Vägen till Paris
Team Rynkeby cyklar till Paris

Att hämta en cykel

Att som 41-åring känna sig som fem bast är kanske inte en känsla som drabbar allt för många svenskar, men jag är ett undantag. I måndags satt jag, som mitt betydligt yngre jag gjorde i början på 80-talet inför mötet med tomten. Den stora skillnaden är, förutom skäggväxten hos undertecknad, att tomten i dag heter Janne och finns på Racerdepån i Falköping samt att jag vet vad han har i säcken.

 

Jag tog med mig teamkompisen Mikael och for iväg för att hämta våra gula Bianchicyklar, dessa kolfiberhästar som snart skall bära oss hela vägen till Paris och därmed knyta ihop säcken på 2018 års manifestation mot cancer.

 

Nu är det ju inte bara veckan genom Europa som jag och min cykel skall klara av tillsammans, utan även träningen inför äventyret. Träning som har pågått i spinningsal under vintern, men annandag påsk körde vi de första sex milen av cirka 250 utomhus, härligt!

 

Frågan är ju då, hur vi lyckades ta oss sex mil innan cykelhämtningen? Enkelt, vi var två i teamet som fick skämmas genom landskapet på våra gamla cyklar. Men så kan det gå när man inte planerar sin tid och lyckas få till det. Men nu skulle det ske!

 

Jag lämnade jobbet i god tid för att kunna få till min cykelinställning, en så kallad bikefit snabbt och snärtigt. Och snabbt och snärtigt blev det. Janne på Racerdepån mötte upp mig och Mikael med ett glatt leende och förberedda cyklar.

 

 

Detta var min andra bikefit i livet och jag måste säga att den var den bästa hittills. Janne var allt igenom professionell och hade en bra kommunikation med oss under hela sejouren. Resonerade kring för- och nackdelar med kort/lång styrstam, bred/smal sadel och hög/låg sadel samt hur det kändes.

 

Parallellt med detta filmades allt och vinklar och längder kunde mätas i den binära världen. Efter sköna 30 minuter på min nya cykel lämnade jag Racerdepån, inte bara en cykel rikare utan även med en skön känsla. Är glad över den leverantör som vi fått. Här ska trampas!

 

Så sist ut i Team Skaraborg kan nu jag och Mikael stoltsera med våra gula raketer och slippa vara de svarta fåren. För nu kör vi träning ute måndag, onsdag och lördag, oavsett väder och vind.

 

Det enda som eventuellt kan hejda oss nu är en och annan västgötsk isfläck som ligger kvar och lura i skuggan.

 

 

Per Magnusson


Senaste inläggen.
Bloggat på sla.se.
Desktop