Vägen till Paris
Team Rynkeby cyklar till Paris
Författare. slawebbredaktion

Framme i Paris!

Finalen kom snabbt!

Idag rullade vi in i Paris förorter, först över böljande sädesfält, sedan via ett lummigt rekreationsområde. Och så vips var vi inne i storstaden och begav oss, med livet som insats, till Eiffeltornet för att med kamera etsa fast vår prestation. 120 mil För Varje Unge är över och resan har gått så fort

Känslan att rulla in i Prairie du Cercle Sud där så många står och möter oss; vänner, andra lag, nära och lära är helt enorm. Man är nära till sina känslor en dag som denna, då 10 månaders engagemang och sju dagars cykling börjar klinga av. Min hustru mötte mig i parken vilket jag visste, men under upploppet hade jag en tanke att hon kanske tagit med våra små flickor för att överraska. Hade hon gjort det, så hade jag storgråtit istället för att ”bara” få tårar i ögonen då vi rullade in till stående ovationer. För känslorna sitter på utsidan en dag som denna. Man har lagt ned så mycket tid, kraft och möda under lång tid och helt plötsligt skall detta bara vara över. Men vi har gjort detta tillsammans och vi har gjort det bra.

Min sammanfattning är:

S Skôj har vi haft och det ska vi fortsätta med.

K Kamratskap har tagit form, evig eller tillfällig.

A Arbetat hårt har många gjort och fått in massor med pengar.

R Rumpor har blivit ömma.

A Alla har varit fantastiska på sitt eget sätt.

B Blandade känslor inför ett stundande avslut.

O Ont i kroppen och i tidskassan mot familjen har vi alla.

R Ramlat har vi inte gjort så mycket och alla är hela

G God resa till oss alla fortsättningsvis genom livet.

 

Per

Team SKARABORG

Teamets lilla maskot Teddy har ordet …

Hejsan!

Jag heter Teddy och blev ombedd att ta hand om bloggen när cyklisterna börjat bli lite slitna. Klart jag gör det. Hur svårt kan det vara..?

Jag är teamets lilla maskot och under prologen i Skövde i lördags berättade Tina i serviceteamet att jag ska flytta till barnmedicinska avdelningen på Skaraborgs Sjukhus Skövde när jag kommer hem från Frankrike.

Jag följer Tour de Paris från vindrutan i mekbilen. Jag känner igen varenda cyklists rumpa men har inte lärt mig vems ansikte som hör till vilken rumpa.

Dagarna går ganska långsamt för att tillbringas i bil, typ 25-27 kilometer i timman.

I går berättade Bernt Johansson, ni vet han som finns på filmer från OS 1976 (jag tror att det är svartvita filmer som färglagts i efterhand), en sak som jag tänkt på. När cyklisterna tagit sig upp för Mur de Huy och åmade sig över hur jobbig den där backen var, berättade Bernt att han aldrig skulle lagt rutten via den backen om han fått ansvara för vilken väg teamet skulle ta. Den 1300 meter korta backen motsvarade fem mils cykling i ansträngning, sa Bernt.

Jag hade tvingat cyklisterna köra i backar hela våren så de kunde göra skäl för något de skriker ut några gånger om dagen: Öka farta, sista kvarta, TI-A-HOLM.

Jag ska alltså flytta i nästa vecka. Då ska jag hjälpa alla barn som måste vara på sjukhuset. Trösta någon kanske, roa en annan och bara vara mjuk och generös, precis som jag kan. 

Jag har några vänner också. Äsch, jag har massor med kompisar fast just nu tänker jag på några speciella. Det är sex andra gosedjur som också är med på resan. De sitter på Marias, Linas, Ann-Charlottes, Theres, Daniels och Ninas cyklar på vägen till Paris.

Gosedjuren tillhör barn som är sjuka eller har sjuka syskon, och dom är med för att kunna berätta om en upplevelse när de kommer hem igen. Precis som jag.

Man kan säga att vi tar över cyklisternas fantastiska arbete för alla cancersjuka barn efter att deras projektår är över.

Förresten, jag kan ju inte blogga utan att avslöja lite om vårt team. 

Det finns en cyklist som heter Mikael Hjalmers. Han är guldsmed och kedjan på hans cykel är i guld. Jag funderar på att låna den och gå till en guldhandlare i Paris för att få den värderad…

I dag fick guldsmeden punktering. När jag berättade att jag skulle skriva om hans punktering blev det protester. ”Inte proffsigt” sa han, men jag berättade att jag tar en vit lögn och skriver att punkteringen fixades på tolv sekunder.

”Blankt” sa han lyckligt.

Helt blankt – för nu minns jag inte om han tog tolv minuter på sig eller om han fick ringa en vän.

Jag måste säga att det är rätt jobbigt med alla fikastopp. De sätter mig i godislådan och jag får ta för mig vad jag vill. Men hallå… hårda karameller och proteinbars… vem vill ha sånt?

Hör ska ni få det ni vill ha – några avslöjanden:

Jag vet vem som äter mest i teamet. Daniel…

Och vem som är slarvigast. Där tävlar Pascual med guldsmeden.

Och vem som alltid är en minut försenad när teamet ska cykla iväg. Guldsmeden.

Och vem som är snyggast. Teddy förstås.

Bästa blogginlägget ever. Skrivet av Teddy. Förstås.

 

/Teddy

Veckans tuffaste etapp

Dagens etapp var inte veckans längsta, men absolut den tuffaste.

Vi cyklade 194 km – från Maastricht i Holland, genom Belgien och över till den franska sidan och orten Sedan.

Ungefär 2 500 höjdmeter satte vårt team på hårda prov och tur var väl att det i alla fall var. Disigt, så vi slapp kämpa mot solen också.

I cykelkretsar är samhället Huy (Belgien) välkänt. Loppet La Förche Wallonne har sin målgång på toppen av byns brantaste backe – Mur de Huy.

Backen är 1300 meter lång, men stigningen är inte att leka med. Den brantaste delen lutar 26 procent…

Proffsens omdöme är ”brutal”, så för oss glada amatörer är det en prestation att ta sig upp till toppen även om medelhastigheten inte ligger på 21 kilometer/timman som den gör när proffsen kör.

På toppen tog vi ett kort stopp och firade i ett glas champagne innan färden fortsatte.

Backarna fortsatte förresten de också. Innan vi lämnade Belgien körde vi i en låååång backe, eller vad sägs om sex kilometer med åtta procent som lägsta lutning..?

Den här kvällen är det många trötta kroppar som ska återhämta sig.

I morgon sitter vi på sadeln igen!

 

/Mikael

Hejdå Tyskland!

I dag sa vi ”Auf wiedersehen” till Tyskland och rullade över gränsen (vi går aldrig över gränsen) till Holland.

Nu har vi cyklat 75 av 125 mil till Paris, och det känns onekligen som vi närmar oss resans mål.

Ryktet om att Holland är helt platt är betydligt överdrivet. Som avslutning in mot Maastricht cyklade vi uppför Cauberg (i Valkenburg). Backen är ordentligt tuff, men bara en försmak till vad som väntar i morgon. Vi är uppvärmda…

I dag hade vi också resans första (Hanna, framdäck) och andra (Arvid, bakdäck) punktering. Hur som helst har inte luften gått ur oss. Vi har god stämning i teamet och har klarat oss utan incidenter så här långt. Vi är evigt tacksamma för det och tänker fortsätta cykla säkert.

I kväll bor vi på ett hotell i kolossalformat – tillsammans med sex andra team. Men vi kan avslöja så mycket som att Skaraborg syns mest. 

Vi gör det för barnen – och vi gör det med stil.

 

/Mikael 

Längre sträcka kräver energi!


Idag har vi lagt en sträcka på strax över 22 mil bakom oss, med en temperatur på 30 grader. Majs, vetefält och fina tyska byar har passerats. Sitter nu och njuter av att kommit fram på en gräsmatta i Kleve tillsammans med mina teamkamrater. Chips, nötter och kall dryck har dukats fram åt oss och detta har inte skett med automatik, utan av vårt fina serviceteam.
Dessa killar och tjejer har ordnat fika på förmiddagen, en kanonlunch bestående av burgare samt eftermiddagsfika. Vid alla stoppen har det funnits allt vi behöver plus riktigt WC!


Utöver dessa hjältar har vi haft en kille i rekognoseringsbilen, två klippor i mek-bilen och våra supertjejer på MC. Dessa töser är våra ögon framför cyklarna, de stoppar trafik, navigerar och varnar oss för olika faror. Två tjejer som svettas nästan lika mycket som vi i sina MC-ställ och gör ett kanonjobb!
Tack Jonas, Kjell, Birgitta, Elisabeth, Camilla, Tina, Ola, Sara, Karin för att ni gör vår resa och cykling möjlig!

/Per

Stämningen i laget är hög!

 

Dag 2 – måndag 2 juli
Dag två började som den första slutade – med perfekt väder, sol och lätt bris i medvind. Vi kommer att cykla 196 km in i Tysklands största region på 18 miljoner invånare Nordrhein-Westfalen, förbi städerna Münster och avsluta i Bielefeld.

I Tyskland sker de flesta cykelincidenterna i samband med järnvägsövergångar, varpå vi måste vara extra fokuserade i dessa sammanhang.
Vi passade även på att sjunga för Eva-Maria som fyller år idag.
Stämningen i laget är hög och det hörs emellanåt både sång och skämt i ledet. Vid femtiden anländer vi vårt mål och får vår välbehövliga vila inför morgondagens och turens längsta etapp på 223 km.

Med vänlig hälsning
Pascual J Fortea

Äntligen på väg!

Klockan 05.30 ringer klockan och vi masar oss upp ur våra bingar på båten, frukostmatsalen fylls med gula tröjor och stämningen är spänd.
När rampen på färjan fälls rullar vi tillsammans med några andra team av för att ta oss an den första etappen på Tour de Paris. Första sträckan ska ta oss 17 mil in i Tyskland.

Under eftermiddagen rullar vi in i Behringen för att ta hand om våra cyklar och oss själva.
Dagen har hittills funkat mycket bra och vi har fått förmiddagsfika och just nu äter vi lunch i en liten stad som heter Zchwartsenbek. En god lunch bestående av rostbiff och potatissallad som smakar kanon efter 9 trampade mil.

Vi har varit nära en liten vurpa men vi klarade oss. Adrenalinpåslaget byttes snabbt till glädje då vi möter en främmande bil i en by som vevar ner rutan och skriker: ”Heja Skaraborg!” Sådant värmer, för detta gör vi bra!
Vi har nu startat vår resa, men för projektet är resan början på slutet, slutet på detta året av verksamhet ”för varje unge!”

/Per

Vårt träningsläger eller Vi hade i alla fall tur med vädret

Sitter nu i hemmets lugna vrå med två sovande små där uppe och en trött hustru bredvid. Man blir trött av att ta hand om två små vildingar själv. Och själv var hon för att jag tillbringade hela helgen med mina gula bröder och systrar i TRGM Skaraborg. Har sagt att även jag är lite trött efter helgen, men får inget medlidande direkt.

 

Teamet har på tre dagar, i klunga tagit oss mellan Skövde till strax söder Helsingborg, en sträcka på 34 mil och allt detta i strålande solsken. Att vi tagit oss till Skåne är ju rent hypotetiskt förstås, då vi inte lämnat Skaraborg, (förutom en liten krok in i Närke…). Som bas för träningslägret valdes Forsvik, strax norr om Karlsborg. En fantastik liten bruksby i det vilda Tivedens södra utkant, som naturlig barriär mot vildmarken skär Göta kanal glittrande och historietyngd genom byn. Denna von Platens mästerverk hade vi nöjet att korsa nio gånger under våra träningspass samt givetvis äta frukost vid två morgnar.

 

Vi skulle vara cykelfärdiga klockan 15.00 på fredagen vilket medförde halv arbetsdag för många inklusive undertecknad. Med en nyservad cykel slog jag ihop klackarna vid Forsviks vandrarhem tillsammans med världens bästa skaraborgare.

 

Första turen gick genom skogar, genom Sveriges reservhuvudstad och runt en vacker sjö och vi plockade ihop 7,2 mil. Efter denna uppstart mötte delar av vårt serviceteam upp med ”afterbike”; lite chips, nötter, smågodis och en kall öl. Jag hade äran att bli dagens cyklist, då mekanikern som nyss servat min cykel även vände på mina, av mig själv monterade, flaskhållare. Han tyckte nog att jag skulle sluta svära över att flaskan varken ville ur eller i på ett smidigt sätt.

 

Tvagning och uppfräschning innan middag på Café Ada med sommarsolen lågt hängande på himlen. En mysig fredag som fick avbrytas i tid, då lördagen hade mycket verksamhet som låg och ruvade. Revelj klockan 06.15, hygien, bäddning, fyllande av vatten, frukost och redo att rulla iväg 08.00.

 

Nu drog vårt käcka gäng iväg förbi Tibro, Töreboda, Hova, Finnerödja, Tived, Undenäs, Karlsborg, Mölltorp små men ack så fina orter i vårt vackra land. Rundan betingade en längd av 17,2 mil och temperaturen höll sig strax över 30 grader under huvuddelen av dagen. Jag fick i mig 5,2 liter vatten under dagen och kissade endast två gånger (vilket är VÄLDIGT lite för denna kille).

 

Serviceteamet gjorde ett fantastiskt jobb och fyllde på våra depåer under förmiddag, lunch och eftermiddag. Trots deras arbete och allt gott vi tryckte i oss, kan jag säga att den kalla ölen vid målgång smakade godast efter denna dag.

 

Men det bästa med målgången var inte ölen, utan att min fru och mina två döttrar mötte oss. De tog en lite utflykt för att se oss cykla innan läggningen. Det är när man i sällskap med människor som kämpar mot barns sjukdom, ser sina friska barn som man verkligen inser vad projektet handlar om. Att med de resurser man har, göra så mycket som möjligt tillsammans med andra för att hålla sjukdom borta från vår planets framtid.

 

Resurserna kan vara en stor plånbok, massor av tid, en väloljad mun, engagemang eller svett. Detta är bara ett fåtal exempel på vad TRGM gör för andra människor.

 

Med lite stela ben och en väldigt öm rumpa hoppade jag och kamraterna upp på våra cyklar igen på söndagens morgon och drog söderut genom Tibro, Korsberga, Hjo, Mölltorp, en runda av flack och vänlig karaktär, men det passade bra då vinden tagit fart genom landskapet. Rundan höll 10 mil och vi kunde dundra in och tacka personalen i Forsvik för att trevligt boende och god mat.

 

Städning och slututvärdering avslutade en skön helg i ett underbart Sverige där sol, vind och vatten levererar förr fullt just nu.

 

Vi har nu prövat något som kan liknas vid den verklighet som snart väntar oss, men tre dagar och 34 mil kommer bytas mot sju dagar och 125 mil, så jag tror att hustrun kommer möta en man som är trött på riktigt lördagen 7 juli och som förhoppningsvis även haft tur med vädret.

 

/Per Magnusson

Jag vill ha revansch

 

I mitt tidigare inlägg från den 6 mars skriver jag att en av anledningarna till att jag gör den här resen igen är att jag vill ha revansch i Mur de Huy. Vad innebär då detta?

 

Alla 48 team cyklar lite olika vägar till Paris, men det finns en ort som i princip samtliga passerar, Huy i Belgien. Här finns en uppförsbacke på 1300 meter som ska passeras, Mur de Huy, eller ”Huys mur”. Längre backar än så har vi klarat av, men med en genomsnittslutning på 9,3 procent och en maximal lutning på 26 procent så liknar Mur de Huy inte många andra backar.

 

Någon sa att bästa sättet att förbereda sig för Mur de Huy antingen är genom backträning eller förnekelse. Och det kan ligga något i det. I göteborgsteamet 2017 hade vi under våren spenderat många timmar i göteborgsområdets brantaste backar, just med Huy i åtanke.

 

Den femte dagen under Tour de Paris var det dags. En bit innan backen stannade vi klungan och gick igenom ”strategin”. Jag hade kollat klipp på youtube innan och sett både armcyklister och en hjälte med ett ben som tagit sig upp för backen.

”Detta har jag koll på!” tänkte jag kaxigt. ”För mig som bestigit Kilimanjaro kan ju inte den här lilla kullen vara några problem”. (Jag kan för övrigt rekommendera er att bestiga just Kilimanjaro, för efter det tror man nämligen att man klarar av ALLT! *asg*)

 

Början av backen går bra. Det är lite trångt då flera lag kör samtidigt, men jag känner mig stark och stabil. I en kurva står några av våra supportrar och hejar. Det ger extra energi och jag trampar vidare. Strax därefter går det åt skogen. I ögonvrån ser jag en cyklist komma närmre och närmre på min vänstersida vilket leder till att hen tränger ut mig i vägrenen.

Lyckas parera och ta mig ut på vägen igen, men nu är mitt flow som bortblåst och när nästa cyklist (som utövar ”serpentinkörning” uppför backen) cyklar rakt in i sidan på mig har jag inte en chans utan går i marken.

Vad f-n! Borstar av mig, torkar bort blodet från armbågen och sitter upp på cykeln igen, men att komma igång igen i en backe med den lutningen är inte det lättaste. Jag gör några tappra försök, men backens sista meter avverkas gående. Med tårarna rinnande av besvikelse.

 

I sommar får jag alltså en chans till revansch: att cykla hela vägen uppför muren. Men vad gör det då om jag inte klarar det denna gång heller? Egentligen ingenting.

Mur de Huy är inte det viktigaste med den här resan. Det viktigaste är det vi gör för barnen som varje dag kämpar sig upp för backar både brantare och längre än denna. Och det är DEN kampen som ärret på armbågen alltid kommer påminna mig om.

 

/Hanna

Att hämta en cykel

Att som 41-åring känna sig som fem bast är kanske inte en känsla som drabbar allt för många svenskar, men jag är ett undantag. I måndags satt jag, som mitt betydligt yngre jag gjorde i början på 80-talet inför mötet med tomten. Den stora skillnaden är, förutom skäggväxten hos undertecknad, att tomten i dag heter Janne och finns på Racerdepån i Falköping samt att jag vet vad han har i säcken.

 

Jag tog med mig teamkompisen Mikael och for iväg för att hämta våra gula Bianchicyklar, dessa kolfiberhästar som snart skall bära oss hela vägen till Paris och därmed knyta ihop säcken på 2018 års manifestation mot cancer.

 

Nu är det ju inte bara veckan genom Europa som jag och min cykel skall klara av tillsammans, utan även träningen inför äventyret. Träning som har pågått i spinningsal under vintern, men annandag påsk körde vi de första sex milen av cirka 250 utomhus, härligt!

 

Frågan är ju då, hur vi lyckades ta oss sex mil innan cykelhämtningen? Enkelt, vi var två i teamet som fick skämmas genom landskapet på våra gamla cyklar. Men så kan det gå när man inte planerar sin tid och lyckas få till det. Men nu skulle det ske!

 

Jag lämnade jobbet i god tid för att kunna få till min cykelinställning, en så kallad bikefit snabbt och snärtigt. Och snabbt och snärtigt blev det. Janne på Racerdepån mötte upp mig och Mikael med ett glatt leende och förberedda cyklar.

 

 

Detta var min andra bikefit i livet och jag måste säga att den var den bästa hittills. Janne var allt igenom professionell och hade en bra kommunikation med oss under hela sejouren. Resonerade kring för- och nackdelar med kort/lång styrstam, bred/smal sadel och hög/låg sadel samt hur det kändes.

 

Parallellt med detta filmades allt och vinklar och längder kunde mätas i den binära världen. Efter sköna 30 minuter på min nya cykel lämnade jag Racerdepån, inte bara en cykel rikare utan även med en skön känsla. Är glad över den leverantör som vi fått. Här ska trampas!

 

Så sist ut i Team Skaraborg kan nu jag och Mikael stoltsera med våra gula raketer och slippa vara de svarta fåren. För nu kör vi träning ute måndag, onsdag och lördag, oavsett väder och vind.

 

Det enda som eventuellt kan hejda oss nu är en och annan västgötsk isfläck som ligger kvar och lura i skuggan.

 

 

Per Magnusson


Senaste inläggen.
Bloggat på sla.se.
Desktop