The Gloria Story

Håkan

Det går inte att slå Håkan Hellström på Ullevi 2016. Inte ens han själv 2017. Så är det bara. Men för underhållningsvärdet och den härliga stämningen i gänget jag gick dit ihop med blir det ändå en femma. Euforin var där, tårarna, skratten och längtan. För konserten – sakligt bedömt – får han dock bara en superstark trea. Men då jämför jag honom med sig själv, och de ouppnåliga bedrifterna från tidigare år. 

För visst var det bra även igår. Otroligt bra. Men allting var lixom ett litet, litet snäpp trögare i år. Det kändes inte som den övermaxade avslutningen på en turné som borde ha pågått i 100 år till, utan snarare som att det sista av energin rann ur såväl Håkan som bandet under aftonen och precis räckte för att avsluta konserten med bravur, och därefter rasa i mål efter ett tufft marathon. Reservtanken var påkopplad och jag tror faktiskt att han själv kände att det var skönt att det snart skulle vara över. 

Möjligen hade ett gästspel av Henrik Berggren och en skör Shoreline-duett kunnat lyfta betyget ett snäpp. Det var nog det som många hoppades på. Nu fick vi en mycket kompetent Eva Dahlgren, Håkans hjärtvärmande mamma och – den stora snackisen – Leila K. Leila K på Ullevi, fattar ni? Man får tycka exakt vad man vill om Håkan. Men hans vilja att hedra dom tappra som kom innan honom går inte att ta miste på. Så otroligt stark kulturgärning. Den yngsta delen av publiken kliade sig nog i huvudet inför denna rap-mormor från en svunnen tid, samtidigt som dom som var gamla nog att förstå brast ut i gråt. Däribland jag. Och det blir nog Leilas korta återtåg till rampljuset som blir det starkast lysande minnet att bära med sig. Håkan själv kommer jag däremot alltid minnas bäst från förra året. Då hade han verkligen tagit stigen hela vägen till toppen av världen. Och ingen Svensk kommer någonsin kunna mäta sig med den bedriften.

Bloggat på sla.se.
Desktop