Monica Green
Kategori. cykla

Infrastrukturinvesteringar för framtiden

Svårt att tänka mig en bättre miljö än att åka Sveriges vackraste järnväg för att läsa planer för infrastruktur 2018-2029. Jag åker Kinnekullebanan och njuter av grönskan, blommorna, stationshusen, Göta kanal, Vänern, Kinnekulle och sommarsolen. Samtidigt tar jag del av regeringens nationella plan för infrastruktur de kommande 10 åren. Det är en satsning på totalt 700 miljarder kronor och den största järnvägssatsningen i modern tid, som det kallas.
Planen omfattar stora satsningar på såväl nybyggnation som upprustning och modernisering av befintlig infrastruktur. Beslutet rymmer också betydande satsningar på sjöfart och väg. Detta är en satsning på 100 miljarder kronor mer än i förra planperioden. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/06/regeringens-plan-for-infrastrukturen—sa-bygger-vi-sverige-starkt-och-hallbart/

Som Skaraborgare är jag noterar jag en hel del positiva besked men naturligtvis trist att inte ytterligare spår längs Västra stambanan finns utpekat. Däremot får Trafikverket i uppdrag att göra en bristanalys längs sträckan vilken kommer att tydligt bevisa vikten av fler spår eftersom vi nått kapacitetstaket för länge sedan.
Dessutom var det ju så att moderaterna i Skövde och den borgerligt styrda regionen hellre ville prioritera Järnvägen mellan Göteborg och Borås, så de är nog nöjda nu.

Det positiva är de investeringar som finns med för såväl sträckan Skövde-Göteborg som Alingsås-Laxå. Satsningarna ska öka kapaciteten på banan och därmed ge möjlighet till säkrare person- och godstrafik. Det handlar bland annat om förbigångsspår, som gör att inte långsamgående tåg ska stoppa upp trafiken. Några av dem blir i Falköping i koppling till godsterminalen där. Det är utmärkt.

Att det finns med medel för spårbyte mellan Mariestad-Håkantorp är bra för alla oss som reser med Kinnekullebanan.
Dessutom finns nu förslag om nya slussar i Göta älv. De är en förutsättning för att Vänersjöfarten ska kunna fortleva och utvecklas.

Nu gäller det att jobba vidare med dessa planer och trycka på inför kommande beslut och jag kan njuta av resten av utsikten av Kinnekulle.

Samspel, samverkan, samförstånd ökar trafiksäkerheten

cyklaNFTNTFSäkerhettrafik,

Gående, cyklister, rullskridskoåkare, bilister, kollektivtrafikanter, yrkesförare, MC-förare, äldre och yngre, män och kvinnor, infödda eller nyanlända. Alla ska kunna ta sig fram i trafiken på ett säkert sätt.
NTF har sedan 1934 kontinuerligt arbetat för att förbättra trafiksäkerheten. En ovanligt pigg och vital 83 åring som ständigt förändras och utvecklas i takt med att samhället och trafiken förändras.

När NTF idag samlas till kongress har nollvisionen funnits i 20 år. Nollvisionen har varit och är fortfarande mycket framgångsrik för att förbättra trafiksäkerheten.
I arbetet hittills har åtgärder inom fordonsteknik och infrastruktur prioriterats med huvudsyfte att människokroppen inte ska utsättas för mer våld vid en olycka än den tål. Men människans beteende och attityd i trafiken är avgörande för att nollvisionen ska nå målet med noll dödade och svårt skadade i trafiken. I det arbetet behövs civilsamhället och organisationer som ökar på kunskapen för alla i trafiken. I Sverige finns en rad olika intresseorganisationer som arbetar med trafiksäkerhet med fokus på människan. NTF är paraplyorganisationen som jobbar med alla trafikslag och menar att samförstånd mellan trafikanterna ökar trafiksäkerheten.

Åtgärder med fokus på människan som aktiv, motiverad och beslutsfattande part måste tas på allvar. Det kan ske genom skolans arbete med trafik, informationskampanjer som dont drink and drive och cykelutbildning för nyanlända för att nämna några exempel

Trafiksäkerhet ska ses i ett perspektiv av långsiktig hållbar utveckling i samspel med frågor om t.ex. miljö, hälsa, tillgänglighet och livskvalitet.
Trafiksäkerheten skall beaktas vid alla beslut på alla nivåer som berör vägtransportsystemet.

En högre prioritet måste ges till människan som aktiv, motiverad och beslutsfattande part i trafiken.
Åtgärder som är inriktade på att utveckla trafikanternas attityder och beteende måste ständigt påpekas.

Det kan ske genom folkbildningen och opinionsbildningen, genom att trafiksäkerhetsutbildningen i skolan och i förarutbildningen ständigt förbättras och det kan ske genom upplysning i nya kanaler med nya metoder.
I huvudsak handlar trafiksäkerhetsarbetet om rätt hastighet, om att få bort alkohol och andra droger, genom utvilade trafikanter, genom bältesanvändning och bilbarnskydd. Dessutom handlar det om samspelet i trafiken. Men det handlar också om acceptansen av trafikregler. Ju fler som varit delaktiga i målsättning för nollvisionen desto fler anpassar sig till de regler som finns för ökad trafiksäkerhet. Det är i det arbetet som folkrörelsearbete och det civila samhället kommer åter igen har en viktig och avgörande roll.

Det kommer att bli en intressant dag med debatt och beslut på NTFs kongress som både tar emot statsrådet Anna Johansson och delar ut guldtriangel för att uppmärksamma kommuner som gjort betydande insatser för ökad trafiksäkerhet.

Cykla säkert

Cykla är ett utmärkt sätt att förflytta sig, det är en skön motionsform, det är bra för miljön, cyklar bullrar inte, det är billigare än att köra bil och åka kollektivt, cyklister är både friska och starka osv.

Men cyklister kläms ofta mellan bilister och gående. Som NTFs ordförande får jag också oroande uppgifter från statistiken om de oskyddade trafikanterna.

 

Efter min cykelvurpa i samband med Halvvättern i söndags har jag fått frågan om cykellopp bör göras säkrare.

Jag för min del skulle hellre se att vardagscyklismen skulle göras säkrare. De ”få” cykelolyckorna som sker under lopp är i förhållande till andra trafikolyckor.

Men det är klart att jag vill att Vätternrundan skulle vara bilfri och jag har jobbat en hel del med det de senaste åren. Nu tas steg i rätt riktning med bilglesa sträckor. Det är bra.

 

Vi som kör cykellopp använder hjälm och det har räddat mitt liv. Jag hoppas att fler tar på sig hjälmen när de hör talas om hur bra det är att hjälmen spricker i stället för att skallen gör det.  Trots att de idag är farligare att cykla än att köra bil använder enbart var tredje vuxen cykelhjälm.  En grundförutsättning för ökad säker cykling är cyklistens egen vilja att skydda sig och använda cykelhjälm..

 

NTF har genomför mätningar av cykel- och mopedhjälmsanvändningen i landets alla kommuner. Vi kan konstatera att det är långt kvar till målet 2020 då 70 procent av cyklisterna ska använda hjälm. Det finns stora skillnader både geografiskt och om man tittar på ålder. I gruppen barn till och med 12 år är hjälmanvändningen 82 procent medan användningen i gruppen 13 – 15 år bara 29 procent.

Varje år skadas mer än 2 500 cyklister så svårt att de måste tillbringa minst ett dygn på sjukhus och det går till och med så illa att det kan leda till döden i vissa fall

Det krävs att alla som vistas i trafiken medverkar, ser varandra, visar hänsyn och för cyklisterna handlar det främst om att ta på cykelhjälmen.

Nya blåmärken, nya muskeldelar

Det blir bättre och bättre efter vurpan i söndags. Visserligen har jag svårt att sova eftersom det är svårt att hitta ett läge där det inte gör mer ont. Men eftersom jag är sjukskriven behöver jag inte gå upp i svinottan för att springa till ett tåg, därför kan jag dra mig lite längre, än vanligt.

 

Värken släpper något i höften och jag kan faktiskt gå eller åtminstone linka, det känns bra. Snart kan jag börja med rehabgymnasik. Men nu hittar jag nya blåmärken längs ryggen, kanske inte så konstigt eftersom jag blev överkörd av två andra cyklister. Även nacken eller sidan av halsen gör ont, antagligen blev det en smäll när huvudet for i asfalten.

 

Jag är oerhört tacksam över att det var hjälmen som sprack och inte min skalle. Det hade kunnat gå mycket mycket värre, så jag är glad över att ha klarat mig så bra som jag gjorde.

 

Om någon vecka ska jag nog våga mig på att börja cykla igen, för det är en skön motionsform.

 

Jag önskar alla cyklister lycka till med Vätternrundan på fredag-lördag och ta det försiktigt, håll avstånd

Tack Vätterrundan

Det blev ingen medalj för mig den här gången. Men en djupstudie i hur organisationen fungerar vid olyckor och missöden. Jag vill passa på att tacka Eva-Lena Frick för ett mycket bra arrangemang.

Efter två tjejvättern, två halvvättern, fem Vätternrundor var det dags för mig att köra mitt tredje Halvvätternlopp. Trodde jag i alla fall men det blev tvärstopp redan efter en mil.

Men det började bra med Tjejfesten kvällen före, som anordnades i samband med att tjejvättern firar 25 årsjubileum. I en fullsatt Team Sportia hall i Motala njöt vi av fin middag och härlig underhållning med Måns Zelmerlöw.

På söndagsmorgonen laddade jag med gröt innan jag cyklade till starten, där träffade jag bl.a Ylva Johansson, Johan Andersson, Camilla Egberth, Roger Bezell i ett stort gäng taggade socialdemokrater.

 

Strax efter klockan 8 på söndags morgonen gav vi oss i väg och stämningen var på topp trots den kraftiga vinden. Jag såg fram emot att det skulle bli medvind på slutet av loppet.

 

Klungkörning har sina fördelar eftersom vi kan dra varandra och det går att ligga i lä, trots motvind. Men det är inte bra att ligga för nära och om det då och då kommer kastvindar gäller det att hålla fast i cykeln.

 

Jag körde ihop med en cyklist, störtade i asfalten med en sådan fart att hjälmen sprack på tre ställen, sedan blev jag överkörd av två cyklister som körde bakom mig.

 

Allt gick vansinnigt fort och i tumulten hade jag som mål att komma snabbt upp på cykeln igen för att fortsätta köra men det gick inte. Jag kunde inte röra mig.

 

Väldigt snabbt kom två trafikpoliser (jag tror att de var poliser) på motorcykel, de tog hand om oss. De undersökte mig, lugnade klungan och ringde efter ambulans. Det var ett mycket effektivt och bra omhändertagande.

Även ambulanspersonalen var proffsiga, de undersökte mig, lyfte upp mig på bår samtidigt som de lugnade alla omkring oss om att läget var under kontroll.

 

På Motala lasarett fanns effektiv och duktig sjukvårdspersonal, dessutom en person från Vätternrundan som antecknade allt. Jag var mycket trött, hade ont och var rejält mörbultad men kände tacksamhet över hur bra jag blev omhändertagen.

 

Efter röntgen, undersökning och en första rehabilitering kunde jag skrivas ut och min kära syster Lotta Fridell tog hand om mig. Hon hämtade även cykeln vid Motala Folkets hus dit den transporterats av arrangörerna.

 

Summa summarum: Vätternrundan är en oerhört proffsig organisation som tävling/motions-anordnare med en imponerande bra krisberedskap

 

Tack

 

läs också hyllningen jag skrev förra året

Stormig Vätternrunda

 

 

 
Förra helgen körde jag halvvättern och var helt lyrisk över allt ihop när jag kom i mål. När jag nu genomfört även den ”riktiga” rundan på 30 mil är jag också mycket nöjd med hela arrangemanget.

Tack till alla inblandade, arrangörer, volontärer, föreningar med flera för ett fint arrangemang.

Som vanligt var det hjälpsamma funktionärer överallt som kom med glada tillrop och uppmuntrande ord till alla trötta cyklister. Jag kanske inte helt nöjd med min egen insats men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv och möjligtvis på stormstyrkan. Men vindarna hade ju alla emot sig väster om Vättern, även om det kanske mojnade något på lördagseftermiddagen.

Jag startade på fredagskvällen och det gick bra i medvinden men plötsligt kom en regnskur som gjorde mig dyblöt eftersom jag inte hann få på mig regnkläderna. Regnet försvann men vätan, som gick in till och med i underkläderna, fick mig att frysa och jag fick ont i baksidan av låren (hamstrings) för att de blev för kalla. Jag hade helt enkelt fel kläder.

Det avhjälpes genom att jag fick skön massage i Ödeshög och jag bytte till torra kortbyxor, överdragsbyxor och regnjacka som jag hade i ryggsäcken. När jag fått upp värmen gick allt mycket lättare igen. Snabbt och lätt tog jag mig till den nya matdepån, några mil söder om Gränna (minns inte vad den heter och hittar inte namnen på depåerna på hemsidan)

Då var det mörkt och mina batterier i framlampan tog slut. Jätte bra att det gick att köpa nya batterier i depån. Sedan var det bara 2 mil till Jönköping där stannade jag för att äta köttbullar med mos. Det behövdes för sedan började både motvinden och uppförsbackarna i Bankeryd. Det var tufft men jag tyckte att det gick bra ändå och efter Fagerhultsdepån med kaffe och bananer kom gryningen och jag kunde se soluppgången över Vättern.

Det var fantastiskt underbart.

Trots motvinden tog jag mig till Hjo för att äta lasagne och fylla på vattenflaskan sedan var det bara att streta vidare mot Karlsborg och Boviken. Där trodde jag att det skulle bli lättare eftersom jag snart skulle vända neråt och det var ju ”bara” sju mil kvar. Men Boviken- Hammarsundet visade sig vara den tuffaste sträckan på grund av motvinden. Vi som cyklade där just då stod helt still trots att vi trampade.  Väl framme i Hammarsundet kändes det otroligt skönt och de 4 återstående milen i medvind gick förhållandevis lätt.

Att passera mållinjen i Motala med en optimistisk applåderande publik är en fantastiks känsla och det är bara så himla skönt att vara i mål. Jag beklagar olyckorna och hoppas att de iblandade tillfrisknar snart. Dessutom hoppas att arbetet med ännu mer blifria (eller bliglesa) sträckor blir möjliga i framtiden.

Tack än en gång ni som fixar detta, ni är fantastiska!

 

 
 
 

Bloggat på sla.se.
Desktop