Vägen till Paris
Team Rynkeby cyklar till Paris

Framme i Paris!

Finalen kom snabbt!

Idag rullade vi in i Paris förorter, först över böljande sädesfält, sedan via ett lummigt rekreationsområde. Och så vips var vi inne i storstaden och begav oss, med livet som insats, till Eiffeltornet för att med kamera etsa fast vår prestation. 120 mil För Varje Unge är över och resan har gått så fort

Känslan att rulla in i Prairie du Cercle Sud där så många står och möter oss; vänner, andra lag, nära och lära är helt enorm. Man är nära till sina känslor en dag som denna, då 10 månaders engagemang och sju dagars cykling börjar klinga av. Min hustru mötte mig i parken vilket jag visste, men under upploppet hade jag en tanke att hon kanske tagit med våra små flickor för att överraska. Hade hon gjort det, så hade jag storgråtit istället för att ”bara” få tårar i ögonen då vi rullade in till stående ovationer. För känslorna sitter på utsidan en dag som denna. Man har lagt ned så mycket tid, kraft och möda under lång tid och helt plötsligt skall detta bara vara över. Men vi har gjort detta tillsammans och vi har gjort det bra.

Min sammanfattning är:

S Skôj har vi haft och det ska vi fortsätta med.

K Kamratskap har tagit form, evig eller tillfällig.

A Arbetat hårt har många gjort och fått in massor med pengar.

R Rumpor har blivit ömma.

A Alla har varit fantastiska på sitt eget sätt.

B Blandade känslor inför ett stundande avslut.

O Ont i kroppen och i tidskassan mot familjen har vi alla.

R Ramlat har vi inte gjort så mycket och alla är hela

G God resa till oss alla fortsättningsvis genom livet.

 

Per

Team SKARABORG

Teamets lilla maskot Teddy har ordet …

Hejsan!

Jag heter Teddy och blev ombedd att ta hand om bloggen när cyklisterna börjat bli lite slitna. Klart jag gör det. Hur svårt kan det vara..?

Jag är teamets lilla maskot och under prologen i Skövde i lördags berättade Tina i serviceteamet att jag ska flytta till barnmedicinska avdelningen på Skaraborgs Sjukhus Skövde när jag kommer hem från Frankrike.

Jag följer Tour de Paris från vindrutan i mekbilen. Jag känner igen varenda cyklists rumpa men har inte lärt mig vems ansikte som hör till vilken rumpa.

Dagarna går ganska långsamt för att tillbringas i bil, typ 25-27 kilometer i timman.

I går berättade Bernt Johansson, ni vet han som finns på filmer från OS 1976 (jag tror att det är svartvita filmer som färglagts i efterhand), en sak som jag tänkt på. När cyklisterna tagit sig upp för Mur de Huy och åmade sig över hur jobbig den där backen var, berättade Bernt att han aldrig skulle lagt rutten via den backen om han fått ansvara för vilken väg teamet skulle ta. Den 1300 meter korta backen motsvarade fem mils cykling i ansträngning, sa Bernt.

Jag hade tvingat cyklisterna köra i backar hela våren så de kunde göra skäl för något de skriker ut några gånger om dagen: Öka farta, sista kvarta, TI-A-HOLM.

Jag ska alltså flytta i nästa vecka. Då ska jag hjälpa alla barn som måste vara på sjukhuset. Trösta någon kanske, roa en annan och bara vara mjuk och generös, precis som jag kan. 

Jag har några vänner också. Äsch, jag har massor med kompisar fast just nu tänker jag på några speciella. Det är sex andra gosedjur som också är med på resan. De sitter på Marias, Linas, Ann-Charlottes, Theres, Daniels och Ninas cyklar på vägen till Paris.

Gosedjuren tillhör barn som är sjuka eller har sjuka syskon, och dom är med för att kunna berätta om en upplevelse när de kommer hem igen. Precis som jag.

Man kan säga att vi tar över cyklisternas fantastiska arbete för alla cancersjuka barn efter att deras projektår är över.

Förresten, jag kan ju inte blogga utan att avslöja lite om vårt team. 

Det finns en cyklist som heter Mikael Hjalmers. Han är guldsmed och kedjan på hans cykel är i guld. Jag funderar på att låna den och gå till en guldhandlare i Paris för att få den värderad…

I dag fick guldsmeden punktering. När jag berättade att jag skulle skriva om hans punktering blev det protester. ”Inte proffsigt” sa han, men jag berättade att jag tar en vit lögn och skriver att punkteringen fixades på tolv sekunder.

”Blankt” sa han lyckligt.

Helt blankt – för nu minns jag inte om han tog tolv minuter på sig eller om han fick ringa en vän.

Jag måste säga att det är rätt jobbigt med alla fikastopp. De sätter mig i godislådan och jag får ta för mig vad jag vill. Men hallå… hårda karameller och proteinbars… vem vill ha sånt?

Hör ska ni få det ni vill ha – några avslöjanden:

Jag vet vem som äter mest i teamet. Daniel…

Och vem som är slarvigast. Där tävlar Pascual med guldsmeden.

Och vem som alltid är en minut försenad när teamet ska cykla iväg. Guldsmeden.

Och vem som är snyggast. Teddy förstås.

Bästa blogginlägget ever. Skrivet av Teddy. Förstås.

 

/Teddy

Veckans tuffaste etapp

Dagens etapp var inte veckans längsta, men absolut den tuffaste.

Vi cyklade 194 km – från Maastricht i Holland, genom Belgien och över till den franska sidan och orten Sedan.

Ungefär 2 500 höjdmeter satte vårt team på hårda prov och tur var väl att det i alla fall var. Disigt, så vi slapp kämpa mot solen också.

I cykelkretsar är samhället Huy (Belgien) välkänt. Loppet La Förche Wallonne har sin målgång på toppen av byns brantaste backe – Mur de Huy.

Backen är 1300 meter lång, men stigningen är inte att leka med. Den brantaste delen lutar 26 procent…

Proffsens omdöme är ”brutal”, så för oss glada amatörer är det en prestation att ta sig upp till toppen även om medelhastigheten inte ligger på 21 kilometer/timman som den gör när proffsen kör.

På toppen tog vi ett kort stopp och firade i ett glas champagne innan färden fortsatte.

Backarna fortsatte förresten de också. Innan vi lämnade Belgien körde vi i en låååång backe, eller vad sägs om sex kilometer med åtta procent som lägsta lutning..?

Den här kvällen är det många trötta kroppar som ska återhämta sig.

I morgon sitter vi på sadeln igen!

 

/Mikael

Hejdå Tyskland!

I dag sa vi ”Auf wiedersehen” till Tyskland och rullade över gränsen (vi går aldrig över gränsen) till Holland.

Nu har vi cyklat 75 av 125 mil till Paris, och det känns onekligen som vi närmar oss resans mål.

Ryktet om att Holland är helt platt är betydligt överdrivet. Som avslutning in mot Maastricht cyklade vi uppför Cauberg (i Valkenburg). Backen är ordentligt tuff, men bara en försmak till vad som väntar i morgon. Vi är uppvärmda…

I dag hade vi också resans första (Hanna, framdäck) och andra (Arvid, bakdäck) punktering. Hur som helst har inte luften gått ur oss. Vi har god stämning i teamet och har klarat oss utan incidenter så här långt. Vi är evigt tacksamma för det och tänker fortsätta cykla säkert.

I kväll bor vi på ett hotell i kolossalformat – tillsammans med sex andra team. Men vi kan avslöja så mycket som att Skaraborg syns mest. 

Vi gör det för barnen – och vi gör det med stil.

 

/Mikael 

Längre sträcka kräver energi!


Idag har vi lagt en sträcka på strax över 22 mil bakom oss, med en temperatur på 30 grader. Majs, vetefält och fina tyska byar har passerats. Sitter nu och njuter av att kommit fram på en gräsmatta i Kleve tillsammans med mina teamkamrater. Chips, nötter och kall dryck har dukats fram åt oss och detta har inte skett med automatik, utan av vårt fina serviceteam.
Dessa killar och tjejer har ordnat fika på förmiddagen, en kanonlunch bestående av burgare samt eftermiddagsfika. Vid alla stoppen har det funnits allt vi behöver plus riktigt WC!


Utöver dessa hjältar har vi haft en kille i rekognoseringsbilen, två klippor i mek-bilen och våra supertjejer på MC. Dessa töser är våra ögon framför cyklarna, de stoppar trafik, navigerar och varnar oss för olika faror. Två tjejer som svettas nästan lika mycket som vi i sina MC-ställ och gör ett kanonjobb!
Tack Jonas, Kjell, Birgitta, Elisabeth, Camilla, Tina, Ola, Sara, Karin för att ni gör vår resa och cykling möjlig!

/Per

Stämningen i laget är hög!

 

Dag 2 – måndag 2 juli
Dag två började som den första slutade – med perfekt väder, sol och lätt bris i medvind. Vi kommer att cykla 196 km in i Tysklands största region på 18 miljoner invånare Nordrhein-Westfalen, förbi städerna Münster och avsluta i Bielefeld.

I Tyskland sker de flesta cykelincidenterna i samband med järnvägsövergångar, varpå vi måste vara extra fokuserade i dessa sammanhang.
Vi passade även på att sjunga för Eva-Maria som fyller år idag.
Stämningen i laget är hög och det hörs emellanåt både sång och skämt i ledet. Vid femtiden anländer vi vårt mål och får vår välbehövliga vila inför morgondagens och turens längsta etapp på 223 km.

Med vänlig hälsning
Pascual J Fortea

Äntligen på väg!

Klockan 05.30 ringer klockan och vi masar oss upp ur våra bingar på båten, frukostmatsalen fylls med gula tröjor och stämningen är spänd.
När rampen på färjan fälls rullar vi tillsammans med några andra team av för att ta oss an den första etappen på Tour de Paris. Första sträckan ska ta oss 17 mil in i Tyskland.

Under eftermiddagen rullar vi in i Behringen för att ta hand om våra cyklar och oss själva.
Dagen har hittills funkat mycket bra och vi har fått förmiddagsfika och just nu äter vi lunch i en liten stad som heter Zchwartsenbek. En god lunch bestående av rostbiff och potatissallad som smakar kanon efter 9 trampade mil.

Vi har varit nära en liten vurpa men vi klarade oss. Adrenalinpåslaget byttes snabbt till glädje då vi möter en främmande bil i en by som vevar ner rutan och skriker: ”Heja Skaraborg!” Sådant värmer, för detta gör vi bra!
Vi har nu startat vår resa, men för projektet är resan början på slutet, slutet på detta året av verksamhet ”för varje unge!”

/Per

Nu går färden mot Paris

Under det gångna året har jag tänkt mycket på Parisresan som ständigt legat som en avlägsen utmaning i framtiden. Det har funnits gott om tid att fundera på den under alla träningspass som vi svettats igenom, i spinningsalen i vintras och på milslånga landsvägar under vår och försommar.

Nu är det bara någon dag kvar, vilket känns smått overkligt och får mig att grubbla mer än någonsin. Vad är det egentligen som väntar?

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av en resa som inte liknar någon annan man gett sig av på tidigare. I det här fallet handlar det om ett nytt sätt att resa, ett nytt resesällskap (utom familjen för min del), nya resmål och helt andra anledningar till att överhuvudtaget genomföra resan än vid tidigare tillfällen.

Så jag utgår från de fakta jag har: Det kommer bli långt. 120 mil närmare bestämt. Det kommer bli brant på vissa ställen, upp till 26 % lutning. Vi kommer inte ha tid för så mycket annat än cykla, äta, sova, repetera. Vi kommer utgöra en ganska imponerande kolonn av motorcyklar, rekbil, dubbla cykelklungor, mekbil och lastbil. Vi kommer hålla cirka 25 km/h och köra ungefär 19 mil varje dag.

Sedan gör jag också en rad antaganden. Jag föreställer mig att Tyskland kommer vara platt, och att Belgien kommer vara backigt. Jag anar att jag kommer få ont i sadelområdet, baserat på erfarenhet av långcykling. Jag räknar med att jag någon gång kommer tappa humöret och bli grinig, liksom min mamma också kommer att göra.

Jag gissar att vi kommer ha soldagar när humöret är på topp i hela gruppen, men att vi även kommer råka ut för någon regndag som brukar innebära sammanbiten tystnad och fullt fokus på att komma fram.

Gruppens skojare kommer att skoja och militärerna kommer att peka med hela handen. Vi kommer sova gott och äta mycket! Detta är antaganden som jag gör.

Slutligen bygger jag mina förväntningar på det som jag hört från lagmedlemmar som kört Tour de Paris tidigare år. De beskrivningarna handlar mest av allt om starka känslor; av gemenskap, av utmattning, av glädje och av sorg över att kampen mot cancern alls är nödvändig.

Jag har förstås lärt känna medlemmarna i teamet ganska bra efter en hel höst, vinter och vår av träningspass tillsammans. Men jag har hört sägas att detta inte är något jämfört med vägen till Paris – att man kommer närmre varandra under den riktiga cykelveckan än under de föregående tio månaderna.

Allt detta är förväntningar – hur verkligheten blir återstår att se. Vi har nästan ett års uppladdning bakom. Det är nu väskorna packas och en spänd förväntan hänger i luften.

/Towe

Välgörenhet – och tutande bilister

Tidigare i veckan blev vi tydligt påminda om att arbete i vårt projekt gör skillnad. Vi var och hälsade på hos Josef som är två och ett halvt år och går på behandling för leukemi. Hans pappa Gustav uttryckte starkt vad vårt engagemang gör för hans egen familj att hitta drivkraft i vardagen. Det var så att man fick gåshud.

Det är väldigt kluvet att vara med i ett välgörenhetsprojekt. Å ena sidan finns det en enorm drivkraft i gruppen. Å andra sidan önskar man att projektet aldrig existerade, för det hade inneburit att gåtan om varför barn får cancer var löst.

Nu har vi bara några få dagar kvar innan vår egen fysiska kraftansträngning – Tour de Paris, vår cykelresa till Frankrike som görs för att sätta fokus på vår insamling till Barncancerfonden.

Förra året samlades in 26,7 miljoner kronor till Barncancerfonden i Sverige, och även om insamlingsåret fortsätter till 31 augusti har vi redan förstått att det kommer slås nytt insamlingsrekord. Det är bra, för pengarna behövs.

Josef och alla andra barn som är sjuka ska inte behöva vara det. Deras liv är för värdefulla.

Vi var tacksamma över att få sprida lite glädje hos Josef, hans syster Kajsa och deras föräldrar. Vi gav barnen var sin nalle – en Rynke och en Rynka, för så heter våra egna nallar. Sedan gav vi oss ut på en kort träningsrunda på våra gula racercyklar.

Kort efter att vi lämnat Josef väcktes min ilska. En hotfull signal från en brunmetallic kombi av en svensk bilmodell gjorde mig vansinnig.

Det går definitivt sortera bilisters tutande från glada hälsningar till rena mordvapen.

Jag begriper inte hur man kan sitta bakom ratten på en bil och vilja skrämma en oskyddad individ utanför bilen så mycket att man riskerar någons hälsa. Varför..? Och med vilken rätt?

Den här bilisten lade sig på signalhornet när han eller hon var mitt för vår cykelgrupp. Det är inte alls tufft att bete sig så vansinnigt omdömeslöst.

Långt ifrån alla bilister är lika omdömeslösa som den jag beskriver här ovan, och visst finns det cyklister som också bär sig illa åt, men oavsett finns det aldrig motiv att försöka skrämma någon till en olycka som skulle kunna innebära skador för livet eller få ännu värre följder.

Det är ingen överdrift att påstå att den här bilisten lekte med våra liv. Jag är övertygad om att bilistens liv också hade förstörts om någon av oss fått sätta livet till under den här träningsrundan. Så sluta lek med andras liv när du sitter bakom ratten.

 

När vi cyklar i grupp kör vi nästan alltid två cyklister i bredd, och det är inte för att vi ska ha det mysigt och kunna prata med varandra under träning utan för vår och andras säkerhet.

Den här träningsdagen var vi 21 cyklister. För att underlätta för trafiken cyklade vi i dubbla led och i två grupper med några hundra meter mellan grupperna. Att cykla på det viset gör att bilistens omkörningssträcka bara blir en fjärdedel så lång som om vi kört i samlad grupp i ett led.

21 cyklister tar nästan tre långtradares längd på vägbanan, och kan bilister inte mötas när vi kör i ett led är det oerhört mycket bättre och säkrare att köra i dubbla led och göra omkörningssträckan för bilister så kort som möjligt.

Det tycker jag att du – ja, inte enbart du i bilen som körde om oss på träningen nyligen – som bilist ska tänka på.

För övrigt gillar vi tutande bilister om avsikten är vänligt sinnad.

/Mikael

Vårt träningsläger eller Vi hade i alla fall tur med vädret

Sitter nu i hemmets lugna vrå med två sovande små där uppe och en trött hustru bredvid. Man blir trött av att ta hand om två små vildingar själv. Och själv var hon för att jag tillbringade hela helgen med mina gula bröder och systrar i TRGM Skaraborg. Har sagt att även jag är lite trött efter helgen, men får inget medlidande direkt.

 

Teamet har på tre dagar, i klunga tagit oss mellan Skövde till strax söder Helsingborg, en sträcka på 34 mil och allt detta i strålande solsken. Att vi tagit oss till Skåne är ju rent hypotetiskt förstås, då vi inte lämnat Skaraborg, (förutom en liten krok in i Närke…). Som bas för träningslägret valdes Forsvik, strax norr om Karlsborg. En fantastik liten bruksby i det vilda Tivedens södra utkant, som naturlig barriär mot vildmarken skär Göta kanal glittrande och historietyngd genom byn. Denna von Platens mästerverk hade vi nöjet att korsa nio gånger under våra träningspass samt givetvis äta frukost vid två morgnar.

 

Vi skulle vara cykelfärdiga klockan 15.00 på fredagen vilket medförde halv arbetsdag för många inklusive undertecknad. Med en nyservad cykel slog jag ihop klackarna vid Forsviks vandrarhem tillsammans med världens bästa skaraborgare.

 

Första turen gick genom skogar, genom Sveriges reservhuvudstad och runt en vacker sjö och vi plockade ihop 7,2 mil. Efter denna uppstart mötte delar av vårt serviceteam upp med ”afterbike”; lite chips, nötter, smågodis och en kall öl. Jag hade äran att bli dagens cyklist, då mekanikern som nyss servat min cykel även vände på mina, av mig själv monterade, flaskhållare. Han tyckte nog att jag skulle sluta svära över att flaskan varken ville ur eller i på ett smidigt sätt.

 

Tvagning och uppfräschning innan middag på Café Ada med sommarsolen lågt hängande på himlen. En mysig fredag som fick avbrytas i tid, då lördagen hade mycket verksamhet som låg och ruvade. Revelj klockan 06.15, hygien, bäddning, fyllande av vatten, frukost och redo att rulla iväg 08.00.

 

Nu drog vårt käcka gäng iväg förbi Tibro, Töreboda, Hova, Finnerödja, Tived, Undenäs, Karlsborg, Mölltorp små men ack så fina orter i vårt vackra land. Rundan betingade en längd av 17,2 mil och temperaturen höll sig strax över 30 grader under huvuddelen av dagen. Jag fick i mig 5,2 liter vatten under dagen och kissade endast två gånger (vilket är VÄLDIGT lite för denna kille).

 

Serviceteamet gjorde ett fantastiskt jobb och fyllde på våra depåer under förmiddag, lunch och eftermiddag. Trots deras arbete och allt gott vi tryckte i oss, kan jag säga att den kalla ölen vid målgång smakade godast efter denna dag.

 

Men det bästa med målgången var inte ölen, utan att min fru och mina två döttrar mötte oss. De tog en lite utflykt för att se oss cykla innan läggningen. Det är när man i sällskap med människor som kämpar mot barns sjukdom, ser sina friska barn som man verkligen inser vad projektet handlar om. Att med de resurser man har, göra så mycket som möjligt tillsammans med andra för att hålla sjukdom borta från vår planets framtid.

 

Resurserna kan vara en stor plånbok, massor av tid, en väloljad mun, engagemang eller svett. Detta är bara ett fåtal exempel på vad TRGM gör för andra människor.

 

Med lite stela ben och en väldigt öm rumpa hoppade jag och kamraterna upp på våra cyklar igen på söndagens morgon och drog söderut genom Tibro, Korsberga, Hjo, Mölltorp, en runda av flack och vänlig karaktär, men det passade bra då vinden tagit fart genom landskapet. Rundan höll 10 mil och vi kunde dundra in och tacka personalen i Forsvik för att trevligt boende och god mat.

 

Städning och slututvärdering avslutade en skön helg i ett underbart Sverige där sol, vind och vatten levererar förr fullt just nu.

 

Vi har nu prövat något som kan liknas vid den verklighet som snart väntar oss, men tre dagar och 34 mil kommer bytas mot sju dagar och 125 mil, så jag tror att hustrun kommer möta en man som är trött på riktigt lördagen 7 juli och som förhoppningsvis även haft tur med vädret.

 

/Per Magnusson


Senaste inläggen.
Bloggat på sla.se.
Desktop