The Gloria Story

Dilemmat med välgörenhet

Ibland blir det funderingar kring samhälle och utveckling här, bloggens musiktema till trots.

Att försöka vara en generös person som verkar för att hjälpa andra är det svåraste som finns. Dom flesta av oss vill nog verka strukturellt, övergripande – genom att skänka pengar till några organisationer som sedan förmedlar pengarna. Det är svårt nog att välja vilka, tycker jag. Några tar nog steget och engagerar sig personligen – i en styrelse, eller genom att vara ute och informera om arbetet som görs, eller genom egna insamlingar. Det är hedervärt, men väldigt nedbrytande ibland – dels rent energi och tidsmässigt, men kanske främst för att det tar på psyket att se alla orättvisor och allt lidande som ska tacklas. Märkligt det där – att engagemang i viss mån också kräver att man distanserar sig själv från sakfrågan, för att orka.

Allra svårast är när man blir personligen kontaktad, som jag ofta blir. För jag skulle slita mig själv i stycken om jag personligen hjälpte alla som ber om min hjälp. Och vem kan välja någon, framför någon annan – när det finns så mycket lidande? Det krossar mitt hjärta, för jag vet att bland det svåraste en människa kan göra är att be om hjälp. Det ska gå bra långt innan man gör det – och därför tar jag inte lätt på ett enda av dom desperata mail som jag får om natten, flera gånger i veckan.

Men jag måste dessvärre hålla rak linje, för att behålla mitt förstånd. Jag är en känslig person som lätt splittrar upp mig själv. Därför verkar jag privat, genom jobbet och bandet för några olika hjärtesaker på strukturell nivå – genom att spela på galor, jobba i styrelser och ge gåvor till dom organisationer som vi tror på. Jag spelar hellre på en cancergala eller ger ut en singel med donerade intäkter – och bidrar till att dra in pengar på det viset, än att välja ett enskilt fall. Jag designar och bekostar hellre trycket av en tshirt för en fotbollsturnering för ensamkommande, vars avkastning sedan fördelas bland de behövande – än att välja ut någon enskild som får det jag kan bidra med. Jag engagerar mig hellre som auktionsförrättare på en välgörenhetsauktion, än att ge alla sakerna till någon specifik människa. För det är dessvärre så att för varje person man hjälper – väntar tusentals i kö. Mitt samvete håller inte för att prioritera någon, före någon annan. Jag måste verka mer övergripande. Och den dag jag dör, arvingeslös som jag är, så är merparten av det jag tjänat i mitt liv testamenterat till goda saker som kommer gynna vårt samhälles sjuka och fattiga.

Det är så jag måste leva och agera – för att inte gå sönder själv. Det är vägen jag hittat som fungerar för mig – om jag ska kunna sova om natten.

Och med dom orden vill jag rikta en ursäkt, med förhoppning om förståelse, till alla er som hör av sig och ber om min hjälp. Jag gör så gott jag kan – men kan inte prioritera någon framför någon annan.


Bloggat på sla.se.
Desktop