Vägen till Paris
Team Rynkeby cyklar till Paris

Nu går färden mot Paris

Under det gångna året har jag tänkt mycket på Parisresan som ständigt legat som en avlägsen utmaning i framtiden. Det har funnits gott om tid att fundera på den under alla träningspass som vi svettats igenom, i spinningsalen i vintras och på milslånga landsvägar under vår och försommar.

Nu är det bara någon dag kvar, vilket känns smått overkligt och får mig att grubbla mer än någonsin. Vad är det egentligen som väntar?

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av en resa som inte liknar någon annan man gett sig av på tidigare. I det här fallet handlar det om ett nytt sätt att resa, ett nytt resesällskap (utom familjen för min del), nya resmål och helt andra anledningar till att överhuvudtaget genomföra resan än vid tidigare tillfällen.

Så jag utgår från de fakta jag har: Det kommer bli långt. 120 mil närmare bestämt. Det kommer bli brant på vissa ställen, upp till 26 % lutning. Vi kommer inte ha tid för så mycket annat än cykla, äta, sova, repetera. Vi kommer utgöra en ganska imponerande kolonn av motorcyklar, rekbil, dubbla cykelklungor, mekbil och lastbil. Vi kommer hålla cirka 25 km/h och köra ungefär 19 mil varje dag.

Sedan gör jag också en rad antaganden. Jag föreställer mig att Tyskland kommer vara platt, och att Belgien kommer vara backigt. Jag anar att jag kommer få ont i sadelområdet, baserat på erfarenhet av långcykling. Jag räknar med att jag någon gång kommer tappa humöret och bli grinig, liksom min mamma också kommer att göra.

Jag gissar att vi kommer ha soldagar när humöret är på topp i hela gruppen, men att vi även kommer råka ut för någon regndag som brukar innebära sammanbiten tystnad och fullt fokus på att komma fram.

Gruppens skojare kommer att skoja och militärerna kommer att peka med hela handen. Vi kommer sova gott och äta mycket! Detta är antaganden som jag gör.

Slutligen bygger jag mina förväntningar på det som jag hört från lagmedlemmar som kört Tour de Paris tidigare år. De beskrivningarna handlar mest av allt om starka känslor; av gemenskap, av utmattning, av glädje och av sorg över att kampen mot cancern alls är nödvändig.

Jag har förstås lärt känna medlemmarna i teamet ganska bra efter en hel höst, vinter och vår av träningspass tillsammans. Men jag har hört sägas att detta inte är något jämfört med vägen till Paris – att man kommer närmre varandra under den riktiga cykelveckan än under de föregående tio månaderna.

Allt detta är förväntningar – hur verkligheten blir återstår att se. Vi har nästan ett års uppladdning bakom. Det är nu väskorna packas och en spänd förväntan hänger i luften.

/Towe


Senaste inläggen.
Bloggat på sla.se.
Desktop