The Gloria Story

När tappade världen sina nyanser?

Ibland blir det samhällsdebatt och andra tänkvärdheter här, blogens musiktema till trots.

Förstår inte när världen blev svartvit, åsiktsmässigt. Det finns brister i ALLT. Det går aldrig att kategorisera någonting eller någon till 100%. Allting har en gråskala, eller vilka nyanser man nu väljer att relatera till. De fysiska lagarna innebär att allting kastar en skugga eller har en baksida. Det finns kärlek i ondska, och ondska i kärlek. Ändå har väldigt många en ytterst kategoriserande och nyanslös världsbild.

”Tänk att den ljusaste dag, vill vara hos den mörkaste natt. Tänk, det finns kärlek i svart” sjöng Freddie Wadling, och jag tycker han har rätt. Man kan exempelvis hålla med någon om detaljer, men misstycka om helheten. Det gör jag ibland med Jonas Sjöstedt och, tänka sig, i undantagsfall även Alexander Bard – två karaktärer som är så långt ifrån mig man kan komma när man ser till världsbild. Men har dom alltid fel, för den sakens skull? Nej. Men mänskligheten tycks besatt av att man antingen ska frias, eller så ska man brännas som den genomonda häxa man är. Och ilskan när någons världsbild inte stämmer överens med den egna, tycks för vissa vara gränslös. Många blir direkt kränkta av andra människors åsikter. Det är antingen eller. Det är inkvisitionistiskt. Påhittat ord. Men träffande.

Dalai Lama är, godheten till trots, både homofob och abortmotståndare enligt vissa. Och han har onda motsvarigheter i historien, som likförbannat är bra på att skapa jobb som gör att folk får mat på bordet. Det är så sakernas tillstånd är konstruerade.

Jag kommer aldrig vara så blind att jag helt håller med ett politiskt parti i varje given fråga, eller så korttänkt att jag helt förkastar eller sympatiserar med en ism eller rörelse ner i minsta detalj.

Bloggat på sla.se.
Desktop