The Gloria Story

Hot n Mean 17 – akustisk sommarturné!

Vi ger oss ut på dom Svenska vägarna några helger i sommar! Det blir en skön unplugged-show med deep-cuts, covers och massa rolig storytelling! Vi ses!
Full tour info: www.thegloriastory.com/tour-2017

Vila i frid, Cornell

Det vore ett satans hyckleri att plötsligt bli Soundgarden-fan, en dag som denna. Jag kan bara hitsen och lyssnade aldrig på dom, back in the days. Däremot får erkännas att Zeppelin/70s-känslan i deras grunge visar på en varm tradition och ett arv som jag alltid respekterat dom för, även under mina glamrockigaste dagar. Det råder inte något tvivel om att Cornell ägde en av 90-talets bästa röster och jag hoppas att den får eka länge i det tomrum han lämnar efter sig.

På andra sidan drömmarna 

En 40-taggares funderingar
Att vara på ”andra sidan drömmarna” är intressant. När man passerat bäst före datum för det mesta man ville uppnå i livet när man var barn – och har lyckats med en del och misslyckats med desto mer… då uppstår plötsligt ett vakuum. Det är lätt att man tolkar det som depression eller en känsla av meningslöshet… ”Jahapp, man blev inte tennisproffs, suck”… 
Men misströsta inte – det är bara hjärnan som laddar om för dom verkligt stora, mäktiga framtidsdrömmarna som ska förverkligas – nu när man har kört en testrunda första halvan av livet – och är redo att satsa skarpt, på riktigt. 

En replik om City2020 och planerna för torget

Ibland blir det lite lokalpolitik här, och inte bara rock and roll.



Jag kommer aldrig förstå hur vissa människor per automatik har så nära till negativa känslor, när det gäller en stads utveckling. Det är så vansinnigt tråkigt och kortsiktigt – och ett ständigt, energikrävande och frustrerande problem för alla som tror på- och verkar för att en stad ska vara attraktiv även i framtiden. Ofta går den negativa grundsynen hand i hand med en ren ovilja att ta reda på fakta och att lyssna på argument.

Intressant är också att det ofta är samma personer som klagar över ett negativt fenomen som också beklagar sig över lösningarna som presenteras. Det märker vi tydligt i bostadsbranschen där folk är ledsna över bristen på lägenheter, men samtidigt vansinniga så fort någon vill bygga.

Dom mest intressanta exemplen i Skövde, just nu, är dom som klagar på den tilltänkta utformningen av torget. Här är ett lite raljerande exempel från sociala medier…

– Fy fan för trappor på torget!

”Ja, men det syftar ju till att räta upp dagens kraftiga lutning och dessutom är det bara tänkt att bli trappor åt ett håll, där det också blir breda fina ramper som gynnar framkomligheten. När torget blir plant underlättar det för såväl framkomlighet, snöröjning, som uteserveringar och evenemang. Det är ju kul med ett aktivt torg. Att kullerstenarna ersätts med ett plant underlag är också väldigt gynnsamt ur evenemangs- och handikappsynpunkt. Dessutom är det ju redan trappor kring livets brunn idag, så just trapporna är ingen stor förändring i sig”….

– Fy faaaan för trappor på torget!

Kiss Alive!

Alive! i lurarna. Och som så många gånger förr fascineras jag av att albumet inte återskapar upplevelsen av att höra Kiss live, meningen är att man ska känna att man själv står på scenen tillsammans med bandet! Peters trummor slamrar på i ryggen, Ace’s gnisslande Les Paul pressar på i vänsterörat och man tycks omsluten av Paul’s röst. Inte konstigt att den här skivan fått fler kids än någon annan platta i historien att själva plocka upp ett instrument och säga: ”en dag ska jag göra det där!” En av dom är jag. 

Onsdagen den 26 Maj 1976 gjorde Kiss sin första spelning i Sverige. Platsen var Scandinavium, Göteborg. Idag återvänder dom till arenan för första gången på närmare 20 år. Det är 41 år sedan Sverigedebuten. Det är rimligt att anta att det blir deras sista spelning på Svensk mark. Jag tänker vara där och uppleva avskedskyssen.

Recension: Depeche Mode på Friends Arena

Depeche Mode på Friends: smakfullt, en aning sakralt med en ganska återhållsamt stilistisk show med DM-mått mätt. Kan tänka mig att dom bränner av knappt halva vatt-styrkan jämfört med senaste turneerna. Mycket nytt/mindre känt material vilket var befriande att tvätta öronen med även om de nya, politiska låtarna kanske bara träffar rätt till viss del. Samarbetet med Corbijn gav oss en serie makalöst vackra scenerier på skärmarna. Misstänker att nämnda kreatör också ligger bakom den väldigt fotomässiga belysningen. Efter halva showen bytte DM spår och raddade upp ett pärlband nostalgihits som fick Friends Arena att gunga av entusiasm. Bäst var Martin Gores magiska, avskalade pianoballader – och sämst var dom berusade bönnerna (varav vissa igenkända som Skövdebor, ajja-bajja!)  som inte hade respekt och förstånd nog att sluta pladdra hysteriskt under nämnda låtar. 

Jag hade nog justerat upp betyget en halv poäng jämfört med dom etablerade kvälkstidningarna. 

Ikväll blir det Kiss. Sannolikt inte fullt lika avskalad presentation 😉

Synth vs Hårdrock

Tänk att det fanns en tid då man var tvungen att ta ställning. Du var antingen synthare eller hårdrockare. Det var vattentäta skott mellan grupperingarna. Snudd på krig, stundtals. Och det var exempelvis en monumental skillnad att ha nitband med en rad eller med två eller flera rader. Allting var tvunget att kategoriseras som det ena eller det andra. Ibland blev det problem – som med Michael Jackson exempelvis. Han hade ju låtar som tycktes uppbyggda kring synthslingor och digitala trummor, men ett tu tre dök det upp ett bländande gitarrsolo eller riff. Då blev det splittring och förvirring på skolgården. Att Michael snarare ägnade sig åt pop, disco eller soul reflekterade vi inte över. Det var okända begrepp i en värld med två tydliga sidor: Synth och Hårdrock.

Något som däremot var 100% säkert var att Depeche Mode befann sig långt ute på synthflanken och Kiss var en av hårdrockskulturens främsta fanbärare. I det kunde man vara helt trygg, då sida skulle väljas.

Ungefär 30 år senare är jag påväg till Stockholm för att se både Kiss och Depeche Mode under samma helg. Kan inte låta bli att dra på smilbanden en smula när jag tänker på hur socialt oacceptabel och provocerande den mixen hade varit, back in the days.

Här är ett vansinnigt roligt klipp i ämnet:

http://www.dailymotion.com/video/x2twxs8

Problemet med hårdrockskulturen

Ibland blir jag mätt på rock. Mest trött blir jag på hårdrockskulturen, med alla tuffa rockers som ska skryta om hur dom minsann har fått kämpa mot fördomar när samhällets storebröder haft åsikter om deras långa hår och tatueringar… men i själva verket upplever jag att det är många rockers som är trångsynta och exkluderande mot den som inte passar in i deras uniformerade led. Det är en paradox. Att vara rebell för att man avviker, men samtidigt avkräva sympatisörerna ett likriktat uttryck. 

Jag har alltid älskat gammal rock med självdistans – av typen som utmanar sexuellt och vänder på könsroller och ifrågasätter normer, konventioner och stereotyper. Jag ogillar starkt att så många ”moderna hårdrockare” ska vara så agressiva och matcho. Manliga agressioner har INGET med rock att göra, i mitt tycke. Vem orkar se en bredbent gubbe i jeans och tshirt stå och manifestera sin manlighet på scenen, liksom – som om fler maskulina uppvisningar är något den här världen behöver. Jag tycker det är svagt att söka identitet i den formen av exkluderande, homogena sammanslutningar. Nej, tack och lov vet jag regelbändande partyband som Kiss, Runaways, Cheap Trick, Mott the Hoople och Aerosmith – som inte bara utmanade utan också förändrade sin samtid med kraftfullt symbolspråk och äkta revolt mot allt som kan klassas som norm. Det är rock för mig. 

Noice 4-ever

Det slog mig just att det i år är hela 15 år sedan Hasse Carlsson (Noice) gick bort, och ett drygt halvår innan honom Freddie Hansson. Två av mitt musiklivs grundpelare.

Man har ju många gånger funderat på hur det egentligen kan ha känts att slå igenom brett i så unga år, för att redan i 20-års-åldern betraktas som pensionerade föredettingar då 80-tal blev 90-tal och stjärnan dalade. 

För en sån som jag – som kanske till viss del höjt Noice musik till religion och betraktar dom enkla melodierna, catchiga slingorna och den pubertala sången som något större och bättre än den egentligen kanske var – så är Noice låtar något jag alltid återvänder till, med jämna mellanrum. Det kan dröja år mellan lyssningarna, men plötsligt hamnar jag osökt i en ny Noice-fas och förlorar mig handlöst i dom charmiga små mästerverken.

Killarna skrev om sin verklighet, och även om innehållet i låttexterna kanske inte alltid handlade om saker som hade hänt på riktigt, så var det ett uttryck för hur en ung storstadskille tolkar och reflekterar över tillvaron. Det finns så otroligt mycket längtan, revolt, identitetssökande och attityd under ytan på dom fina små nödrimmen.

Hasse är för mig själva definitionen av en rockstjärna, ja – något så sällsynt som en ÄKTA rockstjärna. Karisman och utstrålningen tycktes väldigt självklar och behövde aldrig tränas fram. Han fostrade sin egen showtalang genom att underhålla skolkamraterna från matsalsborden i plugget. Det fanns inget tillgjort eller spelat i hans framtoning på scenen. Samtidigt verkade han vara en känslig och skör konstnärssjäl, som även plågades av sin talang och uppmärksamheten den gav honom. Han var en sökare som fick försöka finna sig själv i en konstlad tillvaro, till skriken från tusentals tonårsflickor.

Och en dag tystnade skriken, och kanske var det tomrummet som Hasse försökte fylla med andra substanser?

För mig kommer Noice alltid att representera den ultimata rockdrömmen men också den mörkaste skuggsidan av branschen. Sagan om Noice är lika mycket ett tidsdokument från en era då TV kunde göra ett band till stjärnor över en natt, som det värsta exemplet på hur vuxenvärldens svek och avsaknaden av mening snabbt kan bryta ner ett oförstört pojkhjärta.

Akustiska reflektioner

Inför vår akustiska turné i England i vintras tog vi hjälp av Tobias Andersson för att göra den här snygga lilla PR-filmen (se länk nedan), som avslutas med tre låtar ”live in studio” mixade av Otto Wellton. 

Är väldigt stolt över vårt unplugged-projekt. Vissa verkar gilla det skarpt, medan andra har väldigt svårt för det, vilket också avspeglas i tummarna upp/ner som klippet fått på youtube. Vi är glada att vi berör, oavsett vilka känslor det väcker. I Storbritannien var det avspända upplägget lite av en succé, med lika delar humor och allvar och massa publikinteraktion. Och för första gången på länge har vi fått radiorotation på SR med vår låt ROADTRIP (acoustic version). För oss var det ett sätt att utveckla vår musik i en ny, stimulerande riktning. Och för mig personligen var det kul att få lira lite gitarr live för en gångs skull. Hellre än bra, såklart 🙂 

Vi kommer fortsätta och göra akustiska gig, då och då. Närmast på Rock mot Cancer i Hjo (1/7) och på Café Holmen i Mariestad (22/7)



https://youtu.be/WqmweG6meF4


Bloggat på sla.se.
Desktop