The Gloria Story

Kiss Alive!

Alive! i lurarna. Och som så många gånger förr fascineras jag av att albumet inte återskapar upplevelsen av att höra Kiss live, meningen är att man ska känna att man själv står på scenen tillsammans med bandet! Peters trummor slamrar på i ryggen, Ace’s gnisslande Les Paul pressar på i vänsterörat och man tycks omsluten av Paul’s röst. Inte konstigt att den här skivan fått fler kids än någon annan platta i historien att själva plocka upp ett instrument och säga: ”en dag ska jag göra det där!” En av dom är jag. 

Onsdagen den 26 Maj 1976 gjorde Kiss sin första spelning i Sverige. Platsen var Scandinavium, Göteborg. Idag återvänder dom till arenan för första gången på närmare 20 år. Det är 41 år sedan Sverigedebuten. Det är rimligt att anta att det blir deras sista spelning på Svensk mark. Jag tänker vara där och uppleva avskedskyssen.

Recension: Depeche Mode på Friends Arena

Depeche Mode på Friends: smakfullt, en aning sakralt med en ganska återhållsamt stilistisk show med DM-mått mätt. Kan tänka mig att dom bränner av knappt halva vatt-styrkan jämfört med senaste turneerna. Mycket nytt/mindre känt material vilket var befriande att tvätta öronen med även om de nya, politiska låtarna kanske bara träffar rätt till viss del. Samarbetet med Corbijn gav oss en serie makalöst vackra scenerier på skärmarna. Misstänker att nämnda kreatör också ligger bakom den väldigt fotomässiga belysningen. Efter halva showen bytte DM spår och raddade upp ett pärlband nostalgihits som fick Friends Arena att gunga av entusiasm. Bäst var Martin Gores magiska, avskalade pianoballader – och sämst var dom berusade bönnerna (varav vissa igenkända som Skövdebor, ajja-bajja!)  som inte hade respekt och förstånd nog att sluta pladdra hysteriskt under nämnda låtar. 

Jag hade nog justerat upp betyget en halv poäng jämfört med dom etablerade kvälkstidningarna. 

Ikväll blir det Kiss. Sannolikt inte fullt lika avskalad presentation 😉

Synth vs Hårdrock

Tänk att det fanns en tid då man var tvungen att ta ställning. Du var antingen synthare eller hårdrockare. Det var vattentäta skott mellan grupperingarna. Snudd på krig, stundtals. Och det var exempelvis en monumental skillnad att ha nitband med en rad eller med två eller flera rader. Allting var tvunget att kategoriseras som det ena eller det andra. Ibland blev det problem – som med Michael Jackson exempelvis. Han hade ju låtar som tycktes uppbyggda kring synthslingor och digitala trummor, men ett tu tre dök det upp ett bländande gitarrsolo eller riff. Då blev det splittring och förvirring på skolgården. Att Michael snarare ägnade sig åt pop, disco eller soul reflekterade vi inte över. Det var okända begrepp i en värld med två tydliga sidor: Synth och Hårdrock.

Något som däremot var 100% säkert var att Depeche Mode befann sig långt ute på synthflanken och Kiss var en av hårdrockskulturens främsta fanbärare. I det kunde man vara helt trygg, då sida skulle väljas.

Ungefär 30 år senare är jag påväg till Stockholm för att se både Kiss och Depeche Mode under samma helg. Kan inte låta bli att dra på smilbanden en smula när jag tänker på hur socialt oacceptabel och provocerande den mixen hade varit, back in the days.

Här är ett vansinnigt roligt klipp i ämnet:

http://www.dailymotion.com/video/x2twxs8

Problemet med hårdrockskulturen

Ibland blir jag mätt på rock. Mest trött blir jag på hårdrockskulturen, med alla tuffa rockers som ska skryta om hur dom minsann har fått kämpa mot fördomar när samhällets storebröder haft åsikter om deras långa hår och tatueringar… men i själva verket upplever jag att det är många rockers som är trångsynta och exkluderande mot den som inte passar in i deras uniformerade led. Det är en paradox. Att vara rebell för att man avviker, men samtidigt avkräva sympatisörerna ett likriktat uttryck. 

Jag har alltid älskat gammal rock med självdistans – av typen som utmanar sexuellt och vänder på könsroller och ifrågasätter normer, konventioner och stereotyper. Jag ogillar starkt att så många ”moderna hårdrockare” ska vara så agressiva och matcho. Manliga agressioner har INGET med rock att göra, i mitt tycke. Vem orkar se en bredbent gubbe i jeans och tshirt stå och manifestera sin manlighet på scenen, liksom – som om fler maskulina uppvisningar är något den här världen behöver. Jag tycker det är svagt att söka identitet i den formen av exkluderande, homogena sammanslutningar. Nej, tack och lov vet jag regelbändande partyband som Kiss, Runaways, Cheap Trick, Mott the Hoople och Aerosmith – som inte bara utmanade utan också förändrade sin samtid med kraftfullt symbolspråk och äkta revolt mot allt som kan klassas som norm. Det är rock för mig. 

Noice 4-ever

Det slog mig just att det i år är hela 15 år sedan Hasse Carlsson (Noice) gick bort, och ett drygt halvår innan honom Freddie Hansson. Två av mitt musiklivs grundpelare.

Man har ju många gånger funderat på hur det egentligen kan ha känts att slå igenom brett i så unga år, för att redan i 20-års-åldern betraktas som pensionerade föredettingar då 80-tal blev 90-tal och stjärnan dalade. 

För en sån som jag – som kanske till viss del höjt Noice musik till religion och betraktar dom enkla melodierna, catchiga slingorna och den pubertala sången som något större och bättre än den egentligen kanske var – så är Noice låtar något jag alltid återvänder till, med jämna mellanrum. Det kan dröja år mellan lyssningarna, men plötsligt hamnar jag osökt i en ny Noice-fas och förlorar mig handlöst i dom charmiga små mästerverken.

Killarna skrev om sin verklighet, och även om innehållet i låttexterna kanske inte alltid handlade om saker som hade hänt på riktigt, så var det ett uttryck för hur en ung storstadskille tolkar och reflekterar över tillvaron. Det finns så otroligt mycket längtan, revolt, identitetssökande och attityd under ytan på dom fina små nödrimmen.

Hasse är för mig själva definitionen av en rockstjärna, ja – något så sällsynt som en ÄKTA rockstjärna. Karisman och utstrålningen tycktes väldigt självklar och behövde aldrig tränas fram. Han fostrade sin egen showtalang genom att underhålla skolkamraterna från matsalsborden i plugget. Det fanns inget tillgjort eller spelat i hans framtoning på scenen. Samtidigt verkade han vara en känslig och skör konstnärssjäl, som även plågades av sin talang och uppmärksamheten den gav honom. Han var en sökare som fick försöka finna sig själv i en konstlad tillvaro, till skriken från tusentals tonårsflickor.

Och en dag tystnade skriken, och kanske var det tomrummet som Hasse försökte fylla med andra substanser?

För mig kommer Noice alltid att representera den ultimata rockdrömmen men också den mörkaste skuggsidan av branschen. Sagan om Noice är lika mycket ett tidsdokument från en era då TV kunde göra ett band till stjärnor över en natt, som det värsta exemplet på hur vuxenvärldens svek och avsaknaden av mening snabbt kan bryta ner ett oförstört pojkhjärta.

Akustiska reflektioner

Inför vår akustiska turné i England i vintras tog vi hjälp av Tobias Andersson för att göra den här snygga lilla PR-filmen (se länk nedan), som avslutas med tre låtar ”live in studio” mixade av Otto Wellton. 

Är väldigt stolt över vårt unplugged-projekt. Vissa verkar gilla det skarpt, medan andra har väldigt svårt för det, vilket också avspeglas i tummarna upp/ner som klippet fått på youtube. Vi är glada att vi berör, oavsett vilka känslor det väcker. I Storbritannien var det avspända upplägget lite av en succé, med lika delar humor och allvar och massa publikinteraktion. Och för första gången på länge har vi fått radiorotation på SR med vår låt ROADTRIP (acoustic version). För oss var det ett sätt att utveckla vår musik i en ny, stimulerande riktning. Och för mig personligen var det kul att få lira lite gitarr live för en gångs skull. Hellre än bra, såklart 🙂 

Vi kommer fortsätta och göra akustiska gig, då och då. Närmast på Rock mot Cancer i Hjo (1/7) och på Café Holmen i Mariestad (22/7)



https://youtu.be/WqmweG6meF4


Storstadskomplex – ett slitet uttryck

”Du sa’nte tro ru ä nått” är det absolut sämsta uttrycket för Skaraborgsk småstadsmentalitet som jag känner till. Jag älskar precis allt med vår del av landet, förutom den misstänksamma promillen av befolkningen som avundsjukt försöker hålla andra tillbaks, i brist på egna framgångar.

Det för tankarna till vissa individer i grannkommunerna som beskyller Skövde för att ha ”storstadskomplex”, inte minst i kommentarsfälten när det blev känt att det eventuellt ska upprättas en gondollift till berget. Men att benämna det som komplex är inget annat än ett konstruerat skällsord från folk som känner sig förminskade. Skövde har gång på gång bevisat att en stads ambitioner inte behöver begränsas av dess storlek. Om den framåtandan är det samma som ett komplex så är jag gärna guilty as charged. Men i mitt tycke har utvecklingen här ingenting med hävdelsebehov att göra. Det är ett öppet sinnelag och framtidstro som präglar Skövdes näringsliv och kommunledning – och det är viljan att satsa som gör att Skövde växer och är attraktivt att bo i. Den som gastar ”storstadskomplex” borde kanske ta en titt på sig själv först och fundera på om det inte är det egna ”skövdekomplexet” som spökar en smula? Bara missunnsamma människor försöker hålla andra tillbaka med skällsord och stämplingar.

Själv ser jag helst Skaraborg som en enhet, där varje kommun har sin attraktionskraft och roll. Det borde präglas av ”vi-känsla” snarare än motsättningar. Inte nedlåter jag mig själv till att säga att Tibro har ”Milanokomplex” bara för att deras möbeldagar är framgångsrika? Nope. Jag åker glatt dit och fyndar istället. Och inte är jag så vek att jag stämplar Mariestad med ”smögenkomplex” bara för att deras hamnområde blivit jättefint. Nej, däremot glädjs jag över att Sill & Dynamit är ett fantastiskt besöksmål om sommaren.

Därtill ser jag fram mot att lira på Café Holmen i Juli.

Skällsord är för veklingar.

Rant over.

Ang brandbomber och stenkastning

Kan man förmå sig att kasta en brandbomb på våra hjältar, polisen, JUST DEN HÄR TIDEN då terror skakat vårt land – då har man tydligt visat sitt hat mot det Svenska samhället och kan också ta konsekvenserna som bör vara skarp moteld, snabba gripanden, hårda straff och snabba utvisningar om medborgarskap saknas. Det är en terroristhandling att angripa myndigheter. Särskilt i resursfattiga orostider. Det är samhällets skyldighet att oskadliggöra störningsmomenten, inte MINST gentemot alla laglydiga invånare i problemområdena som förtjänar att inkluderas av våra trygghetssystem, precis som alla andra. 

Sverige, älskade vän.

Man kan gott vara stolt över vårat Sverige. Ett land där vi inte krigat på över 200 år, ett land där en invandrargrabb från förorten kan bli en av världens främsta fotbollspelare, ett land där barnboksförfattare redan på 40-talet vågade porträttera flickor som handlingskraftiga och starka nog att lyfta en häst på raka armar, ett land där ekonomin går på räls och som i upprepade internationella undersökningar placerar sig högt på listorna över bäst genomsnittlig levnadstandard, jämställdhet och allmän lycka. 

Det här är landet där polisen – trots stenkastning, överbelastning, underbemanning, en skev mediabild och mycket kritik – i stundens allvar rusar rakt mot faran för att skydda allmänheten och förebygga brott. 

Vi har stora problem i Sverige. Men vi har också helt makalösa förmåner och uppsidor som vi allt för ofta glömmer att belysa.
Vi bör nog se över vilka som har rätt att åtnjuta fördelarna av att leva fritt i det här fantastiska landet. Vi bör se över åtgärderna mot den som inte uppskattar eller respekterar öppenheten vi har, eller som laglöst stör ordningen. Det handlar inte om var man kom ifrån från början, var i landet man lever, eller vem man är – utan vad man väljer att bidra med när man är här. 

Sverige, älskade vän. Nu sörjer vi förlusterna, läker såren och blir ännu bättre, ännu starkare! Jag tänker börja med att krama folk som vill ha en kram och att vara frikostig med komplimanger och pepp i varje givet läge 💛💙

Rock mot Cancer 

Vissa spelningar känns lite viktigare och mer angelägna än andra. Som att Gabriella, Fredrik och jag river av vårt akustiska set på ”Rock mot Cancer” i Hjo Stadspark, den 1 Juli. Välgörenhet har, för mig personligen, alltid känts bäst när man GÖR något konkret för ett ändamål, utöver att skänka pengar. Det känns extra bra att få ge sin röst och sina strängars vibrationer till något som gör positiv skillnad i vår värld! Hoppas att många dyker upp vid scenen i Stadsparken och bidrar på olika vis!

Bloggat på sla.se.
Desktop