The Gloria Story
Författare. thegloriastory

En replik om Hertig Johans torg.

Ibland diskuterar jag samhälle o politik här, och inte bara rock and roll

Ett torg har i princip tre funktioner, anser jag.

 1 och viktigast) det ska vara en tillgänglig mötesplats där det är trevligt att vistas och där man har flexibla möjligheter att sitta och enkelt att ta sig fram. 2) vara lättarbetat vid evenemang, torghandel och andra tillställningar eftersom den främsta funktionen för ett torg är att det ska AKTIVERAS. Ett torg utan aktiviteter saknar egentlig funktion, hur fina mönster kullerstenarna än utgör. 3) Det skall vara gynnsamt för uteserveringar och annan näringsverksamhet.

Allt ovanstående inkluderas i det fina arbetsförslaget som tagits fram för Hertig Johans torg i Skövde.
Man ska också komma ihåg att ett torg byggs om för att vara aktuellt och fungerande i hundratals år. Därför bör exempelvis ett par gamla pilträd, som max har 20 år kvar att leva, inte vara relevanta i diskussionen kring torgets framtid. Pilarna har betydligt kortare livslängd än torget, och därför bör inte torget anpassas efter träden. Och kullerstenarna var säkert senaste modet back in the days, men nu har vi rullstolar, snöröjning, höga klackar och mycket annat som gynnas av ett annat underlag, mer i tiden.

Jag ser mycket fram emot att Skövde får ett nytt, levande, aktivt och lättarbetat torg! 

Mitt sommarprat

I morses sändes mitt sommarprat i P4. Det blev lite sjukdomsprat, rock and roll och barndomsnostalgi. Går att höra på denna länk (nedan). OBS! Scrolla längst ner på sidan för att hitta Del 1 & 2 kompletta med musiken.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6732641

Håkan & Hatet

Det är fascinerande hur en artist som Håkan – vars hela syfte är att skildra samspelet mellan människor, han som fångar vår längtan, glädje, olycka och kärlek och för den i rampljuset med varsamma händer – paradoxalt nog också är Sveriges mest hatade artist trots hans välvilja. 
Det är djupt tragiskt att en så stor del av den Svenska befolkningen har behov av att uttrycka det just idag – i en missunsam hatstorm, för att dom inte har förstått det som 65.000 lyckliga människor på Ullevi förstod. Att hata, för att man inte kan acceptera andras glädje, det är väldigt patetiskt.

Jag hamnade i facebook-diskussion med en sån där gubbe som har en viking som profilbild och en gammal motorcykel som omslag. Bland hans like:ade artister på facebook hittar jag både Svensk ungdom, Ulitima Thule och Bedårande barn. Han går loss i ett kommentarsfält där han ordagrannt säger att ”alla som lyssnar på Håkan är tondöva och saknar uppskattning för såväl sång som musik”. När jag påpekar att det är åsiktsfascism att förolämpa andra människors tycke och smak på det viset så trasslar han in sig ännu mer genom att förbehålla sin rätt att ogilla en artist. Och det har han rätt till, såklart. Jag vänder mig inte emot hans syn på Håkans musik. Hans ensak. Däremot har han ingen som helst rätt i världen att kräva och förutsätta att hans personliga smak är måttstocken som övriga svenskar borde rätta sig efter. Annars stämplas man med skällsord.

Gubben gillar Ultima Thule, liksom. Och han pratar ”uppskattning för sång och musik”. Ironin är smärtsamt pinsam utan att han själv begriper det. 

Sen finns det dom som beklagar sig över Håkans påstådda låtstölder. Som ett evigt mantra. Undrar om dom vet att Chuck Berry stal det världsberömda introt till Johnny B Goode, not för not, från låten Aint that just like a woman? Och, just det, Angus Youngs berömda duckwalk kopierades rakt av från nämnda Chuck. Och speaking of intros, Stairway to Heaven inleds med ett snarlikt gitarrparti som kan höras i den gamla låten Taurus. Inget ovanligt för Zeppelin förvisso, deras katalog är full av lånade strofer, riff och hela verser – men det hindrade inte dom från att sälja 300.000.000 plattor.

Rockmusik har alltid fungerat så. Det är DNA-musik. Det viktiga är att man sammanför det man lånar med något som man skapar själv. Det är så utveckling sker. 50% lånat + 50% tillskapat = 100% nytt, eftersom kolmbinationen är oprövad. Eller tror folk att alla konstnärer uppfinner hjulet på nytt, varje gång ett verk skapas?
Håkan råkar bara vara mer ärlig och öppen med vad han inspirerats av. Och upphovspersonerna som han lånat av verkar mest smickrade. Jag har inte hört talas om en endaste lawsuit. Och vem skulle pyssla med sånt tidslöseri? Den finaste bekräftelsen en artist kan få är att någon annan plockar upp det man gjort, och utvecklar det i en ny riktning. Men det där verkar ju många som själva inte sysslar med skapande verksamhet inte förstå.

Det är skrattretande att idag se alla förbittrade människor som uppenbarligen inte klarar av att se sina medmänniskor ha en kul kväll igår utan att försöka vara partypajare. Det läggs oerhört med tid på att formulera sitt förakt. Konstruktivt, verkligen. Jag föreslår att dom som hatar går ut och lever sina liv, och lyssnar på musik dom gillar – istället för att lägga så mycket tid på andra människors passion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till att uppskatta musik, bara mer eller mindre trångsynta och receptiva mottagare.  

Håkan

Det går inte att slå Håkan Hellström på Ullevi 2016. Inte ens han själv 2017. Så är det bara. Men för underhållningsvärdet och den härliga stämningen i gänget jag gick dit ihop med blir det ändå en femma. Euforin var där, tårarna, skratten och längtan. För konserten – sakligt bedömt – får han dock bara en superstark trea. Men då jämför jag honom med sig själv, och de ouppnåliga bedrifterna från tidigare år. 

För visst var det bra även igår. Otroligt bra. Men allting var lixom ett litet, litet snäpp trögare i år. Det kändes inte som den övermaxade avslutningen på en turné som borde ha pågått i 100 år till, utan snarare som att det sista av energin rann ur såväl Håkan som bandet under aftonen och precis räckte för att avsluta konserten med bravur, och därefter rasa i mål efter ett tufft marathon. Reservtanken var påkopplad och jag tror faktiskt att han själv kände att det var skönt att det snart skulle vara över. 

Möjligen hade ett gästspel av Henrik Berggren och en skör Shoreline-duett kunnat lyfta betyget ett snäpp. Det var nog det som många hoppades på. Nu fick vi en mycket kompetent Eva Dahlgren, Håkans hjärtvärmande mamma och – den stora snackisen – Leila K. Leila K på Ullevi, fattar ni? Man får tycka exakt vad man vill om Håkan. Men hans vilja att hedra dom tappra som kom innan honom går inte att ta miste på. Så otroligt stark kulturgärning. Den yngsta delen av publiken kliade sig nog i huvudet inför denna rap-mormor från en svunnen tid, samtidigt som dom som var gamla nog att förstå brast ut i gråt. Däribland jag. Och det blir nog Leilas korta återtåg till rampljuset som blir det starkast lysande minnet att bära med sig. Håkan själv kommer jag däremot alltid minnas bäst från förra året. Då hade han verkligen tagit stigen hela vägen till toppen av världen. Och ingen Svensk kommer någonsin kunna mäta sig med den bedriften.

Håkan Hellström, ikväll

Då rullar man mot Håkan Hellström, medveten om att inget, någonsin i Svensk musikhistoria kommer kunna slå stämningen han levererade på samma plats 2016. Det gick inte att värja sig emot. Det går inte bortförklara, trots att alla mina största hjältar är legendariska brittiska och amerikanska rockstjärnor som rent logiskt borde sopa banan med Håkan. Trots att jag ledsnade på Håkan första gången redan 2005. Men han tog sina carbonkopior till låtar, ställde sig på scenen och lyckades smälta sig själv, och alla oss som var där, samman till en stor gemenskap av sambapulserande kärlek och tolerans. Vi var honom. Han var oss. Och även om Håkan redan då hade två Ullevi-gig i ryggen så fanns det något vitalt över framträdandet som jag är medveten om att han inte kommer kunna nå upp till ikväll. I vart fall inte utan att det i viss mån känns som Deja’ vu. Det går inte att återuppfinna samma koncept utan att också vila mot tidigare erfarenheter. Det är faktiskt en befriande insikt för mig. Förra året var historiskt på så många vis. Därför är det skönt att bara förvänta sig ett magiskt, yvigt och mäktigt party idag. Kanske blir det rentav lättare att njuta av stunden. 

Allsång DENNA fredag

Den här fredagkvällen gör jag mitt årliga inhopp på Allsången på Plateaux! Det är 11:e året jag är med, vilket känns hissnande – och det känns precis likakul som alltid! Vi ses där!

Spela Shoreline – Henrik Berggren på Liseberg

Shoreline griper tag från första ackordet. Den Västkustska atmosfären doftar av längtan från en förlorad generation, förenad endast av glittrande kinder och krossade drömmar. Fick räcka med att fota introt, sen ville jag lyssna. För den som var hyffsat ung, tidigt 2000-tal, är detta en av många sånger som definierade eran och blev ett soundtrack till livet så som det var då, och kanske alltid förblir. Tack Berggren för en tidsresa som för visso var nostalgisk, men också mycket vital! Möjligen var det lite för uppenbart med ett BD-märke på jeansjackan. Men det är ok.

Det sammanfattar Henkes konsert på Liseberg igår, som innehöll mycket härlig 90- och 00-tals nostalgi, men också starka spår ifrån nyligen utgivna solodebuten. Och vilket band han radade upp! Bra kväll i vackra Göteborg!

Gitarren – utmaningen, nyckeln & förverkligandet

Drygt halva 2017 har passerat. Och för mig, personligen, är det ett bra år. Men om jag bortser från alla sociala interaktioner, släktband och vänskapsband, resor och upplevelser – så är det en viktig sak som står ut för mig som musiker: jag spelar gitarr, äntligen.

Sedan vi tog en timeout från The Gloria Story’s elektriska lineup som just nu har fullt upp med egenföretagande, studier och familjebildning – och istället tillfälligt omgrupperade oss som en akustisk trio – så har jag själv spelat 2:a-gura på scenen. Jag har aldrig varit en duktig gitarrist – började sent i livet, och har egentligen aldrig lärt mig mer teori eller teknik än vad som krävs för att skriva grundläggande låtar. Men nu är det jag själv som sitter där och kompar, spelning efter spelning, samtidigt som Fredrik broderar ut och gör alla svåra saker. För mig är det en självförtroendehöjare av rang att se alla klipp som dyker upp på instagram efter gigen, och inse: ”vänta lite? Jag kan ju faktiskt detta!”

Aldrig hade jag trott att en så enkel sak som att strippa ner låtarna och verkligen låta musiken  vara i fokus på våra unpluggedkonserter, också skulle blåsa nytt liv i mitt musikintresse. Att dra ett klingande ackord och få höra det förstärkt, hundrafallt genom ett mäktigt PA-system, är väldigt bekräftande, som balsam för en tvivlande och trasslig själ som aldrig riktigt vågat innan. 

Sången kommer alltid att vara mitt främsta instrument. Men det är härligt att vid 41års-ålder faktiskt, äntligen, kunna kalla sig för gitarrist också!

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, det är självklart en uppmaning till er andra om att inte låta er begränsas. Sträva efter era mål och ta utmaningen vid hornen! Inget är försent och självbilden bör vara i ständig utveckling, frikopplad från andras eller egna begränsande förväntningar. Det är du själv som definierar vem du är och vad du vill uppnå. Låt inte djävulen på din axel viska i ditt öra. Lyssna till din egen röst och inre längtan. I mitt fall var både utmaningen, nyckeln och förverkligandet min gitarr. Och allt som krävdes var att öva målmedvetet och faktiskt ta steget fullt ut – och lira inför publik.

Vill man höra mig spela så sker det närmast på Café Holmen i Mariestad, nu på lördag när The Gloria Story spelar tillsammans med Clare Cunningham!

Live, Café Holmen, nu på lördag!

På lördag lirar The Gloria Story och Clare Cunningham på Café Holmen i Mariestad. Ännu en kul, akustisk sommarkväll!
Clare är för dom flesta rockfans känd som före detta frontfigur i Thundermother. Nu gör hon sin egen grej och turnérar ensam med akustisk gitarr och fenomenalt kraftfull röst.

Det ska bli kul att dela kvällen tillsammans!

https://www.facebook.com/events/293221737787764/?ti=icl

Härlig kväll i Hjo

Efter att ha lirat med ganska bristfälligt ljud på Rock mot Cancer i Hjo, härom veckan, så var det kul att vi igår fick rena supersoundet med Neverstores Jacob Widén vid mixerbordet på Norra Piren. Krogen fylldes tidigt med turister, vänner och fans av rock – och vi dundrade igenom 14 låtar med två extranummer. Det var ett väl mottaget styrkebesked och vi hade superkul tillsammans med vår entusiastiska publik!

Bloggat på sla.se.
Desktop