Vägen till Paris
Team Rynkeby cyklar till Paris
Författare. mostlund

Nu går färden mot Paris

Under det gångna året har jag tänkt mycket på Parisresan som ständigt legat som en avlägsen utmaning i framtiden. Det har funnits gott om tid att fundera på den under alla träningspass som vi svettats igenom, i spinningsalen i vintras och på milslånga landsvägar under vår och försommar.

Nu är det bara någon dag kvar, vilket känns smått overkligt och får mig att grubbla mer än någonsin. Vad är det egentligen som väntar?

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av en resa som inte liknar någon annan man gett sig av på tidigare. I det här fallet handlar det om ett nytt sätt att resa, ett nytt resesällskap (utom familjen för min del), nya resmål och helt andra anledningar till att överhuvudtaget genomföra resan än vid tidigare tillfällen.

Så jag utgår från de fakta jag har: Det kommer bli långt. 120 mil närmare bestämt. Det kommer bli brant på vissa ställen, upp till 26 % lutning. Vi kommer inte ha tid för så mycket annat än cykla, äta, sova, repetera. Vi kommer utgöra en ganska imponerande kolonn av motorcyklar, rekbil, dubbla cykelklungor, mekbil och lastbil. Vi kommer hålla cirka 25 km/h och köra ungefär 19 mil varje dag.

Sedan gör jag också en rad antaganden. Jag föreställer mig att Tyskland kommer vara platt, och att Belgien kommer vara backigt. Jag anar att jag kommer få ont i sadelområdet, baserat på erfarenhet av långcykling. Jag räknar med att jag någon gång kommer tappa humöret och bli grinig, liksom min mamma också kommer att göra.

Jag gissar att vi kommer ha soldagar när humöret är på topp i hela gruppen, men att vi även kommer råka ut för någon regndag som brukar innebära sammanbiten tystnad och fullt fokus på att komma fram.

Gruppens skojare kommer att skoja och militärerna kommer att peka med hela handen. Vi kommer sova gott och äta mycket! Detta är antaganden som jag gör.

Slutligen bygger jag mina förväntningar på det som jag hört från lagmedlemmar som kört Tour de Paris tidigare år. De beskrivningarna handlar mest av allt om starka känslor; av gemenskap, av utmattning, av glädje och av sorg över att kampen mot cancern alls är nödvändig.

Jag har förstås lärt känna medlemmarna i teamet ganska bra efter en hel höst, vinter och vår av träningspass tillsammans. Men jag har hört sägas att detta inte är något jämfört med vägen till Paris – att man kommer närmre varandra under den riktiga cykelveckan än under de föregående tio månaderna.

Allt detta är förväntningar – hur verkligheten blir återstår att se. Vi har nästan ett års uppladdning bakom. Det är nu väskorna packas och en spänd förväntan hänger i luften.

/Towe

Välgörenhet – och tutande bilister

Tidigare i veckan blev vi tydligt påminda om att arbete i vårt projekt gör skillnad. Vi var och hälsade på hos Josef som är två och ett halvt år och går på behandling för leukemi. Hans pappa Gustav uttryckte starkt vad vårt engagemang gör för hans egen familj att hitta drivkraft i vardagen. Det var så att man fick gåshud.

Det är väldigt kluvet att vara med i ett välgörenhetsprojekt. Å ena sidan finns det en enorm drivkraft i gruppen. Å andra sidan önskar man att projektet aldrig existerade, för det hade inneburit att gåtan om varför barn får cancer var löst.

Nu har vi bara några få dagar kvar innan vår egen fysiska kraftansträngning – Tour de Paris, vår cykelresa till Frankrike som görs för att sätta fokus på vår insamling till Barncancerfonden.

Förra året samlades in 26,7 miljoner kronor till Barncancerfonden i Sverige, och även om insamlingsåret fortsätter till 31 augusti har vi redan förstått att det kommer slås nytt insamlingsrekord. Det är bra, för pengarna behövs.

Josef och alla andra barn som är sjuka ska inte behöva vara det. Deras liv är för värdefulla.

Vi var tacksamma över att få sprida lite glädje hos Josef, hans syster Kajsa och deras föräldrar. Vi gav barnen var sin nalle – en Rynke och en Rynka, för så heter våra egna nallar. Sedan gav vi oss ut på en kort träningsrunda på våra gula racercyklar.

Kort efter att vi lämnat Josef väcktes min ilska. En hotfull signal från en brunmetallic kombi av en svensk bilmodell gjorde mig vansinnig.

Det går definitivt sortera bilisters tutande från glada hälsningar till rena mordvapen.

Jag begriper inte hur man kan sitta bakom ratten på en bil och vilja skrämma en oskyddad individ utanför bilen så mycket att man riskerar någons hälsa. Varför..? Och med vilken rätt?

Den här bilisten lade sig på signalhornet när han eller hon var mitt för vår cykelgrupp. Det är inte alls tufft att bete sig så vansinnigt omdömeslöst.

Långt ifrån alla bilister är lika omdömeslösa som den jag beskriver här ovan, och visst finns det cyklister som också bär sig illa åt, men oavsett finns det aldrig motiv att försöka skrämma någon till en olycka som skulle kunna innebära skador för livet eller få ännu värre följder.

Det är ingen överdrift att påstå att den här bilisten lekte med våra liv. Jag är övertygad om att bilistens liv också hade förstörts om någon av oss fått sätta livet till under den här träningsrundan. Så sluta lek med andras liv när du sitter bakom ratten.

 

När vi cyklar i grupp kör vi nästan alltid två cyklister i bredd, och det är inte för att vi ska ha det mysigt och kunna prata med varandra under träning utan för vår och andras säkerhet.

Den här träningsdagen var vi 21 cyklister. För att underlätta för trafiken cyklade vi i dubbla led och i två grupper med några hundra meter mellan grupperna. Att cykla på det viset gör att bilistens omkörningssträcka bara blir en fjärdedel så lång som om vi kört i samlad grupp i ett led.

21 cyklister tar nästan tre långtradares längd på vägbanan, och kan bilister inte mötas när vi kör i ett led är det oerhört mycket bättre och säkrare att köra i dubbla led och göra omkörningssträckan för bilister så kort som möjligt.

Det tycker jag att du – ja, inte enbart du i bilen som körde om oss på träningen nyligen – som bilist ska tänka på.

För övrigt gillar vi tutande bilister om avsikten är vänligt sinnad.

/Mikael

Ny blogg

Här kommer snart en ny blogg på sla.se


Senaste inläggen.
Bloggat på sla.se.
Desktop