Motorbloggen

Tuffare än en Kåsa(!)

Jag har sagt det förut, och jag kommer garanterat att säga det igen. För jag är helt klart (med en stor dos av kärlek) övertygad om att det är något fel på oss som håller på med motorsport. Att vi har någon skruv lös (eller många för den delen).

Av förståeliga anledningar brukar jag ofta jämföra saker med Novemberkåsan (och även detta har ni hört från mig tidigare).
Det finns få grejer som sticker ut så mycket, och som är så speciella som Novemberkåsan. Samtidigt finns det få grejer som är så tuffa som en Kåsa.

I helgen upplevde jag något som var kämpigt. På många sätt. Något som fick mig att inte ens tycka att Novemberkåsan bjuder på speciellt stora prövningar (tja, för oss som står bredvid alltså). Och det hade, hör och häpna, ingenting med motorsport att göra!

~

Varning(?) för lång text… ->

~

”Snökaos” är ett ord som alldeles för ofta används för att beskriva hur svenskarna får ”stoooora” problem så fort det har lagt sig ett par centimeter snö på våra gator. Speciellt i större städer.
Om min lördag kan beskrivas med ”snökaos”? Tja, snudd på i alla fall!

För det första fick jag ta i för kung och fosterland (typ) för att få upp dörren från trapphuset för att ta mig ut i det helt oplogade kvarteret.
”Inga problem” hade jag tänkt när jag stod i min lägenhet och tittade ut på det vita hemska som täckte hela stan – jag har ju mina grymma och trogna stövlar som hjälper mig genom allt. Sedan kom jag på att de låg i bagaget på bilen……
Så jag pulsade genom snön för att hämta mina trotjänare som hela klart har upplevt värre grejer (japp, som till exempel Novemberkåsan). När jag väl stod där på parkeringen, så fick jag (japp, helt ärligt!) räkna mig fram till vilken parkeringsplats som var nummer 4, för att på så sätt komma fram till vilken bil som borde vara min och som jag sedan skulle försöka hitta in till.
Jag vet, det låter redan för bra för att vara sant. Men lugna er gott folk, det blir snart ännu bättre (eller värre?)!

Med mina trogna endurostövlar (som jag trodde att jag aldrig någonsin skulle gå omkring med i stan) tog jag mig till jobbet. På programmet stod då en förmiddag på Billingen, med såväl löptävling som skidtävling i snöstormen.
Så jag packade in mig i en bil och begav mig mot berget. Synen som mötte mig i backen var absurd. Bilar stod överallt (så gott som i alla fall)! En del backade i fel körfält, andra försökte vända men hamnade i dikena, några hade knappt styrfart vilket gjorde att andra tvingades bromsa och därmed blev stående. Själv tog jag mig upp (hur vet jag dock inte riktigt), och jag var löjligt lycklig över det. Men säg den lycka som varar.

Väl uppe var jag millimeter från att plöja genom hela rondellen. Men det gick vägen. Att sedan hitta en parkeringsplats på en oskottad plan, det var inte det lättaste. Inte heller hjälpte det att ytterligare några hundra bilar försökte med samma sak. Efter några svettiga vändor fick jag mig en plats. Dock inte en planerad sådan. Plötsligt satt jag bara tvärfast – och det mer eller mindre i vägen för alla andra.
Om jag blev förbannad? Nja. Inte mer än att jag slet mig i håret, kastade ur mig alla fula ord jag kunde komma på och slet i ratten så att den antagligen nästan lossnade….
Så, förbannad som bara den, tog jag min kameraväska, låste bilen och gick min väg. Ingen idé att försöka få loss bilen nu, för att troligen ändå bara köra fast igen.

Fin start på dagen ändå(!??!!?), nu kan det väl ändå bara bli bättre, tänkte jag för mig själv (efter att jag hade ringt och gnällt av mig lite inför både mamma och morfar).
Men livet var inte sent att anta utmaningen. Jag kan svära på att det flinade fult åt mig och viskade ”ska vi slå vad?”.

Den första starten jag skulle fota var försenad. Så där stod jag med snö upp till knäna och undrade redan hur jag skulle klara mig utan att frysa ihjäl de kommande timmarna. När väl den första starten hade gått – så var givetvis även det andra ännu mer försenad.
När tävlingarna väl var igång kunde jag inte göra så mycket mer än att ta lite bilder och försöka hålla värmen uppe vid en av brasorna.
”Jag åker minsann hem och hämtar mina termobrallor (som jag korkat nog hade lämnat hemma)”, tänkte jag. Sedan kom jag på att bilen ju satt fast.
Så istället stod jag där. På Billingen. I fyra timmar. Och frös mer än jag någonsin gjort.
Och då insåg jag, att hur förjävlig en Novemberkåsa än kan vara, så finns det tydligen ännu hårdare prövningar.

Sådärja. Nu har jag gnällt klart!

Och för er som spricker av nyfikenhet kring hur jag fick loss bilen: det ska jag berätta för er!
När jag lunkade mig tillbaka mot parkeringen, kall som en isbit, så vill jag lova att i alla fall mitt hjärta smälte av värme i form av tacksamhet. Någon, för mig okänd, människa hade då SKOTTAT LOSS MIN BIL! Vem denne människa är, det vet jag inte – men om du läser detta ska du veta att jag kommer att vara dig evigt tacksam!

~

Så. Summa summarum:
1. Nu har jag alltså upplevt något som jag anser var tuffare än Novemberkåsan.
2. Det finns fina personer och hopp om mänskligheten (om vi nu inte ska tro att det är någon som av misstag har tagit fel bil och bara råkat skotta fram min..?).
3. Jag är helt klart en sommar-person (så snälla låt denna plågsamma årstid vara över snart!).

Over and out ~ Erica Augustsson


Bloggat på sla.se.
Desktop