Motorbloggen

Vad gör andra människor?

Senast jag hade glädjen att vara ute på motorsport var förrförra lördagen, när det kördes junior-SM i motocross i Rödeby.
Sedan dess har jag ägnat mig åt andra grejer (tro det eller ej).

Jag har jobbat.
Jag har cyklat (vilket ni ju redan vet sedan tidigare).
Jag har umgåtts med icke-motorsportsintresserade-människor.
Jag har tittat på fotboll(!).
Jag har varit på Ikea.
Och jag har käkat en himla massa glass.
Kort och gott.

Inget fel i något av det (förutom lite i fotbollen kanske?) men om jag ska vara helt ärligt så är det ju lite av en transportsträcka. En väntan på nästa race liksom.
Men nästa inbokade motorhelg jag har, det är inte förrän 28-29 juli(!) när det är motocross-SM i Årsunda. Dit känns det ju som en hel evighet (eller flera evigheter till och med!). Med all sannolikhet lär det förstås bli något tidigare än så, men det är vad som finns inbokat i dagsläget.

Och just att det känns som flera evigheter att gå och vänta på nästa motorhelg, det får mig att fundera på hur andra människor har det. De där människorna som inte har motorsporten i sitt liv.
Vad gör sådana människor egentligen? De kan väl inte bara göra sådant som jag har gjort i två veckor nu (jobbat, cyklat, umgåtts, tittat på fotboll, varit på Ikea och ätit glass)?
Räcker det verkligen för att fylla ett liv tänker jag då?

Jag gissar visserligen att de flesta som inte lägger 24 timmar om dygnet på motorsport antagligen har någon annan typ av hobby eller sysselsättning. Frågan är vad man själv hade gjort om man inte hade snubblat över motorsporten för ett gäng år sedan..?
Tankarna kring den frågan brukar i och för sig sällan bli speciellt djupa, men tanke på att tankarna snart brukar glida in på motorsportsspåret ändå…

~

Som det ser ut nu så lär jag ju hur som helst få klara mig ett tag utan motorsport framför linsen. Men jag kan ju åtminstone glädjas åt att familjen kommer på besök till Skaraborg idag, och då är det ju ingen tvekan om vilket samtalsämne som kommer ta upp hundra procent att vår fredagskväll i alla fall!

Over and out ~ Erica Augustsson

”Gör som på crossen bara”

”Gör som på crossen bara, kör fortare så är det enklare..!”
Visst, men lättare sagt än gjort tänkte jag – och sedan låg jag där på marken med blödande knän.

Men jag fattar grejen. Att små hinder bli enklare att ta sig över om man kommer med högre fart. Men att min brorsa (elitförare i motocross) säger det till mig (som inte ens kör cross), det är för mig inte lika förståeligt.
Nu handlade det visserligen inte ens om motocross – utan om mountainbike.

Hur många timmar min bror har suttit på en mtb, och hur många mil han har trampat, det är omöjligt att säga. Antagligen kan jag inte ens räkna så långt. Motsvarande siffror i mitt fall däremot, de kan man nog nästan räkna på två händer

Så när brorsan frågar ifall jag vill hänga med honom ut på en tur, och jag svarar ja, så kan man börja fundera på om han faktiskt menar det han frågar, eller om man frågar bara för att vara snäll.
Hur som helst så var vi ute tillsammans i förra veckan. Vi cyklade på berget, och började därmed med en riktigt helvetesbacke för att komma upp. Själv plågade jag livet ur mig för att inte välta på vägen upp på grund av för låg fart. Brorsan däremot cyklade åttor runt mig (förstås!).

Brorsan fick (eller tog själv på sig?) uppdraget att välja slinga. Tanken var att svänga in på stig nummer 2 efter backen. Men när Erica hade synat marken och skaffat sig blåslagna skinkor och blödande knän och armbågar så kom brorsan fram till att ”nja, jag tror att vi tar den första stigen i stället så blir det inte lika långt…..”.

Stig och stig förresten? I min värld kanske jag inte skulle kalla det för en cykelvänlig stig direkt, men för en bror som har spenderat större delen av livet på en motorcykel var det förstås piece of cake. Onekligen orättvist.
(I och för sig har ju jag också haft en karriär som förare. Även om den var blott några minuter lång (dvs kort!). Och även om den fick ett abrupt avslut när jag lade den rosa pw50-hojen i diket bredvid grusvägen vid sommarstugan efter att ha vridit gashandtaget åt fel håll – för att sedan springa därifrån gråtandes i mina gummistövlar. Men det är en annan historia…)

När jag sedan skickade ett sms efter cykelturen till pappa om att ”jag känner mig mycket duktigare på att cykla när Matte inte är med”, så fick jag till svar att ”det kommer du att känna dig om jag är med istället”.

Vilka slutsatser kan jag då dra av det här?
Jag vet inte egentligen. Kanske att jag borde införskaffa knäskydd? Eller att jag borde byta ut min cykelpartner? Men jag får ju motvilligt erkänna att det ändå är rätt kul att vara ute med brorsan – även om jag antar att han mest tycker att det är en långdragen pina att släpa runt på mig… Men vad skulle han annars ha en storasyster till liksom?

Over and out ~ Erica Augustsson

Kontrasternas helg

Vilken helg! Och vilka kontraster!

En ledig helg spenderar jag nästan garanterat i en depå någonstans i vårt avlånga land. Det är förstås spännande! Men en jobbhelg på hemmaplan i Skaraborg kan ta spännande till en helt annan dimension. Som den här helgen….

För det finns nog ingen helg som lika bra som denna beskriver kontrasterna i att arbeta på sporten på en lokaltidning.

Jag började lördagen med att bevaka softboll. Därefter besökte jag en folkracetävling på Skövde motorstadion. Raka vägen därifrån åkte jag sedan till dans-SM.
Och den dagen mina vänner, den bjöd på rejäla kontraster vill jag lova.

Innan avfärd försökte jag komma fram till vad en rimlig klädsel borde vara för att passa in på samtliga ställen…
Jag kom fram till jeans, skinnjacka och Vans (nya och rena sådana).

Väl framme på motorstadion förstod jag vilken tabbe jag hade gjort. Det fanns ingen hejd på leran och snart hade jag kört fast på det som kallades för parkering. Sedan stapplade jag omkring där i depån, i min skinnjacka och mina (dittills) rena sneakers.
”Haha, du har aldrig varit på motorsport förut va?!” fick jag höra av någon som inte känner mig. Ja jisses, vad skulle jag ha svarat på det egentligen..?

Med lera upp till axlarna (typ) begav jag mig sedan till dans-SM. Där var det precis så flashigt som man kan förvänta sig – klackar, håruppsättningar, ljuskronor och allt glittrigt man kan föreställa sig. Och där stod leriga jag….

Som sagt: lokaljournalistikens starka kontraster.

~

Tack och lov fick jag tillbaka en del av min värdighet på söndagen. Då var det enduro-SM i Tibro som gällde hela dagen. Och trots att jag hade långa jeans i det soliga 26-gradersvädret (det var faktiskt mulet och 14 grader när jag åkte hemifrån) så kände jag mig i alla fall bekväm där. Och jag kände mig hemma.

SM-helgen (visserligen bara en dag för mig) bjöd på mycket.
För min del var jag sjukt lycklig över att få träffa allt härligt folk. Där och då insåg jag dessutom att söndagen i Tibro var min första endurotävling i år, bortsett från vinterns Vintercupar. Hur som helst var det fantastiskt roligt att träffa alla igen!
Människorna är förstås en stor del i en bra helg. Men vädret gjorde inte tillställningen sämre direkt – och inte racingen heller.

Tibro hade verkligen lyckats med att få ihop ett SM som bjöd på allt när det gällde specialproven. Klassisk och typisk svenskenduro, fina sandspår i Hålan, crossbanan, gräsprov och något som liknade Novemberkåsan på pricken!
På söndagen var det stora delar av täten som tillsammans protesterade för att de inte ville köra det sista specialprovet som var av tydlig Kåsakaraktär. Men tävlingsledaren stod på sig och klargjorde något i stil med: ”bryt då, annars kör!”.
Heja tävlingsledaren säger jag!

Over and out ~ Erica Augustsson

En typisk härlig helg

Förra helgen fick jag hålla mig på hemmaplan och istället följa junior-SM i Katrineholm via diverse liveresultat, brusiga ljuduppkopplingar och välmatade sms-konversationer.
Mest pålitlig var (som alltid) flödet med sms från mamma.

Nu ska det i alla fall bli himlans härligt att snart få packa in sig i bilen och ta sikte på Vissefjärda där säsongens andra SM-deltävling körs.

Själv har jag varit där en gång tidigare, för sex år sedan(?) men jag minns inte speciellt mycket därifrån. Prisutdelningarna i MX-Girls och MX2 minns jag, men i övrigt – not so much… Så tack och lov för gps.

Hur som helst. Jag ser verkligen fram emot helgen. Verkligen otroligt mycket. Känslan var den samma inför premiären på Saxtorp för två veckor sedan, men då trodde jag att det berodde på att det var just premiär. Men jag kan inte vara annat än glad över att känns precis lika kul att sätta sig fyra timmar i bil även i eftermiddag för en ny helhelg i en depå.

~

”Men vad gör du där då? Alltså på riktigt. Vad GÖR du där??”
Frågan fick jag av en icke-motormänniska häromdagen (och jo, jag känner faktiskt några stycken sådana, även om det är svårt att föreställa sig). För denne var det helt obegripligt vad man faktiskt gör en sådan helg, om man själv inte tävlar.

”Jag har det härligt!” svarade jag, men det svaret räckte inte och då fick jag försöka utveckla det ”härliga”.

Fredagskvällen innefattar förstås en ban-promenad, även om det för mig inte är speciellt viktigt att reflektera över spårval och liknande. Sedan fortsätter kvällen med käk (grillat i 9 fall av 10).

Lördagen brukar i mitt fall starta i mer eller mindre panik. Jag har tänkt kolla på träningarna, men vaknar tre minuter innan det är dags och får kasta mig ur sängen och kasta på mig kläderna. Prion därefter lyder håret i hästsvanskaffetandborstning mascara – och sedan får man bara innerligt hoppas att man redan på fredagskvällen var smart nog att göra i ordning kameran (vilket sällan inträffar).
Därefter brukar lördagen vara desto lugnare. Kika på/fota träningar, sedan gärna slappa i solen, tjata skit, käka lunch och tjata mer skit innan det vankas sista chansen-heat och finaler. Kvällen bjuder (i typ 11 fall av 10) på grillat och sedan ännu mera tjat om skit och eventuellt redigeras lite bilder.

Söndagen brukar börja lite lugnare än lördagen. Där orkar jag sällan ta mig upp till träningarna, och istället blir det finaler först framåt lunchtid.
Strax innan helgens sista MX1-final på söndagseftermiddagen ska det redan börja packas ihop. Knappt får man behålla en stol att sitta på eller ett bord att ställa kaffekoppen på (om man nu ens får behålla koppen med kaffe i vill säga). Efter avslutat heat blir det mer eller mindre panikkänslor när man måste iväg med en gång (efter som det gör så stor skillnad att vara hemma en kvart tidigare eller senare??). Men hur mycket man ändå stressar för att komma iväg så brukar man alltid få sitta (på marken då, eftersom stolarna är inpackade för länge sedan!) och vänta en halvtimme på att brorsan ska komma tillbaka från duschen…
Väl samlade och redo att åka hemåt kan man sedan räkna med att hunden plötsligt är borta och inte alls är speciellt sugen på att komma tillbaka för 35(?) mil i husbil.

Så ja, det är onekligen lättare att svara ”jag har det härligt” när någon frågar vad man gör under en SM-helg. För det är ju faktiskt den enkla sanningen: att man just har det allmänt härligt.
Även om det hade varit ännu bättre ifall man hade haft en stol att sitta i de sista timmarna…?

Over and out ~ Erica Augustsson

Nu är vi igång!

Motocross-SM har äntligen startat och livet har åter fått en mening.

~

Först ut var Saxtorp i Landskrona. När husbilen baxades in på sin avsedda plats i depån på fredagskvällen kändes det som att komma hem igen.
Alla som man inte hade sett sedan i höstas stod plötsligt där, precis som om det vore förra helgen vi avslutade fjolårssäsongen.

Det enda som i vanlig ordning vittnade om att det är en ny säsong som har startat, var förstås att det tog en stund innan man kände igen alla… Förare har bytt team, bytt märke, bytt startnummer och bytt klass. Själv stod jag och kliade mig i huvudet i flera varv i en av MX1-finalerna innan jag hittade brorsan i startfältet…

Det blir nog inte så värst mycket bilder i år. Så har jag i alla fall tänkt. Fortfarande är det fantastiskt kul att fota, men den massproduktion av bilder som jag hade förr, den har avtagit avsevärt.
Numera har jag ”lite lagom” att sikta på. Brorsan (förstås!), återigen Team Speed Equipment Racing Sports, lokala förare för SLA och sedan ytterligare några förare.
Så det blir väl lite lagom i år har jag tänkt. Ändå visade det sig att det var fyrsiffrigt antal bilder som fastnade på minneskortet i helgen. Så uppenbarligen måste jag ju tycka att det är rätt kul att fota alltså…

Fast det bästa ändå, det är helt klart att bara få vara med.

Att vara på plats och att vara delaktig. Att slippa sitta på jobbet och svettas framför liveresultaten på datorskärmen – för det skulle aldrig inträffa att jag skulle missa ett SM en ledig helg – vilket i sin tur gör att belåtenheten i år är stor med tanke på att jag är ledig vid sex av årets sju deltävlingar(!).

Over and out ~ Erica Augustsson

Motocross-i-Europa-resan

”Vi ser fram emot att läsa det kommande blogginlägget!” sa mamma med glimten i ögat när familjen vinkade av mig efter två och en halv veckas motocrossemester i Belgien.
”Nej, det gör vi verkligen inte!” kontrade pappa.

~

Men hur summerar man egentligen två och en halv vecka i en husbil, i fyra olika länder tillsammans med hela familjen?
Inte ens såhär nästan två veckor efter hemkomsten vet jag hur jag ska kunna bjuda er på någon typ av rättvis sammanfattning.

För familjen var motocross-i-Europa-resan långt ifrån den första. För mig var det däremot premiär.

Det finns många grejer som jag skulle kunna bjuda er på, till exempel följande:
– hur man (jag!) drog sönder sina (mina!) brallor första(!) dagen av totalt 18 dagar på resande fot.
– hur man varje kväll svalt panikkänslorna över att sängen varit lika fylld med sand och grus som självaste Lommel.
– hur man blivit expert på Tetris (inte minst tack vare hjärngympan som krävs för att alla ska nå sina tandborstar på kvällen…).
– hur man tvingats välja godis utifrån vad resterande familjemedlemmar inte tycker om – för att själv kunna få ha något i fred.
– hur man för 18:e dagen i rad svor över papperstallrikar och plastbestick.
– hur man utan bekymmer drog på sig samma fleecetröja för typ åttonde dagen i rad.

~

Men istället för att nämna allt det (som jag förstås nu redan har nämnt) så vill jag hellre framhäva något annat:
Att det faktiskt är rätt härligt (men också emellanåt något påfrestande) att hänga ihop med familjen 24 timmar om dygnet i 18 dagar!

I min värld innefattar en semester sol, värme, hav eller åtminstone pool, avkoppling och gärna någon typ av lyx.
Så den här resan passade inte direkt in i mitt semester-fack. Innan vi gav oss iväg tänkte jag absolut tanken att jag borde ta två veckor på Mallorca eller i Portugal istället – och nog hade det blivit en helt annan typ av resa. Men jag är glad och tacksam över att jag hängde med till Belgien. Även fast familjemedlemmarna må ha gått mig på nerverna då och då – men å andra sidan är jag helt övertygad om att de känslorna är ömsesidiga.

Jag hann faktiskt även med en födelsedag medan vi var borta.
05.05 en lördagsmorgon vaknade jag av att mammas stämma inledde dagen med lite födelsedagssång på färjan strax innan vi nådde Tyskland. Därefter väntade 80(?) mil i husbil innan vi på kvällen slutligen nådde Belgien och Lommel.
Kanske inte den festligaste födelsedagen jag upplevt, men 10 timmar i husbil är ju också en upplevelse…

Veckorna bjöd på en hel del träsmak i baken, men i övrigt var det himlans bra!

~

Just nu, i skrivande stund såhär på fredagseftermiddagen sitter jag återigen i husbilen. Den här gången är siktet inställt på Saxtorp, där säsongen äntligen drar igång på allvar imorgon när det är dags för årets första SM-deltävling!
Angående det: fortsättning följer…

Over and out ~ Erica Augustsson

Brillor och godis – behövs mer?

”Belgien? Jaha. Vad gör man där?”
”Va? Varför måste du följa med på det?”

Frågorna har varit många, och de flesta har försökt att visa med medlidande(?!) inför det som väntar.
Själv ser jag fram emot de kommande veckorna och tycker att det ska bli härligt!

~

Sent imorgon sätter jag mig i bilen i några timmar för att bege mig mot ett första depåstopp innan tåget går morgonen därpå. Efter en halv dag på diverse tåg ska jag (förhoppningsvis) anlända till Kristianstad där jag (förhoppningsvis) blir hämtad. Efter några dagar med crossläger på Ripa bär det sedan av söderut mot Belgien för ännu mer cross.

Då står väskorna packade och klara hemma i hallen nu då? – kanske någon av er tänker.
Haha nej! – skrattar jag då till svar.

Kameraväskan befinner sig visserligen redan i husbilen (hoppas jag!). Utöver den så är solbrillorna och en godispåse framlagt. I övrigt….tja, jag antar att det precis som vanligt blir en panik-packning strax innan avfärd.

~

Det ser ju inte så illa ut (om man bortser från allt regn som är utlovat i början av nästa vecka – men låt oss hoppas att meteorologerna har fel – det vore ju trots allt inte första gången i så fall).

Med det sagt…
Nästa gång jag visar några livstecken här, gör jag förhoppningsvis det från självaste Lommel i Belgien. Hej så länge!

Over and out ~ Erica Augustsson

Tydliga vårtecken

Dygnet blir sakta men säkert lite längre. Solens strålar börjar värma. Fåglarna kvittrar. Snön smälter.
Det finns många varianter av vårtecken, och jag älskar dem alla.

Men så finns det ett väldigt tydligt vårtecken: husbilen rullas ut från vinterförvaringen – och det inträffade i söndags.

Väl ute är det ju bara att rulla vidare mot första bästa depån nu då. Eller snart åtminstone… Först ska den ju bara fyllas med ett antal ton nödvändiga (och onödiga) prylar. Och det är alltid ett spännande samtalsämne (som ofta slutar i sura och irriterade miner runt matbordet).

För visst är det en del som sätts på prov när en hel husbil ska preppas och fyllas inför en ny säsong.

Mamma har smått panik över hur allting ska hinnas lastas in, hur allt ska få plats och hur det ska organiseras på bästa sätt.
Pappa har smått panik över att det kommer att lastas in för mycket, bli för trångt och bli för tungt.

Klassiskt!

~

Ett annat väldigt tydligt vårtecken är när man inser att man inte har en aning om när man nästa gång kommer att spendera en ledig helg på hemmaplan. Och just i det läget är jag nu.
Helgen som vi nu har bakom oss var en hemmahelg. Den spenderas på min hemmaplan nr 2 (dvs hemma hos mor och far).

När jag kramade alla hejdå, så kändes det ganska lustigt att säga ”vi ses i Kristianstad nästa vecka då”. Men att det känns konstigt beror ju bara på att vi befinner oss i säsongens startgrop.
Om några veckor kommer det känns helt naturligt att vinka hejdå i exempelvis Vissefjärda med orden ”vi ses i Örebro/Linköping/Landskrona/Årsunda om två veckor”.

Så när kan min nästa helg på hemmaplan bli tro?
Efter att snabbt ha bläddrat igenom min kalender kan jag konstatera att den närmaste lediga helgen jag har är 16-17 juni(!).

Så vi kan väl konstatera att det är tur att man tycker om det man håller på med..!

Over and out ~ Erica Augustsson

Internationella mx-erfarenheter

Det känns mer eller mindre som att jag är den enda motorintresserade människan som befinner mig i Sverige just nu. Riktigt så är förstås inte fallet, men om man kollar igenom diverse sociala medier så känns det som att varenda kotte är ute i stora vida världen och gottar sig (eller så kanske det har att göra med att de som faktiskt är det, är bättre på att uppdatera sina sociala medier än vi som är hemma och fryser ihjäl i vintersverige?).

Filmer från Spanien varvas med bilder från Italien och rapporter från USA. (Någonstans i detta flöde ser man visserligen också lite svenska snöspår…)

Jag har känt mig ganska tålig den här vintern. Jag har stått ut och jag har inte klagat speciellt mycket. Snön ligger ju där den ligger och jag har insett att jag inte kan ändra på det genom gnäll. Så jag har helt enkelt stått ut. Men nu orkar jag inte mer!
Jag är förbaskat trött på att knappt hitta min bil, på att tömma skorna på snö och slask och på att inte veta hur lång tid det återstår innan jag kan använda mina sneakers och min mockajacka utan att frysa ihjäl. Så. Nu har jag gnällt.

~

Att man dagligen blir matad med massa härliga och soliga bilder från andra delar av världen – det ger mig definitivt dubbla känslor. Jag vill inte vara den avundsjuka typen, men huuuur jobbigt är det inte att sitta och lyssna över att andra har det jobbigt med solen i ögonen och andra betydelsefulla i-landsproblem? Men samtidigt får det mig på gott humör också – för snart har även jag solen i ögonen och sneakers på fötterna (hoppas jag!).

Att bege sig söderut för att köra hoj på försäsongen, det är knappast ovanligt – varken för svenskt crossfolk eller endurofolk.
Min familj har gjort det flera gånger om, inte minst under den tiden brorsan gick på crossgymnasiet.
Tyskland, Belgien, Holland, Spanien, Italien.
Själv har jag dock aldrig ”fått” vara med. Eller ja, ”fått” borde jag väl inte säga (mamma lär tycka att det är ett orättvist ordval). Så: själv har jag alltid varit kvar hemma och jobbat istället. Och tur är väl det, för vem skulle annars ha tagit på sig rollen som administratör på hemmaplan (inkluderade arbetsuppgifter: betala räkningar, ta in post, vattna blommor och spärra kort/mobiler efter att någon fransman missat mitt-och-ditt-lektionen)?

Hur som helst. När det började pratas om hur den här vårens rutt skulle dras, så var väl mina tankar något i stil med ”jaha, ännu en vår på hemmaplan, ensam, med ytterligare några att avundas”.
Men det blir inget att avundas den här gången.

~

Mina personliga mx-erfarenheter på internationell mark är relativt få. Visserligen har jag rätt många veckor i USA i ryggsäcken, men från Europa är erfarenheterna desto färre. Nisseringen i Danmark är faktiskt min enda erfarenhet från motocross i Europa(!). Men om knappt fyra veckor kan jag även stoppa ner belgiska Lommel i ryggan.

Hur det är att bo fyra vuxna människor och en stor hund (som knappast skäms för att breda ut sig) i en husbil? Jag skulle säga att det går rätt bra ändå. I alla fall för en helg (och när det är bra väder så att man kan vara ute).
Hur det blir att bo fyra vuxna människor och en stor hund i en husbil i två och en halv vecka? Jag vet inte (haha!). Men det lär jag snart bli varse. Och det är i alla fall tur att de här människorna känner mig och mitt morgonhumör (och någorlunda vet hur det bör hanteras).

Hur som helst så ska det bli himla härligt! Belgien blir en helt ny erfarenhet för mig, och så även att spendera två och en halv vecka i husbil….

Jag bläddrade tillbaka lite (dvs ett par år) i facebook-konversationen mellan mig och min kära mor i jakt på lite bilder från deras senaste mx-resor i Europa. Utbudet bilder var stort (vilket alla som känner min mamma förstår), och samtidigt väldigt spretigt.
Det som sticker igenom mest, om vi pratar mx-resorna i Europa, det skulle jag säga är fantastisk natur och oväntad mat. Jag gillar båda delarna (natur och mat alltså), så ja, jag tror att det kommer att bli toppen!
(Men jag funderar ändå på om man borde kolla upp närmaste hotell innan vi rullar söderut – för att vara på den säkra sidan liksom..??)

Over and out ~ Erica Augustsson

Goodbye 007

New year – new me.

Mer klyschigt än så kan det väl knappast bli. Själv lever jag inte upp till detta. Jag är istället glad och tacksam så länge jag får fortsätta att vara just mig – och det har funkat ganska bra i snart 24 år, så varför ändra nu?

Hur som helst så blir det lite new me den här säsongen. Det sedan det trillade ner ett paket från Svemo på dörrmattan häromdagen.

De senaste (5-6?) åren har jag inte bara kunnat titulera mig som Erica Augustsson på banorna, utan även som Bond. Självaste James Bond.
Tja, inte helt seriöst kanske. Men de senaste åren har jag haft mediaväst #007. Inför den här säsongen har det gjorts nya västar, och när dessa alltså skickades ut tidigare i veckan stod det klart att någon annan kommer få äran att ärva mitt nummer från och med 2018. Själv blir jag #006 i år.

Big deal? Nej, absolut inte.
Men att västen landade på min dörrmatta häromdagen gör mig på gott humör. För få grejer skriker vårtecken lika starkt som detta.

Den 21 april – om drygt åtta veckor – då är vi igång! Dubbelt upp till och med.
Motocrossen kör sin SM-premiär i Landskrona medan enduron inleder SM-serien i Hässleholm.
För min del kommer det helt klart att bli mx-premiären i Skåne och det ska bli fantastiskt roligt!

För hur bra race en säsong än bjuder på, så finns det inget som slår känslan av en premiär.
Att tränga sig in i en full depå med förväntansfulla förare, team och andra härliga nördar. Att sedan vakna tidigt på lördagsmorgonen och ge sig ut på banan för att ta årets första bilder och att på kvällen njuta av årets första grillkväll i en depå.
För att inte tala om årets första start där man på nytt blir lika överraskad över vilken stark känsla som sprider sig i kroppen när Sandstorm sprider sig i vinden.
Poängen är förstås lika mycket värda, oavsett vid vilken deltävling de körs hem – men det är onekligen något extra som ligger i potten vid en premiär där alla vill ta chansen att visa upp sig när vi befinner oss i startgroparna till den nya säsongen.

Eller det här! När man äntligen kan ta av sig vantarna och jackan. Överdriver inte om jag säger att jag kan motivera hela livet på att få uppleva dessa stunder.

Sedan den här bloggen startades i april 2014 har jag skrivit om de här känslorna oräkneliga gånger. Men det hindrar mig inte från att göra det igen. Om jag känner mig själv rätt (och det gör jag ju – inget new me här inte) så lär det komma ytterligare något åh-vad-jag-längtar-inlägg innan vi faktiskt står där på Saxtorp om drygt åtta veckor.

Over and out ~ Erica Augustsson


Bloggat på sla.se.
Desktop