Vägen till Paris
Team Rynkeby cyklar till Paris

Jag vill ha revansch

 

I mitt tidigare inlägg från den 6 mars skriver jag att en av anledningarna till att jag gör den här resen igen är att jag vill ha revansch i Mur de Huy. Vad innebär då detta?

 

Alla 48 team cyklar lite olika vägar till Paris, men det finns en ort som i princip samtliga passerar, Huy i Belgien. Här finns en uppförsbacke på 1300 meter som ska passeras, Mur de Huy, eller ”Huys mur”. Längre backar än så har vi klarat av, men med en genomsnittslutning på 9,3 procent och en maximal lutning på 26 procent så liknar Mur de Huy inte många andra backar.

 

Någon sa att bästa sättet att förbereda sig för Mur de Huy antingen är genom backträning eller förnekelse. Och det kan ligga något i det. I göteborgsteamet 2017 hade vi under våren spenderat många timmar i göteborgsområdets brantaste backar, just med Huy i åtanke.

 

Den femte dagen under Tour de Paris var det dags. En bit innan backen stannade vi klungan och gick igenom ”strategin”. Jag hade kollat klipp på youtube innan och sett både armcyklister och en hjälte med ett ben som tagit sig upp för backen.

”Detta har jag koll på!” tänkte jag kaxigt. ”För mig som bestigit Kilimanjaro kan ju inte den här lilla kullen vara några problem”. (Jag kan för övrigt rekommendera er att bestiga just Kilimanjaro, för efter det tror man nämligen att man klarar av ALLT! *asg*)

 

Början av backen går bra. Det är lite trångt då flera lag kör samtidigt, men jag känner mig stark och stabil. I en kurva står några av våra supportrar och hejar. Det ger extra energi och jag trampar vidare. Strax därefter går det åt skogen. I ögonvrån ser jag en cyklist komma närmre och närmre på min vänstersida vilket leder till att hen tränger ut mig i vägrenen.

Lyckas parera och ta mig ut på vägen igen, men nu är mitt flow som bortblåst och när nästa cyklist (som utövar ”serpentinkörning” uppför backen) cyklar rakt in i sidan på mig har jag inte en chans utan går i marken.

Vad f-n! Borstar av mig, torkar bort blodet från armbågen och sitter upp på cykeln igen, men att komma igång igen i en backe med den lutningen är inte det lättaste. Jag gör några tappra försök, men backens sista meter avverkas gående. Med tårarna rinnande av besvikelse.

 

I sommar får jag alltså en chans till revansch: att cykla hela vägen uppför muren. Men vad gör det då om jag inte klarar det denna gång heller? Egentligen ingenting.

Mur de Huy är inte det viktigaste med den här resan. Det viktigaste är det vi gör för barnen som varje dag kämpar sig upp för backar både brantare och längre än denna. Och det är DEN kampen som ärret på armbågen alltid kommer påminna mig om.

 

/Hanna


Senaste inläggen.
Ny blogg 18 Dec
Bloggat på sla.se.
Desktop