Hej, jag förstår inte skillnaden på kommun och region”

• Dom nya rondellerna är farliga!

Betyder egentligen: ”Jag kan inte köra bil”

Det här är ett ironiskt inlägg som inte skall tas för allvarligt. Inte heller representerar det på något vis SLA:s ståndpunkt eller åsikter i dessa frågor. Orsaken till att jag skriver är att jag tycker debattklimatet är alldeles för hårt på facebook och att gränsen mellan kritik och politikerförakt är hårfin i varenda kommentarsfält. Lite humor skadar inte.

Ta hand om er och glöm inte att skratta lite ibland.

Peace out!

Metallica & Polarpriset

Det går att tycka mycket om att Metallica får Polarpriset. En del av mig känner lite samma motstridigt bitterljuva feeling som när Mick Jagger blev adlad. Rätt men ändå fel, liksom. Häftigt att vilddjuren bereds plats i finrummen efter lång och framgångsrik tjänst – in the name of rock and roll. Men samtidigt känns det som att just det där ”vilda” blir ganska så tämjt i samma stund som slipsen dras åt kring skjortkragen 🤔

The Gloria Story till Millners, Tibro – på lördag!

Nu på Lördag den 10/2 står vi på Millners scen i Tibro. Dörrarna öppnar 19.

Vi ser fram emot att spela ett fullt set av låtar, efter några månader då vi turnérat som förband till Quireboys i England. På förbandsgig har man alltid ont om tid och får välja bort vissa låtar. På Millners kan vi däremot ta ut svängarna.

För övrigt är det i dagarna hela 9 år sedan som vi gjorde vår allra första spelning just i Tibro. Det var på Snickaren. På Millners tänker vi bjuda på material från alla dessa 9 (!!!) år, och lite goa covers därtill! Vi ses!

Kontrasternas vecka.

Just hemkommen från en liten extra turnésväng i England. Den här gången flög vi över och gjorde några väldigt lyckade unplugged-gig i bla. Derby och Wolverhampton. Trevligt!

På lördag spelar vi på Millners i Tibro. Men det här är en kontrasternas vecka. Innan dess ska jag nämligen upp till Berns i Stockholm på ett fastighetsevent, eftersom våra kommersiella/lokal-hyresgäster har placerat Rapp Fastigheter väldigt högt i en undersökning bland fastighetsbolag. Ja, så högt att vi återigen är nominerade som en av landets främsta hyresvärdar. Förra året vann vi motsvarande pris – då baserat på åsikter från våra bostadshyresgäster. Vi är extremt stolta och ödmjuka inför att ha så många nöjda kunder. Det motiverar oss att bli än bättre på det vi gör.

Dessvärre ska fastighetsgalan snart övergå i tyngre toner, då jag dagen efter ska bevista begravningen för en av mina närmaste vänner som gick bort för några veckor sedan. Hon fattas mig något fruktansvärt. Men hon var också en person som levde sitt liv fullt ut – och därför känns det fint att hylla hennes livsanda genom att åka vidare och spela på lördag. Få saker är så levande som livemusik. Och i mina starkaste toner tänker jag bära minnet av min fina vän.

Dilemmat med välgörenhet

Ibland blir det funderingar kring samhälle och utveckling här, bloggens musiktema till trots.

Att försöka vara en generös person som verkar för att hjälpa andra är det svåraste som finns. Dom flesta av oss vill nog verka strukturellt, övergripande – genom att skänka pengar till några organisationer som sedan förmedlar pengarna. Det är svårt nog att välja vilka, tycker jag. Några tar nog steget och engagerar sig personligen – i en styrelse, eller genom att vara ute och informera om arbetet som görs, eller genom egna insamlingar. Det är hedervärt, men väldigt nedbrytande ibland – dels rent energi och tidsmässigt, men kanske främst för att det tar på psyket att se alla orättvisor och allt lidande som ska tacklas. Märkligt det där – att engagemang i viss mån också kräver att man distanserar sig själv från sakfrågan, för att orka.

Allra svårast är när man blir personligen kontaktad, som jag ofta blir. För jag skulle slita mig själv i stycken om jag personligen hjälpte alla som ber om min hjälp. Och vem kan välja någon, framför någon annan – när det finns så mycket lidande? Det krossar mitt hjärta, för jag vet att bland det svåraste en människa kan göra är att be om hjälp. Det ska gå bra långt innan man gör det – och därför tar jag inte lätt på ett enda av dom desperata mail som jag får om natten, flera gånger i veckan.

Men jag måste dessvärre hålla rak linje, för att behålla mitt förstånd. Jag är en känslig person som lätt splittrar upp mig själv. Därför verkar jag privat, genom jobbet och bandet för några olika hjärtesaker på strukturell nivå – genom att spela på galor, jobba i styrelser och ge gåvor till dom organisationer som vi tror på. Jag spelar hellre på en cancergala eller ger ut en singel med donerade intäkter – och bidrar till att dra in pengar på det viset, än att välja ett enskilt fall. Jag designar och bekostar hellre trycket av en tshirt för en fotbollsturnering för ensamkommande, vars avkastning sedan fördelas bland de behövande – än att välja ut någon enskild som får det jag kan bidra med. Jag engagerar mig hellre som auktionsförrättare på en välgörenhetsauktion, än att ge alla sakerna till någon specifik människa. För det är dessvärre så att för varje person man hjälper – väntar tusentals i kö. Mitt samvete håller inte för att prioritera någon, före någon annan. Jag måste verka mer övergripande. Och den dag jag dör, arvingeslös som jag är, så är merparten av det jag tjänat i mitt liv testamenterat till goda saker som kommer gynna vårt samhälles sjuka och fattiga.

Det är så jag måste leva och agera – för att inte gå sönder själv. Det är vägen jag hittat som fungerar för mig – om jag ska kunna sova om natten.

Och med dom orden vill jag rikta en ursäkt, med förhoppning om förståelse, till alla er som hör av sig och ber om min hjälp. Jag gör så gott jag kan – men kan inte prioritera någon framför någon annan.

Epic v.1.

Veckan började i bakfyllans tecken med ett löfte till mig själv att ändra mina dryckesvanor. Inte för att jag har problem, utan för att jag är less på det ständiga kretsloppet som efter arbetsveckan förväntas kulminera med fest på helgen, med tillhörande bakisågren och söndagspizza. Jag tänker att jag börjar med tre månaders total avhållsamhet, så får vi se om jag fortsätter som nykterist, eller om jag tillåter mig några öl på uteserveringarna i vår. Starksprit är nu ett minne blott.

För att rivstarta 2018 har jag ägnat mig åt mitt stora intresse vid sidan av musiken: att vandra. Med naturen på Billingen alldeles inpå oss så är Skövde ett vandringsparadis för den som vill göra etapper på några timmar, och utgå i princip var som helst ifrån. I tisdags gick hiken upp till Vallersjön som ligger längs Billingeleden, uppe på berget vid Övertorp/Rånna ungefär. I gryningen var platsen helt magisk och suggestivt trolsk och lockande. Den omtalade supermånen hängde fortfarande kvar som en jättelik, blekt skimrande guldpeng över trädtopparna och gjorde verkligen skäl för sitt namn.

Därefter har jag företagit morgonvandringar med olika ambitionsnivåer varje dag, med den givna höjdpunkten nu i helgen då det klara vädret, kylan och nysnön fick hela berget att skimra som kristall när jag och min kompis Linus jobbade oss upp genom lederna på Sydbillingen för att så småningom ansluta med ett gäng vänner för korvgrillning över öppen eld vid Hållsdammen. Förtrollande vackert!

Jag har också hunnit med hela fyra middagar – i onsdags på Orient Palace med mina vänner Tina och Emma, hemma hos min kusin tillsammans med släkt och vänner i torsdags, på Lilla Krogen med min vän Örjan i fredags och senast idag, tillsammans med delar av mitt band, på Bryggan i ett blåsigt Hjo som badade i eftermiddagssol.

I fredags kväll tog jag med min far och gick på musikalen Cabaret som just nu spelas på Stadsteatern. Blev grymt imponerad av de avancerade sång- och dansnumren som den bländande ensemblen bjöd på. Möjligen hade den spartanska scendekoren lite ytterligare att önska, men det var inget som störde i en, på det hela taget, strålande produktion. Och handlingen, förlagd i 30-talets Tyskland, innehöll såväl allvarliga undertoner som viktiga, historiska påminnelser att bära med oss i vår samtid.

På lördagkvällen blev det Ted på bio, som jag berättar om i föregående blogginlägg. Jag blev djupt berörd och har spenderat merparten av söndagen med att lyssna på hans musik och titta på dokumentärer. Han fick även stå för soundtracket till min söndagspromenad runt Volvo, regementet och Hentorp. Ted är verkligen ett unikum i den svenska musikhistorien och det är smärtsamt att tänka på hur den en gång så kärleksfulla, spralliga och humoristiska supertalangen förlorades i sviterna av psykisk ohälsa. Det enda vi kan göra är att hylla arvet han lämnar efter sig, och alltid hedra hans minne – exempelvis genom att se filmen.

Det var min första vecka på 2018, och det var en fin start på alla vis. Och ja, självklart utan så mycket som EN enda droppe alkohol! Nu: bring on v.2!

Ted

Varit på bio och sett Ted.

Filmen har fått kritik för att inte ha konstnärliga ambitioner eller gräva tillräckligt på djupet i Ted Gärdestads liv. Det håller jag inte alls med om. Som tidsdokument är den såklart briljant, med rekvisita, miljöer och tidstypisk inramning på det vis som svensk filmindustri verkligen är världsmästare på. Men framför allt skildrar filmen hur mental ohälsa och brist på verklig hjälp kan slita en människas liv i stycken, även då omvärlden försöker sitt bästa. Filmen blir en resa från hopp till förtvivlan, men med många ljuspunkter. Har inte sett en starkare skildring av schizofreni sedan A Beautiful Mind, eller en finare berättelse om en både symbiotisk och problematisk brödrarelation sedan… någonsin, faktiskt. Att Adam Pålsson fångar bilden av Ted exakt så som man mins honom gör inte saken sämre. Mot slutet är den visuella likheten nästan skrämmande. Tycker definitivt att Ted konkurrerar med Borg om titeln som senaste årens starkaste och snyggast skildrade tidsresa.

Bloggat på sla.se.
Desktop