The Gloria Story

En riktigt trevlig långhelg i Storbritannien

När Quireboys förlängde sin unpluggedturné in i 2017 ville vi vara med! Vi hade helt enkelt för kul i December för att tacka nej till en fortsättning. Så i torsdags landade vi återigen i England och har sedan besökt Evesham, Cardiff och Norwich. Varje ort trevlig på sitt vis, även om Evesham var extra mysigt med en väldigt genuin medeltidsaura. Dessutom bodde vi på ett ökänt, hemsökt hotell – Evesham hotel – som visade sig vara både charmigt och med väldigt hög boendestandard för att vara England.

Tillbaks till England!

Knappt hinner nya året bli verklighet förän det är dags att kastas in i musikbubblan igen. Nästa vecka flygs vi över till UK för fler akustiska gig!

Guns n Roses – ett år sedan återföreningen

Facebook berättar att det är ett år sedan som Slash och Duff återförenades med moderskeppet Guns n’ Roses – och sedan dess har dom haft ett fantastiskt år, krossat rekord och spelat för miljontals människor. På grund av mitt egna, något mer blygsamma turnerande 🙈, och därefter kaoset som hör till jul och nyår, har jag inte tagit mig tid att reflektera så mycket över att Guns faktiskt snart står på en scen nära oss. Men nu sköljde en mäktig rysning av välbehag längs ryggraden. Känns helt overkligt att den där golden circle-biljetten till Friends ligger och glöder hemma i väntan på sommaren! Sjuk pepp nu! 😛🎩🕶🌹🔫

Kom i form och hitta balans

Här kommer en liten komma-i-form-guide i miniformat, för oss som hellre vill se ut som Paul Stanley ’78, eller Vince Neil ’81 i sommar – snarare än som Vince Neil typ 2010. Att tillägga är att jag respekterar alla former av människor och att det där med träning är upp till var och en. Jag råder också eventuella läsare med ät- eller självbild-störningar att sluta läsa nu. Jag gör inga anspråk på att kunna hjälpa någon till ett bättre liv. Det här är bara mina råd för hur balans mellan träning, kost och reslutat enklast uppnås för någon med realistiska och sunda mål.

Blir lite trött på medias diet- och träningshets. I dessa tider av 5:2-löpsedlar och 30dagars-utmaningar är det nämligen väldigt viktigt att komma ihåg dom fyra stora sanningarna för oss motionärer:

1) Gör man av med mer kalorier än man stoppar i sig så går man ner i vikt.

2) För att nå utveckling så måste man belasta, utmana och överraska kroppen. Dvs – det är meningslöst att trampa luft eller lyfta för lätt.

3) Hitta en träningsform och kosthållning som funkar med livet DU lever. Förändringarna man gör måste vara rimliga, och långsiktiga. Annars failar man nästan jämt.

4) Balans. Hitta tillfällen då du bestämmer att det är okej att äta godis. Jag har exempelvis bestämt att jag äter vad jag vill då jag går på bio, eller under långa tråkiga bilfärder eller om jag är sjuk. Likaså är det okej att kompencera för en onyttig dag genom att vara lite extra nyttig nästa dag. Och på samma vis är lite träning bättre än ingen – om du skulle ha ont om tid. Pussla lite och försök hitta balans med punkt 1-3 som vägledning.

Elit-tränar man finns det givetvis många mer aspekter att ta hänsyn till. Men för oss motionärer så är ovanstående punkter helt klart vägen till resultat, oavsett vad som råkar vara hetaste mediatrenden just nu. Det har hållit mig på exakt samma vikt, och med samma midjemått i över 15 år nu. 

Sen skadar det ju inte att kolla näringssammansättningen på käket, så att man fyller på kroppen med rätt byggklossar. Och, just det: socker är fienden. Det var allt. Tro inte på kvällspressens desperata försök att kränga lösnummer genom att locka med mirakel-kurer.

Fyrverkeribus DÅ ursäktar inte fyrverkeribus NU

Jag tycker inte argument såsom ”vi busade med smällare när jag var liten också” eller ”såhär har det sett ut länge” håller för att ursäkta nyårsveckans uppmärksammade och urspårade fyrverkeri-attacker i exempelvis Ryd. För det första är det stor skillnad på att smälla grannens brevlåda i småbitar med en thunderking (som varit populärt i alla tider) och att skjuta raketer mot väktare och polis (som tycks vara en ny företeelse i större omfattning). Det senare är ett betydligt grövre tilltag och kan bara vara ett uttryck för respektlöshet, oförstånd eller aversion mot ordningsmakten och rättssamhället. Medvetet eller omedvetet. För det andra så ursäktar inte några uttråkade pojkars busande för 20 år sedan att samma farliga krutlekar fortgår ännu. Målet är väl trots allt en positiv samhällsutveckling? Det är irrelevant om det verkligen har blivit värre eller om det bara är medias rapportering som ger oss den bilden. Uppenbart är att det finns problem – och det är ett misslyckande, oavsett vad som går att utläsa av trenderna eller statistiken.

Sen är det ju beklagligt att det, enligt media, verkar ha varit extra turbulent i invandrartäta områden. Dels gynnar det rasistiska krafter som använder och vinklar händelserna i propagandasyfte och påstår att det rör sig om importerade problem. Vi har nog alla sett filmen från Malmö som tycks skildra några minuter i en krigszon, men som enligt uppgift är ett ihopklippt kollage av enskilda händelser under ett längre förlopp på nyår. Det blir alltså en missvisande bild av en hel stadsdel som sedan används av extremister för att skuldlägga folkgrupper på ett felaktigt vis.

Det som gör mig mest beklämd är dock att det många gånger finns större andel lidande människor i områden med hög koncentration av immigranter. Människor som kanske förknippar ljudet av smällare med något helt annat än häxfördrivning eller fest, som det historiskt sett har betytt här. Tycker det är synd att ingen hänsyn tycks visas dessa människor. Fyrverkerier är ett helvete för den som är skotträdd. Hur svårt ska det vara att visa lite hänsyn?
I övrigt kan man ju personligen, i vanlig ordning, känna sig lycklig över att mobilkameror och sociala medier inte var uppfunna när vi genomförde regelrätta, överlagda raketattacker mot motionärer vid ”Strupen” i mitten av 80-talet. Det var riktigt, riktigt illa och ren tur att inget allvarligt inträffade. Då handlade det om att söka kickar och känna sig tuff inför vännerna, vilket jag är övertygad om att dagens upptåg också handlar om. Men återigen önskar man att efterföljande generationer hade lärt sig något av sina föräldrars dåliga exempel.

Jag tror starkt på att jobba in respekten för ordningsmakten på nytt. Behandla attentaten som brott. Utfäst belöning för tips som leder till gripande. Få bort buset från gatan. Och håll föräldrar till minderåriga gärningsmän offentligt ansvariga och betalningsskyldiga för skadegörelsen. Understimulerade grabbar med anarkistiska tendenser ska inte få sabba festen och tryggheten för andra, bara för att deras föräldrar duckar för ansvaret det innebär att ha barn. Inte då. Inte nu. 

Året som gick

Det hör ju till i bloggvärlden att sammanfatta sitt år, så även för mig.


VÄRLDEN

I USA röstades en gubbsjuk, åldrande, bakåtsträvande gubbe med föråldrade värderingar och tvivelaktig människosyn fram till president framför en korrupt kvinna som systematiskt förnedrat sin makes älskarinnor och tagit emot mutor från araber. Eller var det medias bild som vi köpte? Det har nämligen varit ovanligt svårt att navigera genom den Svenska nyhetsrapporteringen i år. Varenda media har låtit sin egen agenda lysa igenom och färga lösnummerjournalistiken. Klart är dock att många blev chockade över Trumps seger, men att långt ifrån hela världen såg det som negativt. Min idol Paul Stanley i Kiss, som för övrigt har nobbat att spela på festen då Trump officiellt tillträder, sammanfattade mångas känslor på ett lysande vis:

What has happened in the election will NOT define us. What we allow to happen AFTER will.

– Paul Stanley

I övrigt har vi alla förfasats över terrordåden, våldsbrotten, våltäktsvågen, krigen, klimatet, dom återvändande IS-krigarna, rasisterna, Soldiers of Odin och alla andra negativa saker och företeelser som präglat 2016. Orkar jag skriva om det en gång till? Jag tror faktiskt inte det. Jag nöjer mig med att konstatera att det har fällts tårar av rädsla och därtill av medlidande för offren runtom i världen, och att jag är en av dom lyckliga som inte har drabbats nämnvärt av ondskan i min absoluta närhet. Sverige har varit lyckligt lottat som inte fallit offer för någon attack. 

Året har också definierats av de många celebra dödsfallen. Vissa har varit åldersrelaterade och kan knappast betraktas som tragedier. Andra gånger har folkkära artister ryckts ifrån oss alldeles för tidigt, och med dom har vi tappat pusselbitar i livets mosaik. Både Bowie, Carrie Fisher och George Michael har haft monumental inverkan på min och många andras uppväxt. Inte konstigt att sorgen och saknaden varit påtaglig, trots att man inte kände dom personligen. Det är som om bilder i ett gammalt fotoalbum har bleknat bort, eller som om ett eko ur det förflutna plötsligt ebbat ut. Tomhet.


THE GLORIA STORY

Vi mötte 2016 efter att avslutat 2015 med att släppa vår mest framgångsrika och kritikerrosade skiva hittills och efter vår mest omfattande turné någonsin i hela Europa tillsammans med The Quireboys. Under våren turnerade vi i Skandinavien, ibland som headliner men också som förband till Gilby Clarke, Sator och The Quireboys. Det blev också en tur till Ibiza där vi gjorde ett succéartat framträdande på festivalen Hard Rock Hell som vi kom till som okända, men lämnade som stjärnor. Några underbara dagar i solen blev det också!

Sommaren och höstenblev lugn, förutom några ströspelningar. Det gav mig chansen att utveckla ett solokoncept med covers och eget material som jag uppträdde med på exempelvis Pridegalan. Några obligatoriska inhopp på allsången i Hjo och på Plateaux blev det också. Fantastiskt kul att få musicera i ett annat sammanhang än jag vanligtvis gör.

Året har avslutats i stor stil. Jag, Gabriella och Fredrik från bandet har genomfört en mycket framgångsrik unpluggedturné tillsammans med The Quireboys i Storbritannien. Vi spelade då under namnet The Gloria Story Live & Acoustic och uppträdde med omarrangerade låtar och en trummaskin från 79 som komplement till våra avskalade gitarrer. Vi har utan tvekan haft vårt finaste publikbemötande någonsin, och har fåt otroligt fina recensioner varhelst vi lirat. Storbritannien är verkligen ett förtjusande rike där landsbyggden och många städer tycks hämtade ur Harry Potter eller Sagan om Ringen. Ett sagolikt äventyr!

Vi avrundade 2016 med att släppa singeln Roadtrip (Acoustic version) igår. Den är lite av en souvenir till alla som såg oss på turnén. Den kan avnjutas digitalt, och vi har samlat länkar till alla bra streamingtjänster här: http://phonofile.link/roadtrip


PRIVATLIV
Jag har haft förmånen att genomföra många spännande projekt ihop med Skövde Cityförening och Next Skövde, och även goda vänner såsom fotografen Tobias Andersson och min kusin Daniel. Därtill har jag blåst liv i en liten sidokärriär som journalist. Som grafisk formgivare har jag fått göra avtryck med otaliga loggor, trycksaker och andra produkter med spridning världen över. Mot slutet av året satte jag stor glädje i att få arbeta med Sällskapet Jultomtarna.

Jag är lyckligt lottad som har fått genomföra flera utlandsresor, och trots att jag hamnade på sjukhus på grund av magbesvär i San Sebastian ser jag nu tillbaks på det som en ganska positiv erfarenhet.

Vänner, släkt och familj har varit centrala i mitt liv. Även om man aldrig hinner med att umgås så mycket som man önskar så är jag nöjd med att jag har kunnat spendera mer tid med fler människor än föregående år.

Förutom att jag lidit med många i min närhet som gått igenom svåra perioder eller haft hälsoproblem så kan jag personligen inte klaga på något i mitt privatliv, 2016. Som gammal festprisse har jag möjligen tagit ut svängarna lite väl mycket mellan varven, men har kyckats balansera det väl genom att vara hälsomedveten och träningsaktiv på veckorna. Plus och minus, liksom.

Debatterats har det gjort – om Billingehus och Cementa. Och jag har fått lära mig att ta emot hot, förolämpningar och att själv utdela en och annan verbal käftsmäll i diskussionens hetta. Det har lärt mig att bli något mer måttfull och ödmjuk i hur jag uttrycker mig på sociala medier, vilket är bra.

Inför 2017 väljer jag därför ordet ”måttfull” som ledord, för att navigera genom tillvaron på ett sunt vis.

Och med ovanstående tankar vill jag nu önska ER alla – bröder, vänner, släktingar och läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Försök att hålla modet uppe, för vem vet – 2017 blir kanske året då världsläget stabiliserar sig, klyftorna överbryggs och människor av alla ursprung och trosuppfattningar närmar sig varandra på nytt. Jag vågar tro och hoppas på det!

Kärlek/ Filip Rapp

Idag släpps vår nya singel! Lyssna här!

Idag släpper vi en akustiskversion på vår låt Roadtrip, mest för att det är kul. Du hittar alla streamingtjänster såsom Spotify etc samlade här: http://phonofile.link/roadtrip
Enjoy! Och gott nytt år!

Vila i frid, Prinsessan Leia. En reflektion.

Jag vill rekommendera inspelningen av den väldigt starka Broadway-showen som Carrie Fisher gjorde för ett antal år sedan. I den gör hon upp med sina demoner från ett hårt liv i rampljuset och exponerar Hollywoods baksida på ett väldigt osminkat sätt. Midnattsvart humor och självdistans och ett lysande exempel på hennes talang som skådespelare – som var långt större än bara begränsad till Prinsessan Leia, som vi alla förvisso älskar henne för och identifierar henne med. 

För övrigt läste jag en bloggares rant om att det minsann dör vanliga människor hela tiden och att det inte borde ligga så stor fokus på kändisarnas dödsfall. Samma person tyckte också det var löjligt att många uttrycker sorg över döda personer som dom inte känner. 

Det är det dummaste utspel jag någonsin hört! För det första: finns det regler för vem eller hur man får sörja? Sorg är väl sorg – dvs en känsla och en automatisk reaktion. Man drabbas av sorgen, och det är vare sig rationellt eller planerat. Den uppstår för att något tragiskt har inträffat och är helt subjektiv och individuell. Den som gråter över en förlorad kändis har lika stor rätt att göra det, som han eller hon har rätt att fälla tårar över en avliden vän eller släkting. 

För det andra: kändisarna fyller en funktion i världen; dom representerar och väcker våra känslor, underhåller oss, tar oss med till andra platser och är i många fall kulturbärare och symboler för våra drömmar. Att sörja en kändis som man tyckt mycket om är som att sörja en förlorad pusselbit ur livets mosaik. Och den sorgen är precis lika verklig och befogad som all annan. 

För mig är Star Wars, och världen som gestaltas däri, en monumental del av min uppväxt – och har många gånger också varit en skön verklighetsflykt som har betytt väldigt mycket och upptagit många timmar av mitt liv. För mig är det en självklarhet att sörja Carrie Fisher som gav liv åt en av dom starkaste karaktärerna ur den sagan. På samma vis sörjer jag exempelvis också förlusten av George Michael. Han personifierade min uppväxts decennier och hade en central roll i dåtidens soundtrack. Med George Michael dog ett av dom sista, levade ekona ifrån ett sedan länge svunnet 80tal. Det värker i mitt hjärta, trots att jag inte ens var ett stort fan.

Så sörj och skäms inte för det. Det finns inga regler för när eller hur det är okej att vara ledsen.

Det räcker nu, 2016. Det räcker.

2016, det tycks mig som att du tar ifrån oss en musiklegend om dagen nu, i en morbid spurt mot årsskiftet. I förrgår förlorade vi tidernas kanske främsta rythm gitarrist i Parfitt och igår tycktes beskedet om George Michaels död lägga sig som en tung filt av vemod över hela feststämningen – som om det sista glada ekot av ett svunnet 80tal slutligen ebbat ut. Med varje ikon som stämplar ut så dör också en bit av uppväxtens drömmar, längtan och glädje. 

Det räcker nu, 2016. 

Det räcker som fan.

En turnésammanfattning

I vanlig ordning avser jag att skriva en nyårskrönika, närmare årsskiftet.

Just nu vill jag bara berätta att vi kommit hem från vår mycket lyckade, akustiska turné i Storbritannien. Vi spelade som bekant som en trio, med delar av arrangemangen bestående av samplade vintagesyntar och trummaskiner som gav ett varmt, analogt sound – som gifte sig perfekt med våra akustiska gitarrer. På många vis lät vi nog mer 70tal i vårt unpluggedformat än vad vi gör som fullband.

The Quireboys drog fulla hus på samtliga spelställen och det var en väldigt trevlig överraskning att publiken både kom tidigt och var mer än entusiastiska över oss som öppningsakt. Dom fina publikreaktionerna och recensionerna har inte låtit vänta på sig. Dessutom har vi sedan tidigare en liten, men trogen fanbase och på samtliga ställen hittade vi inbitna supportrar som var där för att se oss. Det är alltid lite overkligt.

Att UK är bra mycket vackrare än jag föreställt mig, med stora, orörda naturområden och pittoreska städer i äkta Harry Potter-stil hade jag inte förväntat mig i samma utsträckning som verkligheten uppvisade. Ett magiskt land på många vis, förutom boendestandarden som är generande dålig. Men det kan man ju leva med några veckor. Heltäckningsmatta i badrummen kommer jag dock aldrig lära mig acceptera.

Eftersom vi gick hem så bra hos publiken verkar det som att vi ska flygas över om några veckor och fortsätta turnén ytterligare en sväng. Det känns väldigt kul och bekräftande!

God Jul, förresten, bästa läsare. Hoppas ni har en fin helg, trots blåsten och regnet som präglar vår del av landet.

Bloggat på sla.se.
Desktop