Motorbloggen

Tydliga vårtecken

Dygnet blir sakta men säkert lite längre. Solens strålar börjar värma. Fåglarna kvittrar. Snön smälter.
Det finns många varianter av vårtecken, och jag älskar dem alla.

Men så finns det ett väldigt tydligt vårtecken: husbilen rullas ut från vinterförvaringen – och det inträffade i söndags.

Väl ute är det ju bara att rulla vidare mot första bästa depån nu då. Eller snart åtminstone… Först ska den ju bara fyllas med ett antal ton nödvändiga (och onödiga) prylar. Och det är alltid ett spännande samtalsämne (som ofta slutar i sura och irriterade miner runt matbordet).

För visst är det en del som sätts på prov när en hel husbil ska preppas och fyllas inför en ny säsong.

Mamma har smått panik över hur allting ska hinnas lastas in, hur allt ska få plats och hur det ska organiseras på bästa sätt.
Pappa har smått panik över att det kommer att lastas in för mycket, bli för trångt och bli för tungt.

Klassiskt!

~

Ett annat väldigt tydligt vårtecken är när man inser att man inte har en aning om när man nästa gång kommer att spendera en ledig helg på hemmaplan. Och just i det läget är jag nu.
Helgen som vi nu har bakom oss var en hemmahelg. Den spenderas på min hemmaplan nr 2 (dvs hemma hos mor och far).

När jag kramade alla hejdå, så kändes det ganska lustigt att säga ”vi ses i Kristianstad nästa vecka då”. Men att det känns konstigt beror ju bara på att vi befinner oss i säsongens startgrop.
Om några veckor kommer det känns helt naturligt att vinka hejdå i exempelvis Vissefjärda med orden ”vi ses i Örebro/Linköping/Landskrona/Årsunda om två veckor”.

Så när kan min nästa helg på hemmaplan bli tro?
Efter att snabbt ha bläddrat igenom min kalender kan jag konstatera att den närmaste lediga helgen jag har är 16-17 juni(!).

Så vi kan väl konstatera att det är tur att man tycker om det man håller på med..!

Over and out ~ Erica Augustsson

Internationella mx-erfarenheter

Det känns mer eller mindre som att jag är den enda motorintresserade människan som befinner mig i Sverige just nu. Riktigt så är förstås inte fallet, men om man kollar igenom diverse sociala medier så känns det som att varenda kotte är ute i stora vida världen och gottar sig (eller så kanske det har att göra med att de som faktiskt är det, är bättre på att uppdatera sina sociala medier än vi som är hemma och fryser ihjäl i vintersverige?).

Filmer från Spanien varvas med bilder från Italien och rapporter från USA. (Någonstans i detta flöde ser man visserligen också lite svenska snöspår…)

Jag har känt mig ganska tålig den här vintern. Jag har stått ut och jag har inte klagat speciellt mycket. Snön ligger ju där den ligger och jag har insett att jag inte kan ändra på det genom gnäll. Så jag har helt enkelt stått ut. Men nu orkar jag inte mer!
Jag är förbaskat trött på att knappt hitta min bil, på att tömma skorna på snö och slask och på att inte veta hur lång tid det återstår innan jag kan använda mina sneakers och min mockajacka utan att frysa ihjäl. Så. Nu har jag gnällt.

~

Att man dagligen blir matad med massa härliga och soliga bilder från andra delar av världen – det ger mig definitivt dubbla känslor. Jag vill inte vara den avundsjuka typen, men huuuur jobbigt är det inte att sitta och lyssna över att andra har det jobbigt med solen i ögonen och andra betydelsefulla i-landsproblem? Men samtidigt får det mig på gott humör också – för snart har även jag solen i ögonen och sneakers på fötterna (hoppas jag!).

Att bege sig söderut för att köra hoj på försäsongen, det är knappast ovanligt – varken för svenskt crossfolk eller endurofolk.
Min familj har gjort det flera gånger om, inte minst under den tiden brorsan gick på crossgymnasiet.
Tyskland, Belgien, Holland, Spanien, Italien.
Själv har jag dock aldrig ”fått” vara med. Eller ja, ”fått” borde jag väl inte säga (mamma lär tycka att det är ett orättvist ordval). Så: själv har jag alltid varit kvar hemma och jobbat istället. Och tur är väl det, för vem skulle annars ha tagit på sig rollen som administratör på hemmaplan (inkluderade arbetsuppgifter: betala räkningar, ta in post, vattna blommor och spärra kort/mobiler efter att någon fransman missat mitt-och-ditt-lektionen)?

Hur som helst. När det började pratas om hur den här vårens rutt skulle dras, så var väl mina tankar något i stil med ”jaha, ännu en vår på hemmaplan, ensam, med ytterligare några att avundas”.
Men det blir inget att avundas den här gången.

~

Mina personliga mx-erfarenheter på internationell mark är relativt få. Visserligen har jag rätt många veckor i USA i ryggsäcken, men från Europa är erfarenheterna desto färre. Nisseringen i Danmark är faktiskt min enda erfarenhet från motocross i Europa(!). Men om knappt fyra veckor kan jag även stoppa ner belgiska Lommel i ryggan.

Hur det är att bo fyra vuxna människor och en stor hund (som knappast skäms för att breda ut sig) i en husbil? Jag skulle säga att det går rätt bra ändå. I alla fall för en helg (och när det är bra väder så att man kan vara ute).
Hur det blir att bo fyra vuxna människor och en stor hund i en husbil i två och en halv vecka? Jag vet inte (haha!). Men det lär jag snart bli varse. Och det är i alla fall tur att de här människorna känner mig och mitt morgonhumör (och någorlunda vet hur det bör hanteras).

Hur som helst så ska det bli himla härligt! Belgien blir en helt ny erfarenhet för mig, och så även att spendera två och en halv vecka i husbil….

Jag bläddrade tillbaka lite (dvs ett par år) i facebook-konversationen mellan mig och min kära mor i jakt på lite bilder från deras senaste mx-resor i Europa. Utbudet bilder var stort (vilket alla som känner min mamma förstår), och samtidigt väldigt spretigt.
Det som sticker igenom mest, om vi pratar mx-resorna i Europa, det skulle jag säga är fantastisk natur och oväntad mat. Jag gillar båda delarna (natur och mat alltså), så ja, jag tror att det kommer att bli toppen!
(Men jag funderar ändå på om man borde kolla upp närmaste hotell innan vi rullar söderut – för att vara på den säkra sidan liksom..??)

Over and out ~ Erica Augustsson

Goodbye 007

New year – new me.

Mer klyschigt än så kan det väl knappast bli. Själv lever jag inte upp till detta. Jag är istället glad och tacksam så länge jag får fortsätta att vara just mig – och det har funkat ganska bra i snart 24 år, så varför ändra nu?

Hur som helst så blir det lite new me den här säsongen. Det sedan det trillade ner ett paket från Svemo på dörrmattan häromdagen.

De senaste (5-6?) åren har jag inte bara kunnat titulera mig som Erica Augustsson på banorna, utan även som Bond. Självaste James Bond.
Tja, inte helt seriöst kanske. Men de senaste åren har jag haft mediaväst #007. Inför den här säsongen har det gjorts nya västar, och när dessa alltså skickades ut tidigare i veckan stod det klart att någon annan kommer få äran att ärva mitt nummer från och med 2018. Själv blir jag #006 i år.

Big deal? Nej, absolut inte.
Men att västen landade på min dörrmatta häromdagen gör mig på gott humör. För få grejer skriker vårtecken lika starkt som detta.

Den 21 april – om drygt åtta veckor – då är vi igång! Dubbelt upp till och med.
Motocrossen kör sin SM-premiär i Landskrona medan enduron inleder SM-serien i Hässleholm.
För min del kommer det helt klart att bli mx-premiären i Skåne och det ska bli fantastiskt roligt!

För hur bra race en säsong än bjuder på, så finns det inget som slår känslan av en premiär.
Att tränga sig in i en full depå med förväntansfulla förare, team och andra härliga nördar. Att sedan vakna tidigt på lördagsmorgonen och ge sig ut på banan för att ta årets första bilder och att på kvällen njuta av årets första grillkväll i en depå.
För att inte tala om årets första start där man på nytt blir lika överraskad över vilken stark känsla som sprider sig i kroppen när Sandstorm sprider sig i vinden.
Poängen är förstås lika mycket värda, oavsett vid vilken deltävling de körs hem – men det är onekligen något extra som ligger i potten vid en premiär där alla vill ta chansen att visa upp sig när vi befinner oss i startgroparna till den nya säsongen.

Eller det här! När man äntligen kan ta av sig vantarna och jackan. Överdriver inte om jag säger att jag kan motivera hela livet på att få uppleva dessa stunder.

Sedan den här bloggen startades i april 2014 har jag skrivit om de här känslorna oräkneliga gånger. Men det hindrar mig inte från att göra det igen. Om jag känner mig själv rätt (och det gör jag ju – inget new me här inte) så lär det komma ytterligare något åh-vad-jag-längtar-inlägg innan vi faktiskt står där på Saxtorp om drygt åtta veckor.

Over and out ~ Erica Augustsson

Tuffare än en Kåsa(!)

Jag har sagt det förut, och jag kommer garanterat att säga det igen. För jag är helt klart (med en stor dos av kärlek) övertygad om att det är något fel på oss som håller på med motorsport. Att vi har någon skruv lös (eller många för den delen).

Av förståeliga anledningar brukar jag ofta jämföra saker med Novemberkåsan (och även detta har ni hört från mig tidigare).
Det finns få grejer som sticker ut så mycket, och som är så speciella som Novemberkåsan. Samtidigt finns det få grejer som är så tuffa som en Kåsa.

I helgen upplevde jag något som var kämpigt. På många sätt. Något som fick mig att inte ens tycka att Novemberkåsan bjuder på speciellt stora prövningar (tja, för oss som står bredvid alltså). Och det hade, hör och häpna, ingenting med motorsport att göra!

~

Varning(?) för lång text… ->

~

”Snökaos” är ett ord som alldeles för ofta används för att beskriva hur svenskarna får ”stoooora” problem så fort det har lagt sig ett par centimeter snö på våra gator. Speciellt i större städer.
Om min lördag kan beskrivas med ”snökaos”? Tja, snudd på i alla fall!

För det första fick jag ta i för kung och fosterland (typ) för att få upp dörren från trapphuset för att ta mig ut i det helt oplogade kvarteret.
”Inga problem” hade jag tänkt när jag stod i min lägenhet och tittade ut på det vita hemska som täckte hela stan – jag har ju mina grymma och trogna stövlar som hjälper mig genom allt. Sedan kom jag på att de låg i bagaget på bilen……
Så jag pulsade genom snön för att hämta mina trotjänare som hela klart har upplevt värre grejer (japp, som till exempel Novemberkåsan). När jag väl stod där på parkeringen, så fick jag (japp, helt ärligt!) räkna mig fram till vilken parkeringsplats som var nummer 4, för att på så sätt komma fram till vilken bil som borde vara min och som jag sedan skulle försöka hitta in till.
Jag vet, det låter redan för bra för att vara sant. Men lugna er gott folk, det blir snart ännu bättre (eller värre?)!

Med mina trogna endurostövlar (som jag trodde att jag aldrig någonsin skulle gå omkring med i stan) tog jag mig till jobbet. På programmet stod då en förmiddag på Billingen, med såväl löptävling som skidtävling i snöstormen.
Så jag packade in mig i en bil och begav mig mot berget. Synen som mötte mig i backen var absurd. Bilar stod överallt (så gott som i alla fall)! En del backade i fel körfält, andra försökte vända men hamnade i dikena, några hade knappt styrfart vilket gjorde att andra tvingades bromsa och därmed blev stående. Själv tog jag mig upp (hur vet jag dock inte riktigt), och jag var löjligt lycklig över det. Men säg den lycka som varar.

Väl uppe var jag millimeter från att plöja genom hela rondellen. Men det gick vägen. Att sedan hitta en parkeringsplats på en oskottad plan, det var inte det lättaste. Inte heller hjälpte det att ytterligare några hundra bilar försökte med samma sak. Efter några svettiga vändor fick jag mig en plats. Dock inte en planerad sådan. Plötsligt satt jag bara tvärfast – och det mer eller mindre i vägen för alla andra.
Om jag blev förbannad? Nja. Inte mer än att jag slet mig i håret, kastade ur mig alla fula ord jag kunde komma på och slet i ratten så att den antagligen nästan lossnade….
Så, förbannad som bara den, tog jag min kameraväska, låste bilen och gick min väg. Ingen idé att försöka få loss bilen nu, för att troligen ändå bara köra fast igen.

Fin start på dagen ändå(!??!!?), nu kan det väl ändå bara bli bättre, tänkte jag för mig själv (efter att jag hade ringt och gnällt av mig lite inför både mamma och morfar).
Men livet var inte sent att anta utmaningen. Jag kan svära på att det flinade fult åt mig och viskade ”ska vi slå vad?”.

Den första starten jag skulle fota var försenad. Så där stod jag med snö upp till knäna och undrade redan hur jag skulle klara mig utan att frysa ihjäl de kommande timmarna. När väl den första starten hade gått – så var givetvis även det andra ännu mer försenad.
När tävlingarna väl var igång kunde jag inte göra så mycket mer än att ta lite bilder och försöka hålla värmen uppe vid en av brasorna.
”Jag åker minsann hem och hämtar mina termobrallor (som jag korkat nog hade lämnat hemma)”, tänkte jag. Sedan kom jag på att bilen ju satt fast.
Så istället stod jag där. På Billingen. I fyra timmar. Och frös mer än jag någonsin gjort.
Och då insåg jag, att hur förjävlig en Novemberkåsa än kan vara, så finns det tydligen ännu hårdare prövningar.

Sådärja. Nu har jag gnällt klart!

Och för er som spricker av nyfikenhet kring hur jag fick loss bilen: det ska jag berätta för er!
När jag lunkade mig tillbaka mot parkeringen, kall som en isbit, så vill jag lova att i alla fall mitt hjärta smälte av värme i form av tacksamhet. Någon, för mig okänd, människa hade då SKOTTAT LOSS MIN BIL! Vem denne människa är, det vet jag inte – men om du läser detta ska du veta att jag kommer att vara dig evigt tacksam!

~

Så. Summa summarum:
1. Nu har jag alltså upplevt något som jag anser var tuffare än Novemberkåsan.
2. Det finns fina personer och hopp om mänskligheten (om vi nu inte ska tro att det är någon som av misstag har tagit fel bil och bara råkat skotta fram min..?).
3. Jag är helt klart en sommar-person (så snälla låt denna plågsamma årstid vara över snart!).

Over and out ~ Erica Augustsson

Mitt i ingenstans

Precis har kalendern slagit över till februari och vi befinner oss mitt i ingenstans. Bildligt alltså, skulle jag säga. Bokstavligt talat, trots denna tidiga tid på dygnet (japp, allt innan 14.00 är tidigt!) är jag faktiskt medveten om att jag befinner mig vid mitt skrivbord på jobbet, även om jag mentalt knappt har tagit mig ur sängen än. Men nog om det.

När det gäller livet i stort så tycker jag att den här tiden på året är helt onödig. Kallt varvas med slaskigt och blött och mörkret hånar oss varje tidig morgon och någorlunda sen eftermiddag.
När det dock gäller motorsporten så är jag lite kluven till vad jag tycker.

När vi pratar motocross så känns det som en (väääldigt) liten ljuskälla har börjat glöda nu. Efter att säsongen tog slut i höstas har det ju varit stiltje (och man kan undra vad allt crossfolk egentligen gör från september till mars??), men så smått börjas det pratas (eller åtminstone viskas) lite. Nya team, byte av klasser, tävlingskalendrar. Sakta (väldigt sakta!) men säkert går det framåt för att sedan rivstarta lagom till påsk.

Enduron är samtidigt mer tapper. Där kastas det på både lampor och dubbdäck på hojarna och så körs det året om. Men kanske på en lägre växel (återigen bildligt talat alltså) än under sommarhalvåret.
Vintercupen med sina över 500 startande per deltävling vittnar förstås om att det är många som håller igång sin körning även under vintern. Och det tycker jag är härligt. Vintercupen i sig är alltid spännande, om inte för racen – så definitivt för vädret. Premiären i Falköping var sviiiinkall, sjukt snöig och solig. Deltävling 2 i Töreboda var också sviiiinkall, med viss snö och med grå himmel. Deltävling 3 i Skövde i lördags var solig, inte speciellt kall och rejält grisig på sina stället.

Många håller alltså onekligen igång bra även under vintern, men ärligt, känns det inte mest som en transportsträcka? Tidsfördriv kanske?

Man pratar om säsongen som var och om säsongen som kommer.
Visst finns det en tjusning i att älta det vi har bakom oss, och samtidigt drömma framåt. Men för min del kan vi gärna lägga det till handlingarna nu.

Kort och gott: stryk vintern! (Eller låt det åtminstone bli vår så att vi kan komma igång på riktigt snart!)

Over and out ~ Erica Augustsson

Som att stryka julafton

Inget VM i Uddevalla i år.
Pappas sms nådde mig vid lunchtid i tisdags. Sedan började det synas lite överallt på nätet….

Och jag som gick och filade på ett blogginlägg som skulle handla om hur fruktansvärt klantigt det är att planera motocross-VM i Uddevalla samma helg som enduro-EM i Skövde. Troligen (eller snarare säkerligen) hade jag valt VM:et om jag hade fått välja – men nu blir det alltså inget med det.

Inget ont om enduro-EM förstås. Att den turnén gör ett stopp i Skövde får endast uppåt-tummar från mig.
Men att det inte blir något motocross-VM i Uddevalla – det skär i hjärtat.

VM-crossen i Uddevalla har liksom varit ett givet inslag varje år. Något som man vet kommer, något man räknar med, något som gör att allting annat prioriteras bort den helgen. Lite som julafton. Men i år blir det alltså ingen jul (ja, bildligt talat alltså – den ”riktiga” julafton är fortfarande planerad såvitt jag vet?).

Nog för att vi inte hade något VM 2016 (och det kändes fruktansvärt tomt). Men sedan var det tillbaka i fjol igen. Visserligen inte den klassiska första-helgen-i-juli, men i augusti var det ändå återigen VM-cross på Glimmingen i Uddevalla. Sverige var tillbaka på VM-kalendern och till 2018 var datumet satt till den 11-12 augusti.
Men så blir det alltså inte.

På tisdagen meddelade BMK Uddevalla att man drar sig ur, på grund av att den ekonomiska stöttningen från kommunen inte skulle bli tillräcklig.

Rent ut sagt: suuuuuuuuugeeeer!

~

Men att VM-crossen i Uddevalla uteblir tror jag blir positivt för enduro-EM i Skövde.
Knappast kommer väl alla tilltänkta VM-besökare bege sig till Skövdes skogar – men en och annan måste ju ändå ha stått inför samma dilemma som mig. Dvs att man gärna hade sluppit att välja bort något av det.
Om nu gör vi ju faktiskt det. Slipper välja alltså. Istället blir det BMK Uddevalla (eller Uddevalla kommun, om man hellre vill se det så) som väljer åt oss…

~

Ja hörrni…
Vad kan man egentligen dra för slutsatser av det här?

Redan när VM uteblev 2016 ställdes frågan ifall Sverige skulle kunna ta sig tillbaka in på VM-kalendern igen. Nu är frågan ifall det kan göras ännu en gång. Om jag ska svara så säger jag nej (och det med stor smärta).

Over and out ~ Erica Augustsson

Halleluja för Vintercupen

”Det är ju helt sjukt egentligen, att det är så mycket folk här. Om det hade varit 28 grader varmare så hade man ju kunnat förstå det, men nu…?”
När jag hörde den kommentaren i depån i Falköping i söndags förmiddag tyckte jag verkligen att det var att sätta pricken över i:et. Det var inte riktigt tvåsiffriga minusgrader, men inte långt ifrån – ändå kom rekordmånga 540 förare till start i årets första deltävling av Vintercupen östra Skaraborg.

Vad har jag gjort tänkte jag. Varför åkte jag hit så tidigt?
Satans vad kallt det är. Vad ska jag egentligen göra innan det ens är dags för förarmöte?

Jag ska erkänna att mina tankar var många, och inte speciellt positiva när jag satt och tryckte i bussen och försökte på upp värmen i tårna.

Men väl ute i depån, bland alla människor som man inte träffat sedan i höstas, så var all negativitet som bortblåst och jag blev själv förvånad över min egen belåtenhet.
Det senaste halvåret(?) har jag känt mig lite mätt på att fota faktiskt – men i söndags fick jag verkligen igång hungern igen.
4-5 minusgrader, frostigt landskap, solsken i kombination med färgglada och nykittade förare: Halleluja!! (Och det är ett uttryck som jag aldrig tidigare har använt ska ni veta!)

Sent i somras trodde jag någonstans att mina band till enduron hade klipps lite (eller åtminstone naggats). Att jag inte skulle känna samma tillhörighet i fortsättningen. Men i söndags insåg jag verkligen hur felaktiga de tankarna var.
Jag älskar verkligen det här – och nu vet jag dessutom att det grundar sig i mitt eget intresse och inte i att någon annans.

-> HÄR <- kan ni läsa SLA-artikeln om Vintercupen i Falköping.
Om det nya premiärrekordet, om varför tävlingsledaren tror att cupen är så stor, och segraren Oskar Ljungströms tankar om den första deltävlingen.

Redan på lördag är det dags igen. Det när den andra deltävlingen av Vintercupen körs i Töreboda.

~

För er som är nyfikna på mina sömnrutiner: det blev ingen livesändning från AMA för min del – istället fick det vänta till söndagskvällen (dock var jag väl inte direkt piggare då). 450-racet var väl kanske inte det mest spännande jag skådat, men jag tror (och hoppas) att det bjuds på mer spänning framöver!
Marvin Musquin tog hem premiärsegern. Det skulle inte förvåna mig om han kör vidare och plockar vinster, men jag hoppas att namnen blir många och varierande där uppe!

Over and out ~ Erica Augustsson

”Sömn är överskattat(!)”

”Sömn är överskattat.”
Det brukar det ju skämtas om ibland. Den här helgen ligger det mycket sanning i detta. För det blir minsann inte många timmar av den varan just nu.

Natten mellan fredag-lördag följde jag ishockeyns JVM-final mellan Sverige-Kanada där det till slut blev ett svensk silver efter en bra match som lika gärna kunde ha slutat med guld.

Ögonen fick sedan vila några få timmar innan det var morgon och dags för jobb.

I natt återstår att se om det blir så många timmar då heller. Detta när det nu äntligen är dags för supercrossen i USA att inledas. I vanlig ordningen genom A1Angel Stadium, Anaheim.

För egen del är det nu fem år sedan(!) som jag bevittnade A1 på plats i Kalifornien. Efter många månader med enormt slit hemifrån Sverige stod jag till slut där med mitt mediapass. Lycklig som aldrig förr!
Fem år senare så kan jag säga att dagen i Anaheim är en av livets hittills topp 3 (i topp finns även studenten och Håkan Hellströms första spelning på Ullevi – men nog om det).

Med lite distans (närmare bestämt fem år) så måste jag ju faktiskt få lov att skryta lite (mycket?).
För tanken på att stå där, på innerplan på Angel Stadium, som enda tjej bland alla amerikaner, och dessutom blott 18 år gammal – det ger mig gåshud än i dag! Hur många gånger jag har återupplevt den dagen i minnet är omöjligt att säga…

Davi Millsaps tog hem segern i 450-klassen då (och det bara några dagar efter att jag fotat Rockstar-teamet på deras bana i Milestone – där såväl Millsaps som Jason Anderson hade stannat till vid mig och frågat var de kunde få se bilderna).

Som ett Trey Canard-fan så höll jag (partiskt) tummarna för att #41 skulle ta hem A1-segern. Men Millsaps var snabbast och förtjänade segern, absolut. Ändå var det utanför Hondatrailern jag stod sent på kvällen för att kliva ur min roll som fotograf och istället vara ett hängivet fan.
”Sorry you didn’t win…”
”Don’t worry. There will be new races.”
Och så en bild till det innan bilen lämnade Anaheim (med en lyckligare Erica än vad som någonsin tidigare skådats).

~

Men det var fem år sedan. Mycket har hänt sedan dess och många race har körts.
I natt är det dags för 2018:s första SX-race.
Ken Roczen är tillbaka och det är just vad jag ser fram emot att se mest.
Sedan att Ryan Dungey har lagt hjälmen på hyllan öppnar ju förstås för spänning…

Vem tar hem det hela i år?
Jag har faktiskt ingen klar gissning där. Och det känns kul!

~

Och på tal om kul: imorgon drar Vintercupen igång med premiär i Falköping!
Så med detta sagt: sömn är överskattat!

Over and out ~ Erica Augustsson

Namnfunderingar inför nyår

Det mesta som sker, händer och finns grundar sig i någon (i know, värsta vetenskapsförklaringen!). Genom att bläddra igenom startlistan till Nyårsstafetten i Ulricehamn varje år förstår man det. Eller ja, man funderar över det i alla fall…

Den klassiska stafetten körs årligen som en tävling med två förare per lag – och det är förarna själva som sätter namn på sitt lag. Och det kan onekligen vara ganska lustig läsning att när man kollar igenom startlistan.

Vad vissa lagnamn grundar sig i förstår man utan att ens behöva använda hjärncellerna. ->

  • Andreas x2
  • Axelsson
  • Herr o fru Bengtsson
  • Min far och jag
  • Nicklas & Niklas Racing

~

En del andra är aningen mer roande, men man förstår lika väl vad de grundar sig i. ->

  • ”Upp med blicken”
  • Dom otränade

~

Sedan har vi också den ganska tråkiga kategorin vi-måste-heta-något-vad-ska-vi-välja?. Ett försök till något lustigt, men njaaa, inte speciellt roligt… ->

  • Bill & Bull
  • Helan & Halvan
  • Humle & Dumle
  • Knoll & Tott
  • Piff & Puff

~

Vissa har onekligen lite mer humor och bjuder på sig själva. (Eller kan man i vissa fall misstänka att det är en av lagets två förare som har anmält och själv valt lagnamnet – kanske till egen fördel?) ->

  • Den snabbe & den fete
  • Kör Beta och är feta
  • Goa gubbar
  • Dum o dummare
  • FME:s svärmorsdrömmar
  • Ropa om ni bjur på körv!

~

Och så finns det en kategori som får mig att klia mig i huvudet och önska att jag kunde få ta del av vad som ligger bakom namnvalet. Hur som helst är så är det onekligen roande i många fall, och visst öppnar det upp för att själv fantisera fram en del historier om vad som egentligen får någon att välja vissa lagnamn. ->

  • Blöjakuten
  • Bullsnutt
  • Lillahjärtat 2

~

På söndag är det hur som helst dags för 2017 års sista dag (om någon mot förmodan har missat det) och för Nyårsstafetten i Ulricehamn.
Efter avslutad tävling antar jag att rutinerna blir som vanligt: Donken-stopp i Falköping på vägen hem, sedan lång kö till duschen (där varmvattnet garanterat tar slut långt innan det blir min tur) och en slutlig hård kamp för att hålla sig vaken tillräckligt länge för att man ska kunna skåla in 2018.

Med det sagt: tack för ännu ett år!
Tack för att ni hänger med mig här och uppenbarligen läser mina tanker som skiftar mellan klara och oklara.
Vi ses och hörs 2018!

Over and out ~ Erica Augustsson

Lussekamp med grym glögg

SM, VM och andra mästerskap i all ära. Men det är något alldeles extra med de många skojtävlingar som finns.
Fast skoj och skoj…. I depån, före och efter racet må det förstås vara skoj, men väl på banan eller i spåret råder det inga tvivel om att det är på minst lika stort allvar som om det hade varit VM.

Brorsan hade ställt in siktet på Lussekampen under helgen som varit. Pappa hängde på och själv var jag inte heller sen att nappa när erbjudandet gavs.

Snö och minusgrader – det vill säga vackert, men också satans kallt.
Vilket i sin tur innebar en hel del kläder (förstås, och det roar ju en och annan har jag förstått – både här i bloggen och ute i det verkliga livet, och den här helgen var inget undantag).
Jag hade alltså smockat på mig så gott som alla kläder jag ägde. Underställ, vanliga brallor och termobyxor. Underställströja, T-shirt, tröja, tjocktröja och jacka. Dubbla strumpor och isfiskestövlar. Dubbla vantar, halsduk och mössa.
Om jag ändå frös? Så klart!

Men bättre blev det när jag halvvägs in i tävlingen insåg att det stod en enorm kastrull på grillen, som innehöll glögg till alla frusna själar (eller till alla glöggsugna själar för den delen). Hur lyxigt?!
Och desto mer underhållande blev det när jag, överlycklig för min varma mugg med glögg, blev stoppad av en förare i depån. ”VAAAA? FINNS DET GLÖGG???!?!!!?” Men munnen full pekade jag mot grillen och fick till slut fram att ja, därborta till självservering. ”ÅHHHHHERREGUUUUUUUD SÅ GOTTTTT!!!!!” fick jag då till svar innan föraren i fråga tog sikte på kastrullen och antagligen satte nytt världsrekord på 60 meter (och det iförd full enduromundering).

Summa summarum. En riktigt fin dag med fin racing.
Och det säger jag inte bara på grund av det grymma glöggen!

Over and out ~ Erica Augutsson


Bloggat på sla.se.
Desktop