The Gloria Story
Författare. thegloriastory

Noice 4-ever

Det slog mig just att det i år är hela 15 år sedan Hasse Carlsson (Noice) gick bort, och ett drygt halvår innan honom Freddie Hansson. Två av mitt musiklivs grundpelare.

Man har ju många gånger funderat på hur det egentligen kan ha känts att slå igenom brett i så unga år, för att redan i 20-års-åldern betraktas som pensionerade föredettingar då 80-tal blev 90-tal och stjärnan dalade. 

För en sån som jag – som kanske till viss del höjt Noice musik till religion och betraktar dom enkla melodierna, catchiga slingorna och den pubertala sången som något större och bättre än den egentligen kanske var – så är Noice låtar något jag alltid återvänder till, med jämna mellanrum. Det kan dröja år mellan lyssningarna, men plötsligt hamnar jag osökt i en ny Noice-fas och förlorar mig handlöst i dom charmiga små mästerverken.

Killarna skrev om sin verklighet, och även om innehållet i låttexterna kanske inte alltid handlade om saker som hade hänt på riktigt, så var det ett uttryck för hur en ung storstadskille tolkar och reflekterar över tillvaron. Det finns så otroligt mycket längtan, revolt, identitetssökande och attityd under ytan på dom fina små nödrimmen.

Hasse är för mig själva definitionen av en rockstjärna, ja – något så sällsynt som en ÄKTA rockstjärna. Karisman och utstrålningen tycktes väldigt självklar och behövde aldrig tränas fram. Han fostrade sin egen showtalang genom att underhålla skolkamraterna från matsalsborden i plugget. Det fanns inget tillgjort eller spelat i hans framtoning på scenen. Samtidigt verkade han vara en känslig och skör konstnärssjäl, som även plågades av sin talang och uppmärksamheten den gav honom. Han var en sökare som fick försöka finna sig själv i en konstlad tillvaro, till skriken från tusentals tonårsflickor.

Och en dag tystnade skriken, och kanske var det tomrummet som Hasse försökte fylla med andra substanser?

För mig kommer Noice alltid att representera den ultimata rockdrömmen men också den mörkaste skuggsidan av branschen. Sagan om Noice är lika mycket ett tidsdokument från en era då TV kunde göra ett band till stjärnor över en natt, som det värsta exemplet på hur vuxenvärldens svek och avsaknaden av mening snabbt kan bryta ner ett oförstört pojkhjärta.

Akustiska reflektioner

Inför vår akustiska turné i England i vintras tog vi hjälp av Tobias Andersson för att göra den här snygga lilla PR-filmen (se länk nedan), som avslutas med tre låtar ”live in studio” mixade av Otto Wellton. 

Är väldigt stolt över vårt unplugged-projekt. Vissa verkar gilla det skarpt, medan andra har väldigt svårt för det, vilket också avspeglas i tummarna upp/ner som klippet fått på youtube. Vi är glada att vi berör, oavsett vilka känslor det väcker. I Storbritannien var det avspända upplägget lite av en succé, med lika delar humor och allvar och massa publikinteraktion. Och för första gången på länge har vi fått radiorotation på SR med vår låt ROADTRIP (acoustic version). För oss var det ett sätt att utveckla vår musik i en ny, stimulerande riktning. Och för mig personligen var det kul att få lira lite gitarr live för en gångs skull. Hellre än bra, såklart 🙂 

Vi kommer fortsätta och göra akustiska gig, då och då. Närmast på Rock mot Cancer i Hjo (1/7) och på Café Holmen i Mariestad (22/7)



https://youtu.be/WqmweG6meF4


Storstadskomplex – ett slitet uttryck

”Du sa’nte tro ru ä nått” är det absolut sämsta uttrycket för Skaraborgsk småstadsmentalitet som jag känner till. Jag älskar precis allt med vår del av landet, förutom den misstänksamma promillen av befolkningen som avundsjukt försöker hålla andra tillbaks, i brist på egna framgångar.

Det för tankarna till vissa individer i grannkommunerna som beskyller Skövde för att ha ”storstadskomplex”, inte minst i kommentarsfälten när det blev känt att det eventuellt ska upprättas en gondollift till berget. Men att benämna det som komplex är inget annat än ett konstruerat skällsord från folk som känner sig förminskade. Skövde har gång på gång bevisat att en stads ambitioner inte behöver begränsas av dess storlek. Om den framåtandan är det samma som ett komplex så är jag gärna guilty as charged. Men i mitt tycke har utvecklingen här ingenting med hävdelsebehov att göra. Det är ett öppet sinnelag och framtidstro som präglar Skövdes näringsliv och kommunledning – och det är viljan att satsa som gör att Skövde växer och är attraktivt att bo i. Den som gastar ”storstadskomplex” borde kanske ta en titt på sig själv först och fundera på om det inte är det egna ”skövdekomplexet” som spökar en smula? Bara missunnsamma människor försöker hålla andra tillbaka med skällsord och stämplingar.

Själv ser jag helst Skaraborg som en enhet, där varje kommun har sin attraktionskraft och roll. Det borde präglas av ”vi-känsla” snarare än motsättningar. Inte nedlåter jag mig själv till att säga att Tibro har ”Milanokomplex” bara för att deras möbeldagar är framgångsrika? Nope. Jag åker glatt dit och fyndar istället. Och inte är jag så vek att jag stämplar Mariestad med ”smögenkomplex” bara för att deras hamnområde blivit jättefint. Nej, däremot glädjs jag över att Sill & Dynamit är ett fantastiskt besöksmål om sommaren.

Därtill ser jag fram mot att lira på Café Holmen i Juli.

Skällsord är för veklingar.

Rant over.

Ang brandbomber och stenkastning

Kan man förmå sig att kasta en brandbomb på våra hjältar, polisen, JUST DEN HÄR TIDEN då terror skakat vårt land – då har man tydligt visat sitt hat mot det Svenska samhället och kan också ta konsekvenserna som bör vara skarp moteld, snabba gripanden, hårda straff och snabba utvisningar om medborgarskap saknas. Det är en terroristhandling att angripa myndigheter. Särskilt i resursfattiga orostider. Det är samhällets skyldighet att oskadliggöra störningsmomenten, inte MINST gentemot alla laglydiga invånare i problemområdena som förtjänar att inkluderas av våra trygghetssystem, precis som alla andra. 

Sverige, älskade vän.

Man kan gott vara stolt över vårat Sverige. Ett land där vi inte krigat på över 200 år, ett land där en invandrargrabb från förorten kan bli en av världens främsta fotbollspelare, ett land där barnboksförfattare redan på 40-talet vågade porträttera flickor som handlingskraftiga och starka nog att lyfta en häst på raka armar, ett land där ekonomin går på räls och som i upprepade internationella undersökningar placerar sig högt på listorna över bäst genomsnittlig levnadstandard, jämställdhet och allmän lycka. 

Det här är landet där polisen – trots stenkastning, överbelastning, underbemanning, en skev mediabild och mycket kritik – i stundens allvar rusar rakt mot faran för att skydda allmänheten och förebygga brott. 

Vi har stora problem i Sverige. Men vi har också helt makalösa förmåner och uppsidor som vi allt för ofta glömmer att belysa.
Vi bör nog se över vilka som har rätt att åtnjuta fördelarna av att leva fritt i det här fantastiska landet. Vi bör se över åtgärderna mot den som inte uppskattar eller respekterar öppenheten vi har, eller som laglöst stör ordningen. Det handlar inte om var man kom ifrån från början, var i landet man lever, eller vem man är – utan vad man väljer att bidra med när man är här. 

Sverige, älskade vän. Nu sörjer vi förlusterna, läker såren och blir ännu bättre, ännu starkare! Jag tänker börja med att krama folk som vill ha en kram och att vara frikostig med komplimanger och pepp i varje givet läge 💛💙

Rock mot Cancer 

Vissa spelningar känns lite viktigare och mer angelägna än andra. Som att Gabriella, Fredrik och jag river av vårt akustiska set på ”Rock mot Cancer” i Hjo Stadspark, den 1 Juli. Välgörenhet har, för mig personligen, alltid känts bäst när man GÖR något konkret för ett ändamål, utöver att skänka pengar. Det känns extra bra att få ge sin röst och sina strängars vibrationer till något som gör positiv skillnad i vår värld! Hoppas att många dyker upp vid scenen i Stadsparken och bidrar på olika vis!

Shoppinghelg

Det är Shoppinghelg i Skövde City. Jag brukar vanligtvis vara med och arbeta tillsammans med Skövde Cityförening för att genomföra dessa evenemang, men i år har jag begränsat min roll till att göra lite trycksaker och profilmaterial för evenemanget.

Jag rekommenderar alla att ta vägen förbi stan idag, det är ett fullspäckat schema och massor av happenings att uppleva, ihop med Skaraborgs största shopping- och restaurangutbud!

Gör om, gör rätt

Så har det då rumlats runt i helgen. Och tro mig, jag är vanligtvis den som uppskattar en god fest. Men ibland är det för många negativa faktorer som samverkar i systemet för att det ska sluta lyckligt. I mitt fall har den gångna veckan präglats av oro över gamla föräldrar och därtill stress över jobb och livssituation. Festa ska man göra när livet känns värdigt en fest, när man vill ge uttryck för glädje eller för att fira någonting. Flyr man istället in i festen, som en escape route från vardagen, så är man oftast illa ute. Att festa ska inte handla om att lätta på en ventil när negativa känslor har skapat ett övertryck. Det brukar dock bli så någon gång om året. Och så får man sitta här, frampå tisdagen, och lägga pussel med minnesfragment och vänners vittnesmål från en destruktiv lördag som jag önskar var ogjord.

Livet ger dock nya chanser har jag märkt. I fall som detta handlar det om att ta tillvara på möjligheten att korrigera – och visa för sig själv att man kan- och vill styra sitt liv i en sund riktning. Det får bli sensmoralen och lärdomen för mig själv och för er som läser detta. 

Gör om. Gör rätt. 

Sven-Ingvars – ljudet av barndom

Mitt hem var ingen musikalisk plats. Sånt fick man upptäcka själv eller genom äldre kusiner, i mångt och mycket. Men mamma har alltid haft fin sångröst och var duktig på att stapla ord. Jag har tidiga minnen av hur det sjöngs med till favoriterna Abba och Sven-Ingvars som ibland snurrade på Luxor-stereon, hemma på Körsbärsvägen. Det är varma minnen. För mig är Sven-Ingvars ljudet av en fin barndom och jag får erkänna att det därför värker lite i hjärtat att Sven-Erik Magnusson nu hängt upp gitarren för gott. Han var verkligen en glad röst för sin generation som jag hoppas klingar vidare och ger eko in i framtiden.

Chuck Berry

Lyckades se Chuck Berry live, i gott sällskap av Jerry Lee och Little Richard, en solig sommarkväll i Göteborg på 90-talet. Chuck hade vit kaptensmössa, var en smula stel i knäna, men duckwalken och slingorna satt som dom skulle. Är glad över att jag fick möjlighet att höra ursprunget – vars DNA går att spåra i all efterföljande, gitarrdriven bluesrock. Det tycks mig som att han, på egen hand, uppfann fenomenet ”karismatisk leadgitarrist”, med legioner av fantastiska kopior – men bara ett original. Tack, Chuck! 

Bloggat på sla.se.
Noice 4-ever 28 Apr
Desktop