The Gloria Story

Håkan Hellström, ikväll

Då rullar man mot Håkan Hellström, medveten om att inget, någonsin i Svensk musikhistoria kommer kunna slå stämningen han levererade på samma plats 2016. Det gick inte att värja sig emot. Det går inte bortförklara, trots att alla mina största hjältar är legendariska brittiska och amerikanska rockstjärnor som rent logiskt borde sopa banan med Håkan. Trots att jag ledsnade på Håkan första gången redan 2005. Men han tog sina carbonkopior till låtar, ställde sig på scenen och lyckades smälta sig själv, och alla oss som var där, samman till en stor gemenskap av sambapulserande kärlek och tolerans. Vi var honom. Han var oss. Och även om Håkan redan då hade två Ullevi-gig i ryggen så fanns det något vitalt över framträdandet som jag är medveten om att han inte kommer kunna nå upp till ikväll. I vart fall inte utan att det i viss mån känns som Deja’ vu. Det går inte att återuppfinna samma koncept utan att också vila mot tidigare erfarenheter. Det är faktiskt en befriande insikt för mig. Förra året var historiskt på så många vis. Därför är det skönt att bara förvänta sig ett magiskt, yvigt och mäktigt party idag. Kanske blir det rentav lättare att njuta av stunden. 

Bloggat på sla.se.
Desktop