The Gloria Story

Epic v.1.

Veckan började i bakfyllans tecken med ett löfte till mig själv att ändra mina dryckesvanor. Inte för att jag har problem, utan för att jag är less på det ständiga kretsloppet som efter arbetsveckan förväntas kulminera med fest på helgen, med tillhörande bakisågren och söndagspizza. Jag tänker att jag börjar med tre månaders total avhållsamhet, så får vi se om jag fortsätter som nykterist, eller om jag tillåter mig några öl på uteserveringarna i vår. Starksprit är nu ett minne blott.

För att rivstarta 2018 har jag ägnat mig åt mitt stora intresse vid sidan av musiken: att vandra. Med naturen på Billingen alldeles inpå oss så är Skövde ett vandringsparadis för den som vill göra etapper på några timmar, och utgå i princip var som helst ifrån. I tisdags gick hiken upp till Vallersjön som ligger längs Billingeleden, uppe på berget vid Övertorp/Rånna ungefär. I gryningen var platsen helt magisk och suggestivt trolsk och lockande. Den omtalade supermånen hängde fortfarande kvar som en jättelik, blekt skimrande guldpeng över trädtopparna och gjorde verkligen skäl för sitt namn.

Därefter har jag företagit morgonvandringar med olika ambitionsnivåer varje dag, med den givna höjdpunkten nu i helgen då det klara vädret, kylan och nysnön fick hela berget att skimra som kristall när jag och min kompis Linus jobbade oss upp genom lederna på Sydbillingen för att så småningom ansluta med ett gäng vänner för korvgrillning över öppen eld vid Hållsdammen. Förtrollande vackert!

Jag har också hunnit med hela fyra middagar – i onsdags på Orient Palace med mina vänner Tina och Emma, hemma hos min kusin tillsammans med släkt och vänner i torsdags, på Lilla Krogen med min vän Örjan i fredags och senast idag, tillsammans med delar av mitt band, på Bryggan i ett blåsigt Hjo som badade i eftermiddagssol.

I fredags kväll tog jag med min far och gick på musikalen Cabaret som just nu spelas på Stadsteatern. Blev grymt imponerad av de avancerade sång- och dansnumren som den bländande ensemblen bjöd på. Möjligen hade den spartanska scendekoren lite ytterligare att önska, men det var inget som störde i en, på det hela taget, strålande produktion. Och handlingen, förlagd i 30-talets Tyskland, innehöll såväl allvarliga undertoner som viktiga, historiska påminnelser att bära med oss i vår samtid.

På lördagkvällen blev det Ted på bio, som jag berättar om i föregående blogginlägg. Jag blev djupt berörd och har spenderat merparten av söndagen med att lyssna på hans musik och titta på dokumentärer. Han fick även stå för soundtracket till min söndagspromenad runt Volvo, regementet och Hentorp. Ted är verkligen ett unikum i den svenska musikhistorien och det är smärtsamt att tänka på hur den en gång så kärleksfulla, spralliga och humoristiska supertalangen förlorades i sviterna av psykisk ohälsa. Det enda vi kan göra är att hylla arvet han lämnar efter sig, och alltid hedra hans minne – exempelvis genom att se filmen.

Det var min första vecka på 2018, och det var en fin start på alla vis. Och ja, självklart utan så mycket som EN enda droppe alkohol! Nu: bring on v.2!

Bloggat på sla.se.
Desktop