Vägen till Paris
Team Rynkeby cyklar till Paris

Teamets lilla maskot Teddy har ordet …

Hejsan!

Jag heter Teddy och blev ombedd att ta hand om bloggen när cyklisterna börjat bli lite slitna. Klart jag gör det. Hur svårt kan det vara..?

Jag är teamets lilla maskot och under prologen i Skövde i lördags berättade Tina i serviceteamet att jag ska flytta till barnmedicinska avdelningen på Skaraborgs Sjukhus Skövde när jag kommer hem från Frankrike.

Jag följer Tour de Paris från vindrutan i mekbilen. Jag känner igen varenda cyklists rumpa men har inte lärt mig vems ansikte som hör till vilken rumpa.

Dagarna går ganska långsamt för att tillbringas i bil, typ 25-27 kilometer i timman.

I går berättade Bernt Johansson, ni vet han som finns på filmer från OS 1976 (jag tror att det är svartvita filmer som färglagts i efterhand), en sak som jag tänkt på. När cyklisterna tagit sig upp för Mur de Huy och åmade sig över hur jobbig den där backen var, berättade Bernt att han aldrig skulle lagt rutten via den backen om han fått ansvara för vilken väg teamet skulle ta. Den 1300 meter korta backen motsvarade fem mils cykling i ansträngning, sa Bernt.

Jag hade tvingat cyklisterna köra i backar hela våren så de kunde göra skäl för något de skriker ut några gånger om dagen: Öka farta, sista kvarta, TI-A-HOLM.

Jag ska alltså flytta i nästa vecka. Då ska jag hjälpa alla barn som måste vara på sjukhuset. Trösta någon kanske, roa en annan och bara vara mjuk och generös, precis som jag kan. 

Jag har några vänner också. Äsch, jag har massor med kompisar fast just nu tänker jag på några speciella. Det är sex andra gosedjur som också är med på resan. De sitter på Marias, Linas, Ann-Charlottes, Theres, Daniels och Ninas cyklar på vägen till Paris.

Gosedjuren tillhör barn som är sjuka eller har sjuka syskon, och dom är med för att kunna berätta om en upplevelse när de kommer hem igen. Precis som jag.

Man kan säga att vi tar över cyklisternas fantastiska arbete för alla cancersjuka barn efter att deras projektår är över.

Förresten, jag kan ju inte blogga utan att avslöja lite om vårt team. 

Det finns en cyklist som heter Mikael Hjalmers. Han är guldsmed och kedjan på hans cykel är i guld. Jag funderar på att låna den och gå till en guldhandlare i Paris för att få den värderad…

I dag fick guldsmeden punktering. När jag berättade att jag skulle skriva om hans punktering blev det protester. ”Inte proffsigt” sa han, men jag berättade att jag tar en vit lögn och skriver att punkteringen fixades på tolv sekunder.

”Blankt” sa han lyckligt.

Helt blankt – för nu minns jag inte om han tog tolv minuter på sig eller om han fick ringa en vän.

Jag måste säga att det är rätt jobbigt med alla fikastopp. De sätter mig i godislådan och jag får ta för mig vad jag vill. Men hallå… hårda karameller och proteinbars… vem vill ha sånt?

Hör ska ni få det ni vill ha – några avslöjanden:

Jag vet vem som äter mest i teamet. Daniel…

Och vem som är slarvigast. Där tävlar Pascual med guldsmeden.

Och vem som alltid är en minut försenad när teamet ska cykla iväg. Guldsmeden.

Och vem som är snyggast. Teddy förstås.

Bästa blogginlägget ever. Skrivet av Teddy. Förstås.

 

/Teddy


Senaste inläggen.
Bloggat på sla.se.
Desktop