Motorbloggen

Goodbye 007

New year – new me.

Mer klyschigt än så kan det väl knappast bli. Själv lever jag inte upp till detta. Jag är istället glad och tacksam så länge jag får fortsätta att vara just mig – och det har funkat ganska bra i snart 24 år, så varför ändra nu?

Hur som helst så blir det lite new me den här säsongen. Det sedan det trillade ner ett paket från Svemo på dörrmattan häromdagen.

De senaste (5-6?) åren har jag inte bara kunnat titulera mig som Erica Augustsson på banorna, utan även som Bond. Självaste James Bond.
Tja, inte helt seriöst kanske. Men de senaste åren har jag haft mediaväst #007. Inför den här säsongen har det gjorts nya västar, och när dessa alltså skickades ut tidigare i veckan stod det klart att någon annan kommer få äran att ärva mitt nummer från och med 2018. Själv blir jag #006 i år.

Big deal? Nej, absolut inte.
Men att västen landade på min dörrmatta häromdagen gör mig på gott humör. För få grejer skriker vårtecken lika starkt som detta.

Den 21 april – om drygt åtta veckor – då är vi igång! Dubbelt upp till och med.
Motocrossen kör sin SM-premiär i Landskrona medan enduron inleder SM-serien i Hässleholm.
För min del kommer det helt klart att bli mx-premiären i Skåne och det ska bli fantastiskt roligt!

För hur bra race en säsong än bjuder på, så finns det inget som slår känslan av en premiär.
Att tränga sig in i en full depå med förväntansfulla förare, team och andra härliga nördar. Att sedan vakna tidigt på lördagsmorgonen och ge sig ut på banan för att ta årets första bilder och att på kvällen njuta av årets första grillkväll i en depå.
För att inte tala om årets första start där man på nytt blir lika överraskad över vilken stark känsla som sprider sig i kroppen när Sandstorm sprider sig i vinden.
Poängen är förstås lika mycket värda, oavsett vid vilken deltävling de körs hem – men det är onekligen något extra som ligger i potten vid en premiär där alla vill ta chansen att visa upp sig när vi befinner oss i startgroparna till den nya säsongen.

Eller det här! När man äntligen kan ta av sig vantarna och jackan. Överdriver inte om jag säger att jag kan motivera hela livet på att få uppleva dessa stunder.

Sedan den här bloggen startades i april 2014 har jag skrivit om de här känslorna oräkneliga gånger. Men det hindrar mig inte från att göra det igen. Om jag känner mig själv rätt (och det gör jag ju – inget new me här inte) så lär det komma ytterligare något åh-vad-jag-längtar-inlägg innan vi faktiskt står där på Saxtorp om drygt åtta veckor.

Over and out ~ Erica Augustsson


Bloggat på sla.se.
Desktop