Motorbloggen

Som att stryka julafton

Inget VM i Uddevalla i år.
Pappas sms nådde mig vid lunchtid i tisdags. Sedan började det synas lite överallt på nätet….

Och jag som gick och filade på ett blogginlägg som skulle handla om hur fruktansvärt klantigt det är att planera motocross-VM i Uddevalla samma helg som enduro-EM i Skövde. Troligen (eller snarare säkerligen) hade jag valt VM:et om jag hade fått välja – men nu blir det alltså inget med det.

Inget ont om enduro-EM förstås. Att den turnén gör ett stopp i Skövde får endast uppåt-tummar från mig.
Men att det inte blir något motocross-VM i Uddevalla – det skär i hjärtat.

VM-crossen i Uddevalla har liksom varit ett givet inslag varje år. Något som man vet kommer, något man räknar med, något som gör att allting annat prioriteras bort den helgen. Lite som julafton. Men i år blir det alltså ingen jul (ja, bildligt talat alltså – den ”riktiga” julafton är fortfarande planerad såvitt jag vet?).

Nog för att vi inte hade något VM 2016 (och det kändes fruktansvärt tomt). Men sedan var det tillbaka i fjol igen. Visserligen inte den klassiska första-helgen-i-juli, men i augusti var det ändå återigen VM-cross på Glimmingen i Uddevalla. Sverige var tillbaka på VM-kalendern och till 2018 var datumet satt till den 11-12 augusti.
Men så blir det alltså inte.

På tisdagen meddelade BMK Uddevalla att man drar sig ur, på grund av att den ekonomiska stöttningen från kommunen inte skulle bli tillräcklig.

Rent ut sagt: suuuuuuuuugeeeer!

~

Men att VM-crossen i Uddevalla uteblir tror jag blir positivt för enduro-EM i Skövde.
Knappast kommer väl alla tilltänkta VM-besökare bege sig till Skövdes skogar – men en och annan måste ju ändå ha stått inför samma dilemma som mig. Dvs att man gärna hade sluppit att välja bort något av det.
Om nu gör vi ju faktiskt det. Slipper välja alltså. Istället blir det BMK Uddevalla (eller Uddevalla kommun, om man hellre vill se det så) som väljer åt oss…

~

Ja hörrni…
Vad kan man egentligen dra för slutsatser av det här?

Redan när VM uteblev 2016 ställdes frågan ifall Sverige skulle kunna ta sig tillbaka in på VM-kalendern igen. Nu är frågan ifall det kan göras ännu en gång. Om jag ska svara så säger jag nej (och det med stor smärta).

Over and out ~ Erica Augustsson

Halleluja för Vintercupen

”Det är ju helt sjukt egentligen, att det är så mycket folk här. Om det hade varit 28 grader varmare så hade man ju kunnat förstå det, men nu…?”
När jag hörde den kommentaren i depån i Falköping i söndags förmiddag tyckte jag verkligen att det var att sätta pricken över i:et. Det var inte riktigt tvåsiffriga minusgrader, men inte långt ifrån – ändå kom rekordmånga 540 förare till start i årets första deltävling av Vintercupen östra Skaraborg.

Vad har jag gjort tänkte jag. Varför åkte jag hit så tidigt?
Satans vad kallt det är. Vad ska jag egentligen göra innan det ens är dags för förarmöte?

Jag ska erkänna att mina tankar var många, och inte speciellt positiva när jag satt och tryckte i bussen och försökte på upp värmen i tårna.

Men väl ute i depån, bland alla människor som man inte träffat sedan i höstas, så var all negativitet som bortblåst och jag blev själv förvånad över min egen belåtenhet.
Det senaste halvåret(?) har jag känt mig lite mätt på att fota faktiskt – men i söndags fick jag verkligen igång hungern igen.
4-5 minusgrader, frostigt landskap, solsken i kombination med färgglada och nykittade förare: Halleluja!! (Och det är ett uttryck som jag aldrig tidigare har använt ska ni veta!)

Sent i somras trodde jag någonstans att mina band till enduron hade klipps lite (eller åtminstone naggats). Att jag inte skulle känna samma tillhörighet i fortsättningen. Men i söndags insåg jag verkligen hur felaktiga de tankarna var.
Jag älskar verkligen det här – och nu vet jag dessutom att det grundar sig i mitt eget intresse och inte i att någon annans.

-> HÄR <- kan ni läsa SLA-artikeln om Vintercupen i Falköping.
Om det nya premiärrekordet, om varför tävlingsledaren tror att cupen är så stor, och segraren Oskar Ljungströms tankar om den första deltävlingen.

Redan på lördag är det dags igen. Det när den andra deltävlingen av Vintercupen körs i Töreboda.

~

För er som är nyfikna på mina sömnrutiner: det blev ingen livesändning från AMA för min del – istället fick det vänta till söndagskvällen (dock var jag väl inte direkt piggare då). 450-racet var väl kanske inte det mest spännande jag skådat, men jag tror (och hoppas) att det bjuds på mer spänning framöver!
Marvin Musquin tog hem premiärsegern. Det skulle inte förvåna mig om han kör vidare och plockar vinster, men jag hoppas att namnen blir många och varierande där uppe!

Over and out ~ Erica Augustsson

”Sömn är överskattat(!)”

”Sömn är överskattat.”
Det brukar det ju skämtas om ibland. Den här helgen ligger det mycket sanning i detta. För det blir minsann inte många timmar av den varan just nu.

Natten mellan fredag-lördag följde jag ishockeyns JVM-final mellan Sverige-Kanada där det till slut blev ett svensk silver efter en bra match som lika gärna kunde ha slutat med guld.

Ögonen fick sedan vila några få timmar innan det var morgon och dags för jobb.

I natt återstår att se om det blir så många timmar då heller. Detta när det nu äntligen är dags för supercrossen i USA att inledas. I vanlig ordningen genom A1Angel Stadium, Anaheim.

För egen del är det nu fem år sedan(!) som jag bevittnade A1 på plats i Kalifornien. Efter många månader med enormt slit hemifrån Sverige stod jag till slut där med mitt mediapass. Lycklig som aldrig förr!
Fem år senare så kan jag säga att dagen i Anaheim är en av livets hittills topp 3 (i topp finns även studenten och Håkan Hellströms första spelning på Ullevi – men nog om det).

Med lite distans (närmare bestämt fem år) så måste jag ju faktiskt få lov att skryta lite (mycket?).
För tanken på att stå där, på innerplan på Angel Stadium, som enda tjej bland alla amerikaner, och dessutom blott 18 år gammal – det ger mig gåshud än i dag! Hur många gånger jag har återupplevt den dagen i minnet är omöjligt att säga…

Davi Millsaps tog hem segern i 450-klassen då (och det bara några dagar efter att jag fotat Rockstar-teamet på deras bana i Milestone – där såväl Millsaps som Jason Anderson hade stannat till vid mig och frågat var de kunde få se bilderna).

Som ett Trey Canard-fan så höll jag (partiskt) tummarna för att #41 skulle ta hem A1-segern. Men Millsaps var snabbast och förtjänade segern, absolut. Ändå var det utanför Hondatrailern jag stod sent på kvällen för att kliva ur min roll som fotograf och istället vara ett hängivet fan.
”Sorry you didn’t win…”
”Don’t worry. There will be new races.”
Och så en bild till det innan bilen lämnade Anaheim (med en lyckligare Erica än vad som någonsin tidigare skådats).

~

Men det var fem år sedan. Mycket har hänt sedan dess och många race har körts.
I natt är det dags för 2018:s första SX-race.
Ken Roczen är tillbaka och det är just vad jag ser fram emot att se mest.
Sedan att Ryan Dungey har lagt hjälmen på hyllan öppnar ju förstås för spänning…

Vem tar hem det hela i år?
Jag har faktiskt ingen klar gissning där. Och det känns kul!

~

Och på tal om kul: imorgon drar Vintercupen igång med premiär i Falköping!
Så med detta sagt: sömn är överskattat!

Over and out ~ Erica Augustsson

Namnfunderingar inför nyår

Det mesta som sker, händer och finns grundar sig i någon (i know, värsta vetenskapsförklaringen!). Genom att bläddra igenom startlistan till Nyårsstafetten i Ulricehamn varje år förstår man det. Eller ja, man funderar över det i alla fall…

Den klassiska stafetten körs årligen som en tävling med två förare per lag – och det är förarna själva som sätter namn på sitt lag. Och det kan onekligen vara ganska lustig läsning att när man kollar igenom startlistan.

Vad vissa lagnamn grundar sig i förstår man utan att ens behöva använda hjärncellerna. ->

  • Andreas x2
  • Axelsson
  • Herr o fru Bengtsson
  • Min far och jag
  • Nicklas & Niklas Racing

~

En del andra är aningen mer roande, men man förstår lika väl vad de grundar sig i. ->

  • ”Upp med blicken”
  • Dom otränade

~

Sedan har vi också den ganska tråkiga kategorin vi-måste-heta-något-vad-ska-vi-välja?. Ett försök till något lustigt, men njaaa, inte speciellt roligt… ->

  • Bill & Bull
  • Helan & Halvan
  • Humle & Dumle
  • Knoll & Tott
  • Piff & Puff

~

Vissa har onekligen lite mer humor och bjuder på sig själva. (Eller kan man i vissa fall misstänka att det är en av lagets två förare som har anmält och själv valt lagnamnet – kanske till egen fördel?) ->

  • Den snabbe & den fete
  • Kör Beta och är feta
  • Goa gubbar
  • Dum o dummare
  • FME:s svärmorsdrömmar
  • Ropa om ni bjur på körv!

~

Och så finns det en kategori som får mig att klia mig i huvudet och önska att jag kunde få ta del av vad som ligger bakom namnvalet. Hur som helst är så är det onekligen roande i många fall, och visst öppnar det upp för att själv fantisera fram en del historier om vad som egentligen får någon att välja vissa lagnamn. ->

  • Blöjakuten
  • Bullsnutt
  • Lillahjärtat 2

~

På söndag är det hur som helst dags för 2017 års sista dag (om någon mot förmodan har missat det) och för Nyårsstafetten i Ulricehamn.
Efter avslutad tävling antar jag att rutinerna blir som vanligt: Donken-stopp i Falköping på vägen hem, sedan lång kö till duschen (där varmvattnet garanterat tar slut långt innan det blir min tur) och en slutlig hård kamp för att hålla sig vaken tillräckligt länge för att man ska kunna skåla in 2018.

Med det sagt: tack för ännu ett år!
Tack för att ni hänger med mig här och uppenbarligen läser mina tanker som skiftar mellan klara och oklara.
Vi ses och hörs 2018!

Over and out ~ Erica Augustsson

Lussekamp med grym glögg

SM, VM och andra mästerskap i all ära. Men det är något alldeles extra med de många skojtävlingar som finns.
Fast skoj och skoj…. I depån, före och efter racet må det förstås vara skoj, men väl på banan eller i spåret råder det inga tvivel om att det är på minst lika stort allvar som om det hade varit VM.

Brorsan hade ställt in siktet på Lussekampen under helgen som varit. Pappa hängde på och själv var jag inte heller sen att nappa när erbjudandet gavs.

Snö och minusgrader – det vill säga vackert, men också satans kallt.
Vilket i sin tur innebar en hel del kläder (förstås, och det roar ju en och annan har jag förstått – både här i bloggen och ute i det verkliga livet, och den här helgen var inget undantag).
Jag hade alltså smockat på mig så gott som alla kläder jag ägde. Underställ, vanliga brallor och termobyxor. Underställströja, T-shirt, tröja, tjocktröja och jacka. Dubbla strumpor och isfiskestövlar. Dubbla vantar, halsduk och mössa.
Om jag ändå frös? Så klart!

Men bättre blev det när jag halvvägs in i tävlingen insåg att det stod en enorm kastrull på grillen, som innehöll glögg till alla frusna själar (eller till alla glöggsugna själar för den delen). Hur lyxigt?!
Och desto mer underhållande blev det när jag, överlycklig för min varma mugg med glögg, blev stoppad av en förare i depån. ”VAAAA? FINNS DET GLÖGG???!?!!!?” Men munnen full pekade jag mot grillen och fick till slut fram att ja, därborta till självservering. ”ÅHHHHHERREGUUUUUUUD SÅ GOTTTTT!!!!!” fick jag då till svar innan föraren i fråga tog sikte på kastrullen och antagligen satte nytt världsrekord på 60 meter (och det iförd full enduromundering).

Summa summarum. En riktigt fin dag med fin racing.
Och det säger jag inte bara på grund av det grymma glöggen!

Over and out ~ Erica Augutsson

En (nästan) riktig endurodag

Min söndag blev en riktig endurodag – eller åtminstone kändes det så. Det enda som saknades var hojarna…

~

Att motorsporten fungerar lite som en drog, det är det ingen tvekan om vid det här laget. Min höst har varit väldigt motorsportfattig och visst känns det rätt trist.
Uppenbarligen såpass att jag har börjat föreställa mig motorsport…

Som igår till exempel. Min söndag blev en härlig sådan som bland annat innefattade en promenad på berget tillsammans med familjen.
Innan avfart plockades det ner kaffe, muggar och sittunderlag. Raggsockorna drogs på och vantarna likaså. Väl på berget valdes en stig som kanske inte var den mest optimala för tygskor (men nu stod mina älskade isfiskestövlar kvar hemma, och jag hade blott tygskor och finskor att välja mellan).
Såväl jag som brorsan dumpade upp till anklarna. Brallorna fylldes av leriga stänk hela vägen upp till knäna och svordomarna var ett faktum.
Men att sedan sitta i skogen och dricka kaffe, med en fantastisk utsikt och med solen i ansiktet – det vägde upp både blöta fötter, leriga brallor och fult språk.

Det härligaste i hela situationen, det skulle jag säga var känslan. Det kändes som en riktig endurodag.
Nerpackat fika, skog och lera, bästa sällskapet och den allmänt härligt känslan som spred sig i hela kroppen! Men som sagt, motorcyklarna saknades…

~

Nu börjar det ändå ljusna – motorsportsmässigt alltså.
Till helgen körs Säterkåsan på Donkelo, sedan avslutas året med Nyårsstafetten och därefter är det inte många dagar innan Vintercupen drar igång (och AMA!).
Men för att vara helt ärligt så är jag (åtminstone i tanken) redan framme i slutet av mars då crossäsongen drar igång – och det med en rivstart som jag tidigare aldrig varit med på. Längtar! Men mer om det längre fram.

Over and out ~ Erica Augustsson

Nu vet vi vart 2018 spenderas

Det är onekligen mycket spänning i luften när Svemo släpper nästa säsongs SM-kalender. Så även i år.

21-22 april: Landskrona MK
5-6 maj: Vissefjärda CK
26-27 maj: Linköpings MK
28-29 juli: AMF Årsunda
25-26 augusti: Västerås MK
8-9 september: Uppsala MK
22 september: Varbergs MK

Vi kan väl börja med att prata om det geografiska.
Vilka banor det ska avgöras på helt enkelt.

Inga nyheter för min del. Dock var det ett gäng år sedan jag var i såväl Vissefjärda som Linköping, så det ska bli kul att komma tillbaka dit. Över lag tycker jag att det är en helt okej bunt med banor, även om jag gärna hade önskat något lite mer oväntad.

Rent geografiskt så har jag mer än ett stenkast till samtliga. Mitt snittavstånd till 2018 års SM-deltävlingar är 28 mil. Närmast är Linköping (17 mil bort) och som längst har jag till Årsunda (37 mil).
Liiiite tråkigt kan man väl ändå få tycka. Jag hade gärna haft nästgårds till någon deltävling i alla fall.

Men så kan ska vi också prata lite om datumen. Och där är glädjen stor inför nästa år vill jag lova.

Bortsett från några få veckors semester på sommaren så jobbar jag varannan helg. Det innebär alltså att jag har 50 procents risk att missa helgaktiviteter (i know, jag är ett riktigt mattesnille!).
Men när jag skrev in nästa års sju SM-deltävlingar i kalendern upptäckte jag alltså något fantastiskt ->

När det är premiär i Landskrona är jag ledig, så även när det körs i Vissefjärda. Den tredje deltävlingen i Linköping missar jag däremot på grund av just jobb. Men sedan är jag ledig när det körs i Årsunda, Västerås, Uppsala och Varberg.
Jag är alltså ledig vid sex av årets sju deltävlingar(!!!).
Sjukt kul att veta på förhand att jag faktiskt har möjlighet att vara på nästan samtliga deltävlingar i år. Och samtidigt lite skönt(?) att jag knappast kommer behöva fundera över vad jag ska göra under mina lediga helger nästa år. (Svaret är alltså att jag kommer att sitta otaliga timmar i bil/buss/husbil och sedan ha det illgött i diverse depåer lång hemifrån.)

~

Och så till bonusen när det gäller SM-crossen: lag-SM kommer att köras i Tibro den första helgen i september 2018!

Väldigt trevligt må jag säga. I fjol var första gången på många år som Tibro MK inte fanns med som SM-arrangör.
Men 2018 blir det alltså mästerskap i Tibro igen, och det i form av lag-SM – en tävling som jag tror har potential att bli riktigt poppis om man tittar framåt i den omtalade spåkulan.

~

Men innan det är dags för SM och allt härligt som det innebär, så ska vi ta oss igenom en annan klassisk serie.
Jag pratar förstås om Vintercupen.

Kalendern är presenterad och lyder som följer:
7 januari: Falköping
13 januari: Töreboda
27 januari: Skövde
4 februari: Karlsborg
24 februari: Tidaholm
10 mars: Tibro

Visserligen är jag allt annat än kompis med vintern, men det här ser jag fram emot.
Att packa äggmackor och varm saft, att dra på sig vinterstövlarna och dra mössan långt ner i pannan – och att få känna gemenskapen och atmosfären som man inte kan hitta någon annanstans än i en depå. Längtar till och med lite.
~

Och om vi nu ändå snackar om kommande tävlingar som vi längtar till: AMA Supercross Anaheim 1 körs den 6 januari(!!!), dvs om 43 dagar (japp, jag har räknat!).

Over and out ~ Erica Augustsson

Sjukt – sjukare – Novemerkåsan

NOVEMBERKÅSAN.
Om denna tävling, eller snarare detta fenomen, finns så sinnessjukt mycket att båda säga och tycka, så jag vet knappt vart jag ska börja.

~

Själv upplevde jag Novemberkåsan första gången 2007 när SMK Trollhättan arrangerade. På den tiden hade jag fortfarande inte funnit glädjen i varken motorsporten eller fotograferandet, vilket gjorde att dygnet som parkeringsvakt utanför Hedeäng i Trollhättan var allt annat än roligt. (För övrigt tog Joakim Ljunggren då sin första av hittills åtta Kåsa-segrar – men det hade jag knappast någon aning om då.)

~

Desto roligare måste jag ju säga att de senare Kåsa-besöken har varit.
2014 var jag på plats när det kördes i Vimmerby (Ljunggren vann då för sjätte gången).
Året därpå, 2015 kördes Kåsan i mina hemtrakter kring Uddevalla och Trollhättan och då var jag givetvis också på plats (och Ljunggren vann för sjunde gången).

I år var det Enköping som gällde, men jag var kvar hemma i Skövde. Lika trött som Kåsa-besökarna antagligen(!), men troligtvis väldigt mycket renare…

Och det är onekligen med skräckblandad förtjusning som man med spänning och förfäran följer Novemberkåsan genom sociala mediers många kanaler.

Att Kåsan är något utöver det vanliga, och att det är helt sjukt hur så många motornördar kan samlas i samman skog under ett dygn, det är knappast något nytt. Det är väl känt även av många som inte har motorsporten i blodet.
Det som däremot slog mig under helgen, det var hur accepterat allting är på Kåsan. Att vuxna människor dricker diverse starka drycker i skogarna och sedan dyker med huvudet först ner i största surhålet som går att hitta – det är långt ifrån en ovanlig företeelse när det handlar om Novemberkåsan. Och just att det är Novemberkåsan gör att det är okej. Vilket i sin tur gör Novemberkåsan så speciell och värd att besöka skulle jag säga!

Årets upplaga blev tuff. 18 förare av 150 startande tog sig i mål inom respittiden. Snabbast var FMCK Skövdes Albin Elowson, som vann sin första Kåsa med över 44 minuters marginal före klubbkollegan Anton Nordh. Onekligen häftigt!

~

Nästa år är det Vimmerby som gäller igen.
Även om jag inombords gråter av lycka över att slippa ta hand om kläder och prylar efter helgens grisiga natt i Enköping, så skulle jag ljuga om jag sa att det inte lockar att ta sig till Vimmerby nästa november.
För som sagt: Novemberkåsan är något utöver det vanliga som måste upplevas på plats för att man ska förstå värdet i det (men samtidigt krävs nog att man också har några skruvar lösa för att faktiskt uppskatta cirkusen).

Over and out ~ Erica Augustsson

Överlevnadsrace från kontoret

Albin Elowson kallade det för ”ett riktigt överlevnadsracet”. Och det var han nog inte ensam om.
Helgens Gotland Grand National blev det blötaste och tuffaste på många år.

Efter att ha sett racen på nära håll de senaste tre åren blev det ingen resa till ön för mig i år. Istället satt jag bekvämt uppkrupen hemma i soffan när motionärernas spektakulära start släpptes på Tofta skjutfält på lördagsmorgonen.
Lagom till elitstarten hade jag bytt soffan mot skrivbordet på jobbet, och med hjälp av information från diverse olika kanaler fixades en liverapportering genom SLA från loppet på Gotland – och då trivdes jag faktiskt ganska bra med att sitta vid ett skrivbord, varken kall, blöt eller lerig.

Visserligen finns det inget bättre än att vara på plats och uppleva en tävling från nära håll.
– Att känna lukten av bensin och olja.
– Att bli nerstänkt av grus och lera.
– Att höra svordomarna i depån.
– Att höra glädjeropen vid målgången.
Att få tillfredsställa samtliga sinnen är utan tvekan att föredra – för hemifrån soffan (eller skrivbordet för den delen) blir det ju bara det visuella.

Men så finns det ju vissa bitar som ofta ingår i ”köpet”, men som man gärna hade varit utan.
Som jag sade till en kollegas förtjusning i lördags: ”Det finns ju inte en enda människa som jag känner som inte är på Gotland” (vilket kanske i och för sig var att överdriva liiite). Hur som helst så fanns det en mängd material att gotta sig i genom diverse sociala medier tack vare detta.
Och det som levererades via dessa kanaler (inte minst kampen mot kylan/regnet/blåsten och leran) var nästan lika spännande att följa som SVT:s sändning från själva racet.

~

Hur som helst så blev det norrmannen Kjetil Gundersen som tog hem årets seger för Albin Elowson och Mats ”Lappen” Nilsson.

~

Lite tacksam var jag onekligen över att jag inte stod där på Allhage myr med lera upp till midjan i lördags. Men inför nästa år kan jag definitivt tänka mig ett lerbad för att få vara på plats och se GGN igen. För det går inte att komma ifrån att det är något utöver det vanliga som inte går att jämföra med någon annat.

Over and out ~ Erica Augustsson

Nu går vi i ide (eller?)

Motorfolket börjar så smått att krypa in i grottorna (läs: garagen) i väntan på nästa säsong. Åtminstone crossförarna – endurofolket är onekligen lite mer härdade och stannar (mer eller mindre) ute året om. Det är lite så det känns i alla fall.

Personligen har min dagliga dos med motorsport minskat radikalt sedan i slutet av sommaren på grund av diverse förändringar i livet.
Kvällarna i garaget och söndagsförmiddagarna i endurospåren är trist nog som bortblåsta (och därav blir dagarna mellan inläggen här betydligt fler, som ni med säkerhet har lagt märke till – sorry!). Den dagliga dosen består nu istället av lite streamad supercross någon kväll då och då, samt en del artiklar till SLA. Sedan har jag förstås hängt med brorsan på en del också!

~

Hur som helst så känns det lite som att vi är på väg att gå i ide över vintern nu.

SM-crossen är slut, och när nu även lag-VM (där Sverige för övrigt tog en grym tiondeplats) har passerat så känns säsongen liksom officiellt över.

Även enduron lider mot sitt slut på sina håll, även om det visserligen finns endurotävlingar att välja mellan året om.
SM-serien är över. Avslutningen i EM kördes under den gångna helgen och snart är även VM slut för i år.
Men kvar har vi ju en hel del. Inte minst Gotland Grand National och Novemberkåsan, och om vi ska prata Skaraborg så väntar ju Säterkåsan och Klevanatta – och innan vi vet ordet av så är ju Vintercupen igång!

Min egen kalender gapar tyvärr tom när det gäller motorsport framöver. Det närmaste som finns skrivet på mina annars tomma sidor (japp, jag har alltså en kalender i pappersform, är 90-talist men litar inte fullt ut på tekniken) är Nyårsstafetten(!) den 31 december(!!!).
Men låt oss alla hoppas att jag kommer ut på lite leriga tillställningar innan dess!!

Over and out ~ Erica Augustsson

Bloggat på sla.se.
Desktop