The Gloria Story

Dilemmat med välgörenhet

Ibland blir det funderingar kring samhälle och utveckling här, bloggens musiktema till trots.

Att försöka vara en generös person som verkar för att hjälpa andra är det svåraste som finns. Dom flesta av oss vill nog verka strukturellt, övergripande – genom att skänka pengar till några organisationer som sedan förmedlar pengarna. Det är svårt nog att välja vilka, tycker jag. Några tar nog steget och engagerar sig personligen – i en styrelse, eller genom att vara ute och informera om arbetet som görs, eller genom egna insamlingar. Det är hedervärt, men väldigt nedbrytande ibland – dels rent energi och tidsmässigt, men kanske främst för att det tar på psyket att se alla orättvisor och allt lidande som ska tacklas. Märkligt det där – att engagemang i viss mån också kräver att man distanserar sig själv från sakfrågan, för att orka.

Allra svårast är när man blir personligen kontaktad, som jag ofta blir. För jag skulle slita mig själv i stycken om jag personligen hjälpte alla som ber om min hjälp. Och vem kan välja någon, framför någon annan – när det finns så mycket lidande? Det krossar mitt hjärta, för jag vet att bland det svåraste en människa kan göra är att be om hjälp. Det ska gå bra långt innan man gör det – och därför tar jag inte lätt på ett enda av dom desperata mail som jag får om natten, flera gånger i veckan.

Men jag måste dessvärre hålla rak linje, för att behålla mitt förstånd. Jag är en känslig person som lätt splittrar upp mig själv. Därför verkar jag privat, genom jobbet och bandet för några olika hjärtesaker på strukturell nivå – genom att spela på galor, jobba i styrelser och ge gåvor till dom organisationer som vi tror på. Jag spelar hellre på en cancergala eller ger ut en singel med donerade intäkter – och bidrar till att dra in pengar på det viset, än att välja ett enskilt fall. Jag designar och bekostar hellre trycket av en tshirt för en fotbollsturnering för ensamkommande, vars avkastning sedan fördelas bland de behövande – än att välja ut någon enskild som får det jag kan bidra med. Jag engagerar mig hellre som auktionsförrättare på en välgörenhetsauktion, än att ge alla sakerna till någon specifik människa. För det är dessvärre så att för varje person man hjälper – väntar tusentals i kö. Mitt samvete håller inte för att prioritera någon, före någon annan. Jag måste verka mer övergripande. Och den dag jag dör, arvingeslös som jag är, så är merparten av det jag tjänat i mitt liv testamenterat till goda saker som kommer gynna vårt samhälles sjuka och fattiga.

Det är så jag måste leva och agera – för att inte gå sönder själv. Det är vägen jag hittat som fungerar för mig – om jag ska kunna sova om natten.

Och med dom orden vill jag rikta en ursäkt, med förhoppning om förståelse, till alla er som hör av sig och ber om min hjälp. Jag gör så gott jag kan – men kan inte prioritera någon framför någon annan.

Epic v.1.

Veckan började i bakfyllans tecken med ett löfte till mig själv att ändra mina dryckesvanor. Inte för att jag har problem, utan för att jag är less på det ständiga kretsloppet som efter arbetsveckan förväntas kulminera med fest på helgen, med tillhörande bakisågren och söndagspizza. Jag tänker att jag börjar med tre månaders total avhållsamhet, så får vi se om jag fortsätter som nykterist, eller om jag tillåter mig några öl på uteserveringarna i vår. Starksprit är nu ett minne blott.

För att rivstarta 2018 har jag ägnat mig åt mitt stora intresse vid sidan av musiken: att vandra. Med naturen på Billingen alldeles inpå oss så är Skövde ett vandringsparadis för den som vill göra etapper på några timmar, och utgå i princip var som helst ifrån. I tisdags gick hiken upp till Vallersjön som ligger längs Billingeleden, uppe på berget vid Övertorp/Rånna ungefär. I gryningen var platsen helt magisk och suggestivt trolsk och lockande. Den omtalade supermånen hängde fortfarande kvar som en jättelik, blekt skimrande guldpeng över trädtopparna och gjorde verkligen skäl för sitt namn.

Därefter har jag företagit morgonvandringar med olika ambitionsnivåer varje dag, med den givna höjdpunkten nu i helgen då det klara vädret, kylan och nysnön fick hela berget att skimra som kristall när jag och min kompis Linus jobbade oss upp genom lederna på Sydbillingen för att så småningom ansluta med ett gäng vänner för korvgrillning över öppen eld vid Hållsdammen. Förtrollande vackert!

Jag har också hunnit med hela fyra middagar – i onsdags på Orient Palace med mina vänner Tina och Emma, hemma hos min kusin tillsammans med släkt och vänner i torsdags, på Lilla Krogen med min vän Örjan i fredags och senast idag, tillsammans med delar av mitt band, på Bryggan i ett blåsigt Hjo som badade i eftermiddagssol.

I fredags kväll tog jag med min far och gick på musikalen Cabaret som just nu spelas på Stadsteatern. Blev grymt imponerad av de avancerade sång- och dansnumren som den bländande ensemblen bjöd på. Möjligen hade den spartanska scendekoren lite ytterligare att önska, men det var inget som störde i en, på det hela taget, strålande produktion. Och handlingen, förlagd i 30-talets Tyskland, innehöll såväl allvarliga undertoner som viktiga, historiska påminnelser att bära med oss i vår samtid.

På lördagkvällen blev det Ted på bio, som jag berättar om i föregående blogginlägg. Jag blev djupt berörd och har spenderat merparten av söndagen med att lyssna på hans musik och titta på dokumentärer. Han fick även stå för soundtracket till min söndagspromenad runt Volvo, regementet och Hentorp. Ted är verkligen ett unikum i den svenska musikhistorien och det är smärtsamt att tänka på hur den en gång så kärleksfulla, spralliga och humoristiska supertalangen förlorades i sviterna av psykisk ohälsa. Det enda vi kan göra är att hylla arvet han lämnar efter sig, och alltid hedra hans minne – exempelvis genom att se filmen.

Det var min första vecka på 2018, och det var en fin start på alla vis. Och ja, självklart utan så mycket som EN enda droppe alkohol! Nu: bring on v.2!

Ted

Varit på bio och sett Ted.

Filmen har fått kritik för att inte ha konstnärliga ambitioner eller gräva tillräckligt på djupet i Ted Gärdestads liv. Det håller jag inte alls med om. Som tidsdokument är den såklart briljant, med rekvisita, miljöer och tidstypisk inramning på det vis som svensk filmindustri verkligen är världsmästare på. Men framför allt skildrar filmen hur mental ohälsa och brist på verklig hjälp kan slita en människas liv i stycken, även då omvärlden försöker sitt bästa. Filmen blir en resa från hopp till förtvivlan, men med många ljuspunkter. Har inte sett en starkare skildring av schizofreni sedan A Beautiful Mind, eller en finare berättelse om en både symbiotisk och problematisk brödrarelation sedan… någonsin, faktiskt. Att Adam Pålsson fångar bilden av Ted exakt så som man mins honom gör inte saken sämre. Mot slutet är den visuella likheten nästan skrämmande. Tycker definitivt att Ted konkurrerar med Borg om titeln som senaste årens starkaste och snyggast skildrade tidsresa.

Att summera 2017

Har haft både fullt upp och lite skrivkramp sedan mitt sista blogginlägg, men nu är det hög tid att skriva om 2017.

Jag hade min bästa sommar på säkert 20 år, om jag bortser från 2012, som var en magisk sommar då jag fick ta mitt band till några av landets största festivalscener, och kände på rockdrömen på allvar. 2017 blev istället en sommar i sann yes-man-anda. Jag jobbade nämligen ovanligt mycket under våren och kom ur den perioden med stark frihetslängtan. Så jag tackade JA till livet, människorna, konserterna, resorna och äventyret – och flängde runt i såväl Sverige som Europa på jakt efter olika upplevelser. En akustisk turné hann vi dessutom med, mitt i högsommaren. Jag fick också sända sommarprat i radion – något som öppnade dörrar i mitt medvetande, som varit stängda länge. Det ledde i sin tur till att jag på höstkanten skrev en av dom personligaste låtar jag gjort, och till den blev det en riktigt kraftfull video. ”Does your heart feel at home” som är singelns namn gav mig en riktig kreativ injektion, och blev bränsle till den mycket lyckade unpluggedturné i Sverige och UK som fick avsluta bandets år.

Att turnera i Storbritannien med våra vänner i Quireboys börjar bli lite av en vana. Det här var tredje gången vi for dit över för att lira. Att spela på brittiska pubar, klubbar, konserthallar och teatrar i olika pitoreska städer hör till det trevligaste vi gör som grupp. Uppskattningen för musik är så genuin hos publiken och känns ärlig, liksom alla trevliga tillrop man får efter spelningarna. Visst hade vädret kunnat vara roligare och hotellstandarden bättre. Men trots förkylningar, fläckiga heltäckningsmattor och en och annan snöstorm (som britterna kallar den modesta nederbörden med pudersnö som lamslog hela landet några dagar) så summerar vi en av våra roligaste och mest lyckosamma turnéer hittills. Om några veckor åker vi tillbaks för några extradatum.

Något annat jag är stolt över 2017 är mitt liv som motionär. Jag vet inte hur många hikes och vandringar jag företagit under året, i naturreservaten på Billingen, längs Franska Atlantkusten och på otaliga andra platser. Min hälsoapp visar att jag avverkade nästan 250 mil till fots under året. Att befinna mig i naturen, med driv i steget och frisk luft i lungorna, är nog det allra bästa jag vet.

Men 2017 har också varit ett tungt år. Vissa vänner har tampats med svåra sjukdomar, mina föräldrar lider av tilltagande ålderskrämpor, och jag har förlorat omtyckta släktingar – och levt med sorgen och saknaden inpå mig under långa perioder. Framför allt har många av mina nära vänner och släktingar gått igenom tuffa tider. Jag är en person som känner väldigt starkt med andra och det har tagit hårt på mig när jag försökt vara ett gott stöd. Det är inte lätt att se sina medmänniskor ledsna. Dessvärre har väl det där inneburit att jag själv ibland har flytt till krogen och flaskan för att hitta någonslags ventil i tillvaron. Det har inte hjälpt, så inför 2018 har jag lovat mig själv en nykter start. Det tror jag att min kropp kommer att tacka mig för. Bra att själv komma till insikt om sådana saker, tänker jag. Ur insikt föds handlingskraft. Och ur den kraften bygger jag mitt 2018.

Gott nytt år!

Mot England och turné

Rullar i skrivande stund från Kiel till Amsterdam, där färjan ska ta oss till Newcastle, varpå vi rullar norr mot första spelningen i Stirling, Scotland. Alltid lite bökigt att hitta smidigaste vägen, när man måste ha bilen med all utrustning med sig. Men väl på plats blir det några riktigt kul veckor, tillsammans med Quireboys som vi återigen supportar unplugged.

Vi är sjukt stolta över vår nya singel som vi ser fram mot att spela live, varje kväll!

Se videon på YOUTUBE!

Tusen tack, Sällskapet!

Riktigt lyckat releaseparty på Sällskapet igår där vi delade på kvällen med Lukas Bjurström och firade vår nya singel med en fullsatt spelning. Beardmen fick oss som vanligt att känna oss som hemma på stans mysigaste livevenue. Vi kunde inte vara mer nöjda med kvällen, och britterna kommer få jobba riiiktigt hårt för att slå mottagandet vi fick på hemmaplan. Vår UK-turné inleds på Torsdag i Stirling.

Nya musikvideon ute nu!

Ibland får man använda sin musik till att fånga något viktigt eller tänkvärt. Nu får vi äntligen visa vår nya video, filmad av Tobias Andersson tillsammans med 30 vänner som hjälpt oss att gestalta andemeningen: att uppleva förlust och olycka är del av att vara människa och kan många gånger vara den ensammaste känslan som finns. Men det behöver inte definiera oss som människor. Det finns en väg framåt – och man är aldrig någonsin helt ensam. Tusen tack till alla fantastiska, uttrycksfulla medverkande (alla är listade i videons beskrivning på youtube). You are rockstars! Enjoy!

https://youtu.be/0JldISjkkVc

Se videon på youtube!

Good times, kul vecka!

Kul vecka, ahead. På fredag får vi äntligen visa den där videon som vi tjatat om. ”Does your heart feel at home” har vi döpt den. Den släpps även som singel på spotify o alla såna ställen. Det firar vi på lördag med ett akustiskt gig tillsammans med Lukas Bjurström på Sällskapet. Fri entré och musik från typ 21 blir det. Därefter rullar vi mot UK och några veckors unpluggedturné, med start i Stirling, Scottland tillsammans med våra vänner i The Quireboys.

Ny singel & video om 1 vecka!

Nästa fredag får vi äntligen visa vår nya musikvideo! Den är something else! Och Ni kommer hitta den här på bloggen, såklart. Samtidigt släpps låten på alla bra plattformar för digital musik.

Does your heart feel at home? ❤️

När tappade världen sina nyanser?

Ibland blir det samhällsdebatt och andra tänkvärdheter här, blogens musiktema till trots.

Förstår inte när världen blev svartvit, åsiktsmässigt. Det finns brister i ALLT. Det går aldrig att kategorisera någonting eller någon till 100%. Allting har en gråskala, eller vilka nyanser man nu väljer att relatera till. De fysiska lagarna innebär att allting kastar en skugga eller har en baksida. Det finns kärlek i ondska, och ondska i kärlek. Ändå har väldigt många en ytterst kategoriserande och nyanslös världsbild.

”Tänk att den ljusaste dag, vill vara hos den mörkaste natt. Tänk, det finns kärlek i svart” sjöng Freddie Wadling, och jag tycker han har rätt. Man kan exempelvis hålla med någon om detaljer, men misstycka om helheten. Det gör jag ibland med Jonas Sjöstedt och, tänka sig, i undantagsfall även Alexander Bard – två karaktärer som är så långt ifrån mig man kan komma när man ser till världsbild. Men har dom alltid fel, för den sakens skull? Nej. Men mänskligheten tycks besatt av att man antingen ska frias, eller så ska man brännas som den genomonda häxa man är. Och ilskan när någons världsbild inte stämmer överens med den egna, tycks för vissa vara gränslös. Många blir direkt kränkta av andra människors åsikter. Det är antingen eller. Det är inkvisitionistiskt. Påhittat ord. Men träffande.

Dalai Lama är, godheten till trots, både homofob och abortmotståndare enligt vissa. Och han har onda motsvarigheter i historien, som likförbannat är bra på att skapa jobb som gör att folk får mat på bordet. Det är så sakernas tillstånd är konstruerade.

Jag kommer aldrig vara så blind att jag helt håller med ett politiskt parti i varje given fråga, eller så korttänkt att jag helt förkastar eller sympatiserar med en ism eller rörelse ner i minsta detalj.


Bloggat på sla.se.
Desktop